Brunos krönika: Kom igen nu, världens bästa IFK!

Bild på Pingstkyrkans kör "Pärleporten". Bild: Jim Carlsson

Kom igen nu, världens bästa IFK!

Fotboll. Football. Fussball. Världens mest fiffiga och fascinerande lek! Tänk att det kan vara så roligt! Detta oförutsägbara spel som nästan alla i hela världen kan delta och engagera sig i. Spela fotboll. ”Thapexis balla” – som det heter på grekiska.

Jag läste en bok om vanliga svenskars nära döden-upplevelser och i en av dem berättade ett barn att det spelades fotboll i himlen. Då börjar det verka kärlek, banne mig! Sett i det perspektivet är det kanske egentligen inte det minsta uppseendeväckande att Pingstkyrkans kör ”Pärleporten” nu kommer och sjunger fram IFK Värnamo på Finnvedsvallen. Det hela blir ännu mer intressant när jag tänker på en annan bok av en amerikansk pastor som påstod sig ha besökt ”himlen” och där såg ett antal själar som befann sig på en slags läktare entusiastiskt (enthusiasmos = ett grekiskt ord som betyder ”vara uppfylld av Gud”) framhejande kristna ”människofiskare” på jorden.

En annan intressant sak i sammanhanget är att den kristna fotbollsklubben KFUM Oslo har lyckats klättra till den norska Eliteserien (Norges högsta division) genom hjälp från supporterklubben Profetene. Deras hejaklack brukar på matcherna sjunga att de ”er på vei til Champions League”, till melodin från ”When the saints go marching in”.

Alla är vi potentiella genier inför en fotboll. Rund som planeten vi bor på. En mirakulöst formad spelkula. Vet ni förresten att det fanns fotbollar redan på medeltiden gjorda av tyg?

Jag blev förtjust, närmast förälskad i IFK Värnamo när de med maestro Jonas Thern avancerade till Superettan år 2010. Jag var på Vallen en disig höstdag när det blev helt klart, en oförglömlig fem-nolla mot Kristianstad. Vi fick njuta av briljant tekniskt kortpassningspel; det talades om Barcelona. Rent estetiskt och underhållningsmässigt var det magnifikt. Sedan dess har jag varit IFK-supporter. I sedvanlig med-och motgång. Det är inte bara i år som det är tufft. Nej det kunde vara riktigt knivigt också ibland i Superettan.

Jag stod i rätt många år ihop med Kamrat-12:an iförd vit tröja, halsduk (ofta senapsfläckade efter korvinköp hos José Padila) och blå IFK-keps. Och hejade, gapade och skrek! Jomen, en författare kan göra det också! Första gången marscherade vi från hotell Tre Liljor (nuvarande Best Western) genom stan till Finnvedsvallen. Både ung och gammal. Annars var det en del turer framöver. Senare på väg ner i division 1 säckade 12:an mer eller mindre ihop då det yngre gardet tyckte att de äldre medlemmarna inte var med på noterna och sjöng på matcherna. Flera av dessa var farbröder i 75–80-årsåldern så det var kanske inte så konstigt.

I år har det sannerligen inte varit de bästa förutsättningarna för IFK Värnamo. Först grässkandalen och så motgångarna kring den tänkta nya arenan. Det ena med det andra. Ja, ni vet. Men framför allt har jag berörts av det som redan på försäsongen hände i Rydaholm på träningsmatchen mellan IFK och Öster. Dumdristigt och onödigt förstås av grabbarna i 12:an att låta sitt löjliga hat mot Öster gå överstyr men också tragiskt att en av grabbarna blev så illa tilltygad av en polishund. Jag såg bilderna och trodde först att hunden bara bet killen i handen. Men det visade sig ju vara i ansiktet också! Jag förstår inte varför polisassistenten bedömde läget som så desperat att han tvangs ta av munkorgen på hunden för att kunna gripa den unge mannen. Han ser inte så smidig ut och med tumvantar på (enligt vad som i alla fall påstås) kan knappast ett slag kunnat bli förödande hårt. Men jag vet inte.

Konsekvenserna från tumultet i Rydaholm blev avstängningar för några av de mest drivande pojkarna i 12:an. Detta ledde till bojkott som i sin tur ledde till trist begravningsstämning på Finnvedsvallen. Och så har nyligen den hundbitne ställts inför tingsrätten. Jag var inte på plats vid de obehagliga händelserna i Rydaholm och jag känner inte till alla detaljer. Den juridiska processen måste ha sin gång, visst. Men i detta fall hoppas jag ändå att åtalet ogillas. Ibland kan det bara räcka. Så hade Jesus tyckt också, tro mig. Men nu får vi hoppas att de stridslystna ungtupparna lär sig av Pingstkyrkans hejaklack. Inte bara här utan överallt i fotbolls-Sverige. ”Pärleporten” är ett föredöme genom sin positiva attityd.

Någon sa till mig att det låter inte riktigt äkta. En annan äldre man som jag efter Djurgårdsmatchen mötte utanför Kvantum sa att för honom går gränsen på fotbollsmatcher vid att man sjunger ”Pärleporten”. Tja, folk tycker olika och har förstås rätt till det, men jag tror ändå att alla som blivit påminda om Fonus existens på Finnvedsvallen tycker att Pingstkyrkans kör bidrar med en skön stämning. Med deras hjälp, och framför allt för att IFK Värnamo är ett bra och sammansvetsat fotbollslag så tror jag – försiktighetsvis – att allsvenskt kontrakt fixas till sist. IFK har framför allt fått ordning på defensiven. Att vara mer inriktade på blockförsvar än man mot man-försvar har gjort susen.

Så in i dessa sista skälvande minuter av allsvenskan 2024 blåser jag i basunen och sedan ropar jag så att det ekar över hela denna fantastiska stad : Kom igen nu, världens bästa IFK!