Brunos krönika: Jag, Nico Galanis och Mowgli
Nyheter Bruno Franzon presenterar sin tolfte krönika och det handlar om Djungelboken men också i allra högsta grad om vänskap
Det var jag, Nico Galanis och Mowgli
Walt Disneys Djungelboken betydde mycket för mig som liten gosse. Det gör den fortfarande. Som en bro, en associationsrik förbindelse till min barndom. Filmen och musiken. Alltihopa.
LP:n är en av mina finaste skatter. Konvolutet är slitet, delvis trasigt. Jag minns att skivan redan på ”stenåldern” var närmast sönderspelad, raspig och med djupa hack där Bagheeras (Gösta Prüselius) röst hakade upp sig och sedan nålen förflyttade sig framåt ett stycke så att en del ord försvann. Men jag älskade den där plattan, jag kunde lyssna på den hur många gånger som helst.
Min kompis Nikolaos Galanis satt där på golvet i mitt pojkrum med snedväggar, trollbunden av djungelsagan. Ormen Kaas hypnotiska väsande Vyss på dej, Överste Hathis marsch, apkungen Louis Jag vill va som du, gamarna med de olika dialekterna i Du ska vänner ha. Nico tyckte ALLT var fantastiskt! Samtidigt som han lyssnade på skivan så följde han med i Disneys serietidningsversion.
”Nu är dom HÄR, kolla Bruno!” sa Niko och höll lycklig upp en tidningssida för mig. Sedan försvann han in i fantasivärlden igen. Aldrig skulle han glömma de här stunderna med mig, Mowgli, Baloo och alla de andra.
Bruno Franzon. Arkivbild. Foto: David Alin
Så gick tiden som den brukar göra och jag och Niko slutade att leka ihop. Men när han flera år senare skulle flytta tillbaks till Grekland var han lessen och ville komma och ta farväl av mig. Han betraktade mig tydligen som en av hans allra bästa kompisar. Först förstod jag det inte riktigt. Vad var det som hade gjort så starkt intryck?
Så småningom insåg jag att vänskapen säkert delvis var sammankopplad till våra gemensamma upplevelser av Djungelboken hemma hos mig. Du och jag Niko, tror ja´de! Men jag var några år äldre än Niko och besvärades av hormoner och elaka pubertetstroll. Så när jag hörde Niko och hans pappa Lambros stå en kväll ute på gården och prata med min pappa om MIG, höll jag mig lite blyg och besvärad undan. Komma nu efter så många år och lipa över barndomens kompisskap, det var ju pinsamt!
Men i efterhand har jag tänkt att det egentligen var som en riktigt stjärntindrande Disneyhändelse, ett underbart vänskapsbevis. Ett exempel på sådana relationer som applåderas av änglar och är av evighetsvärde.
Kanske finns det till och med dokumenterat som på en slags superhårddisk i något himmelskt arkiv.
Visst är det som så, alla dessa mirakel små som man kanske inte där och då tog vara på formade en till den man är i dag. Allt från olika serier till tecknade filurer och hela omgivningen av de människor man mött och fått ta del av. Vissa goda, vissa onda – men de har ju format en till vad man är i dag.
Dock fortfarande kan jag förfäras av att vissa är så onda att de låser in, pryglar och gör människoarten livegen, dem har jag ingen förståelse till ens i dag. Detta sker fortfarande och ingen verkar kunna hejda detta förlopp- hjärntvättat folk från hem och med hjälp av våra myndigheter.
Alla kan inte välja hur de formas, fastän jag ska ha önskat så, för vissa har fångvaktare innan/utanför.
Lambros jobbade jag ihop med på gamla Automatic. En liten don Juan.
Bra skrivit.