Brunos krönika: Jag har saknat dig, Bengt!
Nyheter Bruno Franzon presenterar krönika nummer 15. Den handlar om Bengt Norman, en man som många förr om åren såg ofta och säkert pratade med på Värnamos gator.
Thore Skogman som ”Norman”...
Jag såg min hejarkompis på stan Bengt Normans dödsannons år 2013.
Jag blev lite sorgsen. Det är många ”vardagsmänniskor” som aldrig får stjärnstatus och de stora rubrikerna. Bengt Norman var en av dem. Men nu går jag till hans grav och läser upp denna text!
Det var på förmiddagarna, oftast på Storgatsbacken i Värnamo city, som jag brukade träffa på Bengt Norman. Vi brukade prata en liten stund. Han var genuint trevlig. Västmanlänning. Uppvuxen i Hallstahammar. Han berättade att han kände Tore Skogman. Då jag först hörde fel på namnet så brukade jag för mig själv kalla honom Ture. ”Se, här kommer Ture Norman som var kompis med Tore Skogman!”
Bengt Norman hade varit gift tidigare. Han miste sin hustru i 50-årsåldern. Han gifte aldrig om sig. Ett äktenskap fick räcka, tyckte han. Men en tid levde han i Spanien ihop med en betydligt yngre spanjorska och hennes mamma.
En av de sista gångerna som jag träffade Bengt Norman gick han på Storgatsbacken med kateter frimodigt virad kring benet. ”Jag har haft ett helvete”, avslöjade han öppenhjärtigt för mig. Det var prostatan som krisat. Mannens dilemma.
Kateterbestyren skötte Bengt Norman hellre och bättre än sköterskorna. ”Men en gång bara sprutade blodet”, sa han.
Storgatsbacken. Arkivbild
Trots alla dessa sjukdomsbesvär så tycktes alltid Bengt Norman på gott humör. Detta tyckte jag var stort och beundransvärt.
Senare när jag mötte Bengt Norman mådde han alldeles förträffligt. Han hade opererat sig. De nya värdena var de bland de bästa de sett på sjukhuset. Jag gladdes med den här pigge och fantastiskt pojkaktige 80-åringen som, enligt egen utsaga, inte ”hade gett upp det här med fruntimmer än”.
Om Bengt Norman vill jag gärna använda gammaldagsordet ”käck”. Äppelkäck. Ja, det var han. I ordets mest positiva bemärkelse. Ibland möter man i livet sådana här speciella socialt begåvade människor som denne sympatiske man.
Bruno Franzon. Arkivbild. Foto: David Alin
De här sista gångerna tjatade Bengt Norman (precis som min före detta flickvän Neta som dog i cancer) om att jag skulle gå och kolla min prostata. Jag kände mig något besvärad av det där. Men jag insåg att bevekelsegrunderna var goda, jag tolkade uppmaningarna som dyrbara råd.
Jag har saknat dig, Bengt! Jag hade till och med funderat på att bjuda hem dig till min lägenhet. Nu har du varit död rätt länge. Förpassad till evighetens okända värld. Men tiden är relativ. Hoppas på att få äran att möta dig där i tidlösheten nångång igen för ett berikande samtal, någonstans därute på en ljusväg långt bortom mörka rymder vida.