Brunos krönika: Houston, The Eagle has landed

Bild på Neil Armstrong, Michael Collins och Buzz Aldrin. Bild: Nasa

Vet ni att astronaut betyder stjärndykare? Jag tycker att det är ett poetiskt och mycket antasieggande ord på ett yrke!

När jag var liten drömde jag inte om att bli fotbollsproffs, författare eller ens kommunalgubbe, jag drömde om att bli astronaut. En stjärndykare! Inte konstigt då jag växte upp i månlandningarnas tid. I samma barnsliga anda som tonårspopstjärnan Ricky Wilde (känd för låten ”I Am an Astronaut”) ville jag dyka i galaxernas svindlande världar.

Jag följde allt om Apollo 11. Från raketuppskjutningen på Kennedy Space Cnter den 16 juli 1969 – bevakad av legendaren Arne Thorén med sin smattrande stämma – till återkomsten i Stilla havet, sydväst om Hawaii.

Den 20 juli 1969. Detta var en stor dag i mänsklighetens historia. Jag gick upp rekordtidigt på morgonen för att med sömngrusiga ögon följa Eagles nedfart mot månens yta och se de båda stronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin skutta omkring i Mare Tranquillitatis (Stillhetens hav) på det sätt som Michael Jackson långt senare skulle inspireras av och göra till en dansstil.

Edwin Aldrin var förresten svenskättling. Göran Tunström har skrivit en skön skröna om denne man i sin roman ”Berömda män som varit i Sunne”. Edwin Aldrin hade svårt att släppa att han var nummer 2 på månen. En avancerad ”tvångstanke” som bidrog att han tog till alkoholen en tid efteråt i sitt liv.

Jag tyckte lite synd om Michael Collins som inte fick promenera på månen. I stället fick han sitta alldeles själv därinne i kommandomodulen Columbia som färdades runt månen varv efter varv. 14 varv blev det för den ensammaste mannen i universum. Som vetgirig 8-åring var jag ändå väl medveten om att Collins hade ett mycket viktigt och ansvarsfullt uppdrag.

Neil Armstrong och Buzz Aldrin på månen. Bild: Michael Collins

Neil Armstrong tog sig ut ur Eagle och började klättra nerför stegen. Efter en stund kunde vi se honom på månen med sin vita, marshmallowliknande skyddsdräkt toppad av den guldfärgade kupolhjälmen. Och så kom de där genomtänkta orden som vi ögonblickligen visste skulle bli klassiska: ”That´s one small step for a man, one giant leap for mankind.” (”Det är ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten.”)

Tevebilderna från månen var gryniga, suddiga. Dessutom sprakade det och pep emellanåt. Komiskt nog hade en del hört av sig till SVT och klagat. De stillbilder som astronauterna tog med Hasselbladkamera är dock knivskarpa och klara.

Jag tvivlade aldrig på om månlandningen var på riktigt. Såklart att den var! Konspirationsteorierna som kom senare har jag alltid betraktat som rent nonsens. Tänk att somliga fortfarande tror att allt var fejkat och filmat i kanske Arizonaöknen! Dessa stenålderstänkare brukar för all del även tro att jorden är platt. Jag läste nyligen något bra på Facebook – OBS ej ordagrant: ”Att övertyga en konspirationsteoretiker om att månlandningen ägt rum är lika meningslöst som att försöka lära en insekt multiplikationstabellen.”

På Tekniska museet i Stockholm såg jag på en utställning en modell av månlandaren Eagle. Jag ställde mig också inne i farkosten som ett test och försökte föreställa mig den hiskliga känslan av att befinna sig härinne i det knappa utymmet långt ut i rymden på en främmande himlakropp. I jämförelse med dagens avancerade teknik så framstår det som nästan ofattbart att projektet lyckades. Jag tittade även på datorerna som teknikerna hade till sitt förfogande i kontrollrummet i Houston. Det såg tämligen primitivt ut alltsammans. Processorkapaciteten var inte större än i dagens mobiler. Men tekniken var ändå epokgörande och vägledande för framtidens teknologi.

Apollo 11 var inte den enda expeditionen till månen, den följdes av flera fram till 1972. Men det är den vi mest kommer ihåg. Bilderna har blivit ikoniska.

Vart bär det hän härnäst? Det har länge talats om och planerats nya bemannade expeditioner till månen för träning inför längre rymdresor. Till Mars! Samtidigt ser många av oss upp mot himlen och funderar över vad det kan vara för främmande objekt som av trovärdiga vittnen sägs vara obestridligt förekommande realiteter.

Det finns inga vetenskapliga bevis men nåt är det förstås. Vad? Besökare från andra världar? Andliga entiteter? Tidsresenärer? Stjärndykare? Sådana som poeten Werner Aspenström fantiserar om i sin dikt ”Okända föremål” där han skriver ”Rymdmän rusar av och an i sina snäckor”.

Krönikans titel syftar på Neil Armstrongs ord vid månlandningen: ”Houston, Tranquility Base here – The Eagle has landed”.

Till sist, kära läsare: jag kommer att skriva mer om ämnet och angränsande ämnen så håll utkik mot ”stjärnspalterna” ; )