Brunos krönika: Kärleken är det enda sanna ljuset

Arkivbild. Foto: Erik Ryman

Det är så lite som jag vet. Praktiskt taget ingenting egentligen. Det är det enda som jag vet. Jag kan inte berömma mig för att vara en vishetsmästare. Sokrates kunde inte. Ingen kan.

Blickande upp i rymden en stjärnklar natt inser jag alltid min litenhet.

Jag, liten som ett risgryn i ett svindlande kosmos.

Avstånden, de enorma tomrummen, ljusårs svalg.

Ändå är vi danade av stoffet från stjärnor. Varje atom i min kropp är byggt av stjärnstoft. Så i vår begränsning är vi ändå förstås en del av det där ofattligt stora.

Ingen är en gud. Vare sig hyllade filmstjärnor, kungar, drottningar, presidenter, astronauter, Zlatan Ibrahimovic, evolutionsbiologer eller Mensacertifierade mattegenier.

Många begår i världen den överträdelse som kallas hybris. Övermod. Trotsar gränserna och flyger för nära solen likt Ikaros, störtar. Överallt sker det.

Vad vet jag? Vad tror jag då? Jo, jag tror att allt handlar om perspektiv.

På samma gång som vi är som små flugskitar i universum är vi också storslagna. I Gudomens tankevärld är vi alla movie stars.

Jag tror så här: Vi är inte Gud och vi är inte gudar men vi ÄR gnistor av Gud, ett slags unika kosmiska eldflugor med oändliga utvecklingsmöjligheter.

På något sätt har vi gudasöner och gudadöttrar förlorat kursen. Som när en rymdexpedition tappat kontakten med sin bas.

Kontakten måste återupprättas. Hur?

Bruno Franzon. Arkivbild. Foto: David Alin

Det måste på något sätt finnas en Plan B.

Enligt evangelisterna sände Gud sin son, Jesus, till oss av oerhörd kärlek. Så hisnande och såsom en saga är detta budskap att många väljer att inte tro på det.

Jag har valt att tro på det och överlåta mig till Ljusvarelsen. (Omtalad så i många nära döden-upplevelser.) Som miljoner sinom miljoner andra själar. Därför firar jag påsk nu. Digitalt i år igen på grund av pandemin. Men firandet finns främst levande i mitt hjärteblod.

För den skull har jag inte gjort det bekvämt för mig. Jag är något av en mystiker, en främling i dogmernas land. Sökandet får aldrig upphöra för då slutar du att lära och utvecklas. Det blir torr och steril religion av alltsammans. Falskt fundamentalistiska trosföreställningar. Och se, bara kråkguld glimrar i Illusio!

Vi är här för att lära i den svåraste av världar. Kärleken som är essensen i ALLA goda religioner är egentligen det enda sanna ljuset att eftersträva, följa. Hjärtats evangelium. Där finns inga belöningar, inga straff. Endast villkorslös kärlek. Och som Harry Martinson sagt pladdras där inga tomma ord. Där växer Gud uppå en stängel – stum.