Brunos krönika: ”Glöm inte nöcklana å pengapongen!”

En tappad plånbok blev till slut en solskenshistoria. Bild: Pressbild

Att tappa saker och ting. Glömma. Bli bestulen. Jo, jag vet. Livet är verkligen inte försäkrat från alla faror. Det finns inget egentligt skyddsrum. Det här livet på jorden innebär att närmast konstant röra sig på ett gungfly.

En lördagskväll cyklade jag med min kompis GW in till Rose Garden där vi förenades oss med Daniel Trätäljare och Peter Väktare.

Jag beställde snabbt. Kvällsbuffé! Så satt vi en stund och språkade. Plötsligt ringde min telefon från högra framfickan av jeansen. Jag brydde mig inte om att svara. Upptagen av samvaron med mina kamrater tänkte jag kanske: Brådskar inte, jag kollar vem som ringt senare. Nu är det här viktigare än nån som groggat och fått för sig att ringa eller bara ringt fel.

Jag har gjort det till en vana att emellanåt känna efter med vänsterhanden om plånboken sitter på plats i vänstra bakfickan. Då jag nu steg upp från stolen för att göra den första kulinariska vandringen så upptäckte jag att plånboken var borta! Det är alltid lika obehagligt när sånt händer.

Jag kollade runt bordet, finkammade. GW sa att han hade sett plånboken när vi cyklade in till centrum. Nästan ända fram till krogen. Jaha, då hade jag en ungefärlig uppfattning av var den torde ha glidit ut ur jeansfickan.

Lördagskväll. Berusade vandrare på stan. Det rådde inte de bästa förutsättningarna för plånboksjakt. Men jag gav mig iväg i alla fall på Röda Stjärnan spanande ner emot asfalt och kullerstenar med falkens blick.

Vid Bananhuset såg jag två poliser stå utanför pizzerian där. Jag stannade. ”Jag har tappat min plånbok. Ni har inte fått in nån upphittad på stationen?”

Poliskonstapeln var mycket vänlig och behjälplig. ”Jag ska ringa och kolla på en gång.”

Han frågade efter mitt namn. Nej, de hade inte fått in någon plånbok.

Jag insåg att plånboken inte kunde finnas på vägen längre bort eftersom GW hade sett den hänga ut från min jeansficka nästan ända fram till Rose Garden. Jag funderade på om jag skulle ringa till Nordea och spärra kortet.

Just i det ögonblicket ringde Peter från restaurangen.

”Det var nån som ringde, kanske var det nån som hittat plånboken…”

Den uppringningen hade jag alldeles glömt bort. Jag checkade mobilen. Och se, där fanns inte bara ett telefonnummer, där fanns också ett sms med texten:

”Hej vi har hittat din plånbok på gatan. Försökte ringa dig men inget svar. Hör av dig på denna telefon så du kan få den tillbaka. Sören.”

Poliserna var på väg bort från det säreget bananformade huset vid rondellen som förenar Växjövägen med Malmövägen men jag hann påkalla deras uppmärksamhet och säga, pekande ner emot mobilens meddelande:

”Titta här! GUD ÄR MED MIG!”

Glada polisminer lyste ikapp med de gulgröna färgerna och björnloggan nerifrån Preem.

Jag ringde upp till denne okände Sören. Plånboken hade hittats vid Länsförsäkringar. Alltså inte långt ifrån Rose Garden.

Brännerigatan 6 nästa! Jag genade genom Apladalen och över bron till Karlsdal. Jag kom lyckligt fram, ringde på! Snabbt öppnades dörren; Sören sträckte direkt fram plånboken till mig. Bredvid i hallen stod hans flickvän. (I samma hus här bodde ett tag faktiskt Annie Lööf, Johansson hette hon då).

Redan i telefonen hade jag sagt:

”Hederlig dusör utlovas!”

Nu tackade jag och lovordade deras ärlighet. Ur plånboken fiskade jag upp en hundring som torkat efter det senaste regnet. Jag räckte fram den till mina hjälpare. Först ville de inte ha den, de protesterade. Krusade. Av erfarenhet vet jag att det hör till. Men jag gav naturligtvis inte efter för krusandet utan droppade ner den skrynkliga hundrasedeln på hallgolvet intill dörren.

Då tog de emot den. En symbolisk gengåva ytterst välförtjänt!

En tankning blev ett kostsamt misstag. Bild: Pressbild

”Ärlighet varar längst” brukar det sägas. Så SANT! Jag blir lika glad varje gång någon visar ett osjälviskt hjärta. I denna tid med så mycket falskspel, lögner, manipulationer och gå-bakom- ryggen-mentalitet är det fint att upptäcka renhet hos människor.

En annan gång blev jag bestulen i min lägenhet av en ”kompis” som glidit ut på irrvägar och sannolikt ville finansiera sitt spelmissbruk. Det ovanliga med honom var att det var en begåvad ung man med intellektuella intressen. Han läste gärna både Lars Gustafsson och finstämda poeter som Maria Wine och Harald Fors. Jag vet inte vart han tog vägen eller om han ens lever. Han levde hårt med alkohol och droger.

Ytterligare en plånboksstöld har jag utsatts för i mitt liv. Det var när jag gjorde Vapenfri tjänst på biblioteket i Gnosjö som 19-åring. På väg hem för att käka lunch stannade jag vid Uno-X självbetjäning för att tanka. Något stressad glömde jag då plånboken på biltaket. Jag kom på det ungefär en halvtimme senare. Snabbt ner till macken igen men förgäves. Plånboken var försvunnen. Jag gjorde en polisanmälan!

Inte så lång tid efteråt hörde man av sig. En tjej hade hittat plånboken på Kärleksstigen i Gnosjö gömd under jord och löv. Men pengarna, cirka 1 500 kronor, var borta. En lön som jag hade fått som Vapenfri tjänstepliktig. Penningvärdet var förstås betydligt högre då 1980 än nu. Kvarlämnat i plånboken fanns dock både körkort och kortet för rabatterade tågresor. Och den vackra flickan på Kärleksstigen fick hederlig dusör. Så som jag vill minnas det i alla fall.

Det finns ärlighet. Och det finns oärlighet. Somliga själar är inte nogräknade. De roffar åt sig så fort de får minsta chans. Andra har Samvete men faller ibland för frestelser. Girigheten är inte okomplicerad. Fattigdom och svält kan göra människor desperata. Så finns det krösusar som likt Joakim von Anka vältrar sig i stålar och bara vill ha Mer, Mer, Mer. De priviligierade isterbukarna som lever gott i sitt fett genom att hänsynslöst sko sig på andras bekostnad. Kapitalismens lakejer.

Min mor brukade alltid ropa efter mig när jag efter besök i föräldrahemmet for i väg från Gnosjö: ”Glöm inte nöcklana å pengapongen!”

Sådana påminnelser kan vara värdefulla. Visserligen är det inte så många som låter plånboken drälla av feta kontanter längre i denna digitaliserade tid. Men det kan spara mycket tid och energi än i dag att hålla styvt i pengapungen.