Brunos krönika: Johnny Appleseed – Äppelträdgårdarnas kung

Berättelsen om Johnny Appleseed - äppelträdgårdarnas kung. Bild: Pressbild

Johnny Appleseed. Vet ni vem han var? Jo, det var en mycket speciell kille som levde mellan 1774-1845. Han barfotavandrade i Amerika, bland annat i Pennsylvania, Indiana och Illinois. På dessa vandringar hade han med sig – inte äppelfrön som namnet ger sken av – utan äppelplantor. Han startade plantskolor. (De stigar som han sägs ha vandrat finns numera markerade som vandringsleder.) Johnny Appleseed ska också ha varit en fantastisk historieberättare och evangelist för vår svenske Emanuel Swedenborgs lära och i hans så kallade ”Nya kyrkan”.

Det sägs att Johnny Appleseed under sina vandringar bar en upp- och nervänd kastrull på huvudet (egentligen ett slags verktyg av tenn eller bleck) i enlighet med sin filosofi att man på resor ska ha det så enkelt som möjligt. Verktyget var till praktisk användning för olika saker. Om det är sant eller en myt går inte säkert att veta.

Det finns en upptecknad historia om Johnny Appleseed när han påstods en kylig höstnatt ha övernattat i skogen och såg hur mygg drogs till det starka ljuset från hans lägereld och brändes. Då fyllde han sin kastrull med vatten och släckte elden. Efteråt lär han ha kommenterat: ”God forbid that I should build a fire for my own comfort, that should be the means of destroying any of His creatures.”(Gud förbjude att jag skulle göra upp en eld för min egen bekvämlighet, som skulle betyda förstörelse för någon av Hans skapelser.”)

En annan historia om Johnny Appleseed är när han skulle ha gjort upp en lägereld i en snöstorm i änden av en ihålig stock där han tänkt att tillbringa natten men då fann övernattningsstället upptaget av en björn med sina ungar. Då flyttade han sin eld till den andra änden och sov hellre ute i snön för att inte störa björnen. Sjyst kille, va?

Visste ni att det i Walt Disneys film ”Melody times” från 1948 finns med ett animerat musikaliskt nummer om denne märklige Johnny Appleseed som egentligen hette John Chapman?

– Jag gillar killens stil och mission. En ljusets budbärare, ett slags Jesusgestalt. Barnen kom till Jesus. Och barnen kom till Johnny Appleseed, menar Bruno Franzon. Bild: Pressbild

Det finns en hel del historiska personer i USA vars liv har mytologiserats. Som Sitting Bull, Buffalo Bill och Davy Crocket. Men Johnny Appleseed har inte lyckats fått samma rykte i Sverige. Däremot lever hans minne och myt vidare i USA. Inte heller jag visste något om Johnny Appleseed förrän jag mötte honom i en liten trevlig artikel i tidningen Kvällsstunden. Nu vill jag veta mer om honom.

Jag gillar killens stil och mission. En ljusets budbärare, ett slags Jesusgestalt. Barnen kom till Jesus. Och barnen kom till Johnny Appleseed. Han var djurens vän. Och indianerna – med deras syn på naturen som besjälad – ansåg att Johnny Appleseed hade ett större väsen inom sig. En människa som levde som han lärde. Att plantera träd är ju fint i både symbolisk och praktisk betydelse. Och jag tycker att äppelträd är bland detfinaste som finns på denna jord. Vackra träd med paradisiskt inspirerad blomning och härlig frukt. Äpplen, dessa fantastiska frukter som faktiskt växer här på jorden: Gyllenkroks astrakan, Cox Orange, Granatäpple, Persikorött sommaräpple och många fler. De är gåvor från Edens lustgård! Och att ett äpple om dagen kan rädda ditt hjärta, det har till och med medicinsk forskning fastslagit.

Han inspirerar mig, Johnny. Några oförglömliga rader av den walesiske poeten Dylan Thomas kommer till mig: ”Ärad bland skrindor var jag furste av äppelstäder.”

Varje år anordnas i USA äppelfestivaler till Johnny Appleseeds ära. Då får barn från städerna komma ut på landet, titta på äppelträd och ta med sig äpplen hem. Det brukar komma någon utklädd till Johnny Appleseed med kastrull på huvudet.

Kanske hittar vi det mest tragiska men samtidigt vackraste äppelminnet i litteratur och film i de där scenerna från ”Nybyggarna” av Vilhelm Moberg och Jan Troell: ”Astrakaner…dom är freska. Ta en tugga av det, Krestina”, säger Karl-Oskar vid sin älskade Kristinas dödsbädd i nybyggarstugan i Minnesota. Ytterst svag, döende, lyckas Kristina få till ett litet bett på astrakanäpplet. Strax innan hon dör säger hon: ”Duvemåla… Då är jag ju hemma. Jag är hemma!”

Och astrakanen faller ner till golvet med en duns.

En scen som den ödmjuke äppelfursten Johnny Appleseed säkert till fullo hade förstått vidden och djupet av.