Brunos krönika: Farsans sista strid på jorden

Bruno minns sista telefonsamtal med sin pappa. Bild: Pixabay

Jag kommer ihåg mitt sista telefonsamtal med farsan. Det var speciellt. Osedvanligt öppet – som om samtalet hade förberetts i något av himlarummen.

Mellan Värnamo och Gnosjö rann ett telefonsamtal ut och glittrade på landsbygden. Allvarsamma ord blänkte i skog och myr, förbi Maramö, Hädinge, High Chaparall, Marås, Hästhultasjön.

Jag drog upp mod ur mitt inre, och det som jag sa var kanske det viktigaste som jag någonsin sagt till min far: ”Du ska veta det farsan att Jesus är egentligen det enda som håller inför döden!”

”Ja, det får bli så när det är dags”, svarade farsan.

Det svaret kom i en ton som andades glädje och liksom ”Tack för att du säger detta till mig, Bruno!”

Alltings källa är så stor, så mäktig. Gudomskällan har koll på all vår livsvandring och vår längtan, känner våra djupaste avsikter. All information finns, tror jag, lagrad som på en superavancerad dators hårddisk. I grund och botten kanske det handlar om teknik men innefattande så oändligt mycket mer än vad vi ens kan ana.

Min far var inte någon flitig kyrkobesökare, och han var ingen Bibelläsare. Nej, nej. Han var inte heller den som talade vitt och brett om sitt innersta. Han var en saklig och vad gäller känslor återhållsam person. Men det hände att han uttryckte en försiktig tro på det möjligt underbara med en kärleksfull kosmisk famn.

Farsan dömde sällan någon. Jo, det hände om han blev förbannad men det var sällan. Han hjälpte många människor. Han var en god lyssnare. Osjälvisk. En trygghetsfaktor att räkna med när det stormade. Empatisk. Men han var också ganska hämmad. Och hos sådana människor finns ofta mycket som inte kommer fram i vardagslivet.

De sista åren var rätt svåra. För en riktig karl som alltid varit stark som en björn och oftast framstått som en trygg och lugn fadersgestalt blev det jobbigt att inte längre riktigt kunna orka leva upp till den rollen.

Jag minns den där soliga sommarmorgonen i Gnosjö när farsan hade fått en stroke vid 68 års ålder. Sorgen hos honom. Dödsskräcken som kört ner sina rovfågelsklor i hans själ. Som den man han var försökte han uthärda det outhärdliga. Till sist gick det inte längre att spela rollen av osårbar Herkules. Det var där i trädgården, i hammocken. Han försökte dölja symptomen. Några välvilliga ord från min bror Tommys fru, Amira:

”Pappa, vad hänt med dig?”

– Jag minns speciellt en sommardag en kort tid efter stroken. Jag kom från Värnamo och fick syn på farsan liggandes under en vinbärsbuske i trädgården. Vad hade hänt? undrar Bruno Franzon. Bild: Pressbild

Då brast det.

Min mor berättade att han märkt det vid uppvaknandet. Kroppen lydde inte på sedvanligt vis. Han kunde inte alls lika smidigt som tidigare knäppa knapparna på skjortan och han sluddrade lätt. Visst, det kunde ha varit mycket värre, men det var tillräckligt för att bryta sönder en människa på blott några minuter.

Farsan var någon dag på sjukhuset i Värnamo. När jag hämtade honom där var han betydligt bättre till mods, nästan upprymd. Förmodligen av insikten att livet inte behövde vara slut för att man fått en stroke.

Så småningom blev det också bättre. Farsan återhämtade sig märkbart. Men ingenting blev ändå sig riktigt likt. Ångesten plågade honom stundtals svårt. Ansiktet stramade och maten smakade inte särskilt mycket.

Jag minns speciellt en sommardag en kort tid efter stroken. Jag kom från Värnamo och fick syn på farsan liggandes under en vinbärsbuske i trädgården. Vad hade hänt? Jag vet inte men troligen hade han bara dråsat omkull. Där låg han i den oljegröna regnrocken (som jag senare fick ärva) mot den svarta jorden under en av de mörkt grönbladiga svartvinbärsbuskarna och plockade vinbär med sin högra hand.

Grannen Ernst Johansson trädde försynt in genom den äreport i oxelhäcken som gemensamt skapats för det goda grannskapets skull. ”Hur är det Olle” frågade Ernst.

Och farsan svarade nåt som ”Jo då, det går bra så här också”, i det att han fortsatte plocka svarta vinbär från sitt grodperspektiv medan regnet föll.

För mig som alltid sett farsan som en stabil och stark person var det en beklämmande syn. Men jag kände också i den stunden medlidande och ömhet inför hans sårbarhet och förvandling som far och människa. Nu var det ombytta roller. Min urstarka far som alltid fixat och tagit hand om allting, nu låg HAN hjälplös där i sommarregnet. Som en stor skadskjuten fågel. Och nu var det som jag var den starke.

Jag tror att jag redan genom beskedet om sjukdomen, men speciellt från och med nu – i dessa sköra ögonblick i regnet bland vinbärsbuskarna – började förbereda mig på det oundvikliga. Det som skulle komma två år senare på Getteröns camping i Varberg. Men då var dödsbringaren ingen stroke utan en hjärtinfarkt. ”Så kan det gå.” (Kurt Vonnegut said that).