Brunos krönika: Inga levande varelser med ögon ska behöva lida!

Bild på grisfötter. Bild: Pressbild

En Facebookvän lade en jul ut en bild på en tallrik proppad med grisfötter. Hur han lyckats få i sig slabbet förstår jag inte. Men han hade visst blivit lite sjuker sedan.

Grisfötterna måste ha gjort starkt intryck på mig för jag fick associationer till dem när jag sedan betraktade den fula snön som påminde om den där sörjan med gråa slabbertaskor till grisafötter. Är det slafs från både suggor och galtar? Säkert!

Men jag har inte heller varit så kräsmagad. Förr åt jag gärna både leverstuvning och pölsa. Detta, liksom blodpudding, serverades ju som skolmat på 1960-talet. Lapskojs hade jag dock svårt för. I olika miljöer och sammanhang har jag också provat på alltifrån komage till krispiga kycklingfötter och råa ankhjärtan i Beijing. (Intagandet av det sistnämnda underlättades förstås av en viss tillsats av 50-procentig baijo – kinesisk snaps.) I Dubrovnik 1990 blev det grodlår med ris och någon slags gul sås som mycket väl kan ha varit currybaserad. Grodorna smakade ungefär som den finaste kyckling. Jag har dock aldrig smakat grisfötter. Jag tänker inte göra det heller! Och de flesta av de andra ovannämnda äckel-päckel-rätterna lämnas därhän för all evighet. Det lär knappast bli någon uppoffring.

Vad gäller grisfötter är det fullt tillräckligt med min fars historia om när han satte tänderna i en grisafot som var späckad med skit. Han rusade ut på toaletten, hann nätt och jämnt fram. Vi ska ha i åtanke att min far växte upp på 1920-30-talen när allt skulle tillvaratas och ätas från en grisslakt.

Jag var vegetarian i ungefär tre och ett halvt år. Fuskvegetarian. Eller demivegeterian som det egentligen kallas. Då tillåts inte något kött men fisk går an. Skaldjur. Även mejeriprodukter och ägg.

Fast en riktig fuskvegetarian är egentligen en som huvudsakligen äter vegetarisk kost men som unnar sig kött ibland, oftast kyckling. Många av dessa trendiga så kallade semivegetarianer (ibland benämnda flexitarianer) sägs florera på Södermalm i Stockholm.

En renlärig vegetarian äter varken kött, fisk, mejeriprodukter eller ägg.

De som ratar kött men godkänner mejeriprodukter brukar kallas laktovegetarianer. Och de som inte äter kött men ägg kallas ovovegetarianer. De som accepterar både mejeriprodukter och ägg går under benämningen laktoovovegetarianer.

Sådana som inte äter något av ovanstående samt avstår från att använda produkter av läder, skinn och ull kallas veganer. De mest politiskt militanta av dessa brukar spränga korvkiosker och släppa ut minkar. Men de flesta veganer är fredliga och nöjer sig med sina nötter och sin soja och quornfärs.

Det finns faktiskt också en del som kallar sig pollovegetarianer som förutom vegetabilier även käkar kyckling. Och pescetarianer som går på grönt samt fisk, mejerivaror och ägg.

Extrema varianter av vegetarianism finner vi hos fruktvegetarianer och luftvegetarianer. De förstnämnda hävdar att de livnär sig på enbart frukt och de sistnämnda påstår på fullaste allvar att de i stort sett klarar sig på luft. Detta förhållningssätt till kost lär i alla fall vara en effektiv bantningsmetod.

Jag titulerade mig alltså DEMIVEGETARIAN. Och det var inte särskilt svårt att avstå från likdelarna, eftersom jag var äcklad av kött. Jag tyckte att det såg motbjudande, rentav groteskt ut med alla blodiga köttstycken i affärerna. Jag hade en svårdefinierad känsla av att det var något som egentligen inte borde finnas där – nästan som i en Claude Chabrol-film (CC=känd fransk filmregissör.) med outsagda mörka ångesttråk. Så tycker jag fortfarande ibland.

Brosk och ben. Inälvor. Uppfläkta kycklingar. Slaktoffer! Alla dessa djur som dödas i storskalig industri. Utfodrade, hållna i fångenskap och så dräpta och slaktade för vår njutnings skull. För inte behöver vi väl likt gamarna gnaga och frossa på närmast åtkomliga köttvarelser för vår överlevnads skull längre? Det finns alternativ.

Bruno Franzon. Bild: Valeria Fridrik, Bonway

Jag har också läst den danske religionsfilosofen Martinus, sympatiserat med hans kosmiska livssyn där ur andlig synpunkt vegetarisk kost anses vara lämpligare för människan än animalisk kost.

Bibelordet ”Du skall icke dräpa” menar Martinus inbegriper även djur. Allt levande. Det är därför som till exempel den hängivne kosmologen och komikern Peter Wahlbeck ofta hänvisar till vikten av att äta grönt. Men Martinus moraliserar inte. Hans lära kräver inget. Alla är unika och utvecklas i sin egen takt på vägen mot kosmiskt medvetande. Martinus säger förresten en oerhört bra sak, som tål att grunnas över: ”Hellre en tolerant köttätare än en intolerant vegetarian.”

Vad mera? Jo, jag vill att djuren ska ha det bra. Jag vill se lyckliga grisar och harmoniska kossor i öppna landskap. Djurtransporter utan stress.

En del blev förvånade över mitt demivegetarianska val för jag älskade ju sånt som korv och bacon. Fläsk och bruna bönor var min favoriträtt. Där jag växte upp i Gnosjö hade det inte sparats på vare sig Norrlandspölsa, blodpudding eller fläskkotletter. Denna animaliska föda var naturlig för mig.

Min farfar Ernst Valdemar Fransson hade grisar, kor och hönor vid sidan av sitt jobb som banvakt vid Statens Järnvägar i lilla Vik utanför Hestra. Och så brukade vi få hem griskött som pappa själv eller tant Evy styckade i källargaraget.

Styckade! Så konstigt och bisarrt det låter i mina moderna öron. Men det fanns också mycket frukt& grönt hemmavid. Från skogen och den egna trädgården. Jag älskar frukt!

Mitt så kallade demivegetarianska liv funkade. Såvida man inte anser att gädda med pepparrotssås och kräftsörplande i augusti är att fuska.

Jag fick frågan: ”Tycker du inte synd om fisken också då?”

En relevant fråga, visst. Fast jag ansåg att det var skillnad på djur och fisk. Det kunde väl knappast röra sig om samma medvetande hos fiskar som hos djur? Men begrunda, tänk dig själv: kroken i abborregapet!

Det blev en tid med övervägande grön föda. Mycket sådana här djupfrysta produkter som numera finns i varenda livsmedelsbutik. Imitationer. Som sojakorv, quornburgare och sesamnuggets. I cirka tre och ett halvt år var jag alltså demivegeterian. Sedan ändrade jag delvis inställning och återgick till ett visst köttätande.

Slutligen vill jag om detta säga att var och äter vad den vill. Intoleranta vegetarianer är inte roliga. Dessa själar tycks mig ha begränsat sig i sin andliga utveckling. Men hur du än tänker så försök ändå tänka så mycket som möjligt på djurens väl. Inga levande varelser med ögon i ansiktet ska i alla fall behöva lida!