Brunos krönika: Krig och fred

Bruno Franzon. Foto; David Alin

Varje natt när jag arbetar som tidningsbud blickar jag ner i trycksvärtan på förstasidorna och möter delar av Det oerhörda: bilder på demolerade stridsvagnar, sönderslagna hus, ukrainare i nöd och på flykt. Jag läser rubriker som ”Putin är en av historiens farligaste män” och ”Vi är rädda att Sverige skickar tillbaka oss”.

Sorg och förstämning överallt. Också jag känner sorg. Frågorna fladdrar som svarta fjärilar inom mig: Vad kommer att hända? Varför tillåter Gud detta?

Krig efter så många år med lugn och framtidsförhoppningar om ett enat fredligt Europa. Med påtaglig risk att tyrannen Putin inte sätter halt vid Ukraina utan fortsätter att utvidga sin dröm om storherravälde. Drömmen om att återupprätta det forna Sovjetunionen.

Putin är verkligen en farlig man. En Makt i sig! Han påminner om en bov i en James Bondfilm där han sitter vid sitt skrivbord med alla sina gammaldags telefoner. Och som många sagt så finns det uppenbara likheter mellan hans olagliga invasion av Ukraina och Hitlers intrång i Polen 1939.

Galen, säger många. Ja, men också intelligent, slug och giftig som en orm med smak för kaniner. Det finns föregångare och gelikar i den ryska historien med samma tsariska storhetsvansinne. Peter den store var en av dem.

Troligtvis har Vladimir Vladimirovitj Putin som ung läst pacifisten Leo Tolstojs episka storverk ”Krig och fred”. Men inte har han då i så fall lärt sig något etiskt-moraliskt om krig och fred;  kanske fängslades han mest av mastodontromanens våldsskildringar.

En annan roman av en rysk gigant, ”Brott och straff”, av Fjodor Dostojevskij, har han sannolikt också läst nångång men icke heller lärt sig ett dyft av.  Dostojevskij som förresten skenavrättades av sina landsmän.

Det vore bättre om Putin satte på sig sin vita judodräkt (han har svart bälte i judo) och gick i kamp med sina närmaste, de där mossigt gröna medaljbehängda militärgubbarna.

Jag kan drömma om en vit fredsduva som kommer inflygandes i Kreml med ett fredssigill att underteckna. Sedan blir det nog ändå i rättvisans namn en fängelsecell i Haag för mannen som av f.d utrikesminister Margot Wallström beskrivs ha de kallaste ögon som hon någonsin sett.

För ingen kan undfly straff som begått brott mot mänskligheten. Att bomba sjukhus, BB, bostäder och att mot civila använda djävulska vapen skapar negativ karma. Det behöver man inte vara religiös för att inse.

I grund och botten är nog Putin en mycket rädd man. Aggression och rädsla hänger ofta samman.

Själv är jag en vän av icke-våldsprincipen. Ända sedan tonårstiden har jag varit övertygad pacifist. Redan vid mönstringen som 17-åring i Kristianstad meddelade jag Försvarsmakten mitt val.

Senare skickade jag in en ansökan om vapenfritjänstgöring. Och därpå blev det ett besök hos en extraknäckande psykolog i Jönköping. Jag fick sätta där i dennes privatrum utan gardiner i en knarrande korgstol och svara på hypotetiska frågor. Som hur jag skulle agera om jag hade möjlighet att rädda ett antal personers liv genom att skjuta ner ett bombplan.

Egentligen omöjligt att svara på. Jag inskärpte dock vikten av att aldrig döda någon människa och belyste engagerat det moraliska dilemmat genom diverse bibelcitat och Martin Luther Kings mycket kärnfulla ord. ”Med destruktiva medel kan man aldrig nå konstruktiva mål därför att lösningen ligger i själva medlen.”

En kompis till mig hade svarat på samma fråga. ”Jag önskar att jag kunde tänka kallt.” På det blev det förstås ingen beviljan av vapenfri tjänst.

Jag vet inte vad jag skulle ha svarat nu efter Rysslands olagliga invasion. Något har ändrats inom mig. Jag är inte tvärsäker längre. Men i princip har jag inte ändrat uppfattning: Det är fel att döda och att lära sig att döda. Men jag har inte nekat försvar. Som till exempel sabotageverksamhet mot ockupationsmakt. Och givetvis har nu Ukraina rätt att försvara sin demokrati och frihet.

Jesus radikala ord om att ”vända andra kinden till” är en lysande kungstanke och djupast etiskt-moraliskt sett det enda rätta. En vision! Men realistiskt sett är det inte lätt att praktisera för någon människa. Speciellt inte när det kom en Julius Ceasar, en Hitler, och när Putin började styra sin destruktiva tankemassa mot svarta hål.

Vi hoppas alla att det fruktansvärda kriget i Ukraina snart får ett slut. Att alla fredliga människor får friheten tillbaka och möjligheter att påverka sin framtid i en modern demokratisk och självständig stat.

Många modiga människor finns det. Även här i vårt Sverige. Bara ett exempel: Den kristne rapparen och evangelisten Sebastian Stakset har i veckan varit i Ukraina för att bistå med sjukvårdsmaterial och mediciner från organisationen Kristna läkare och medicinstudenter. När han där träffade några barn frågade han de om det var nåt speciellt som de ville ha. Barnen svarade: Kellogs corn flakes! Då gick Sebastian och skaffade så mycket av Kellogs corn flakes som han bara kunde få med sig. Åh, vilken fin historia mitt i allt elände!

Ja, alla kan hjälpa till på olika sätt. Kriget i Ukraina berör oss alla. Ukrainas sak är också vår sak.

Och i denna osäkra tid går det i vår närhet alltid att hitta små ljusglimtar.

Som häromnatten när jag utanför en huslänga på Rörstorp upptäckte en mängd snödroppar. Vita, fina små blommor där i mörkret.

Så försynta! Till synes obetydliga men ändå betydande skönheter. Ödmjukhets lilla motkraft mot krig och annan ofärd.

Jag upptäckte också att en annan blomma – solrosen – är Ukrainas nationalblomma. Solrosen var (är) även Ted Gärdestads symboliska blomma. Den står för ljus och kärlek. Precis som den gör för mig.

Jag ber: Låt solrosorna blomma i Ukraina och över dess folk!

Ljus är också informationen som jag fått om att Psaltaren 31 har blivit en nyckelskrift för Ukrainas kristna. Psalmisten David tackar i denna psalm Gud för att han sett hans lidande. Han ber också om beskydd från fiender.

Varje dag klockan 16 samlas nu kristna i skyddsrum, tvättstugor och i källare och läser psalm 31 som tröst i en mycket svår tid. Den judiske överrabbinen i Ukraina har till och med bjudit in alla kristna för att tillsammans med landets judar läsa denna bön.

Tro mig, detta kommer att få goda verkningar på många sätt!

”Välsignad vare Herren, ty han visade mig sin kärleks under när jag var i en stad under belägring.”

Psaltaren, vers 22.