Brunos krönika: En liten historia om strykjärn och kinesiska sidenskjortor

Ett strykjärn med tillhörande strykbord. Bild: Pixabay

När jag var en gosse hade jag ett litet strykbord med tillhörande strykjärn. På ett fotografi står jag där blond med välkammad snedlugg och stryker. Jag är klädd i en ljusblå skjorta. Jag ser lycklig ut. Och jag ÄR lycklig! Som en kerub, obesmittad av världens ondska.

När jag nu ungefär sextio år senare tänker på detta så tycks det mig nästan rörande att mina föräldrar till och med har köpt ett strykbord med strykjärn till mig. Så mycket saker jag fick av mamma och pappa! Små smäckra bilar, indianer och cowboys av plast, miniattyrisk ladugård med djur, teddybjörnar av både blått och gult garn, sagoböcker, såpbubblor. Allt som en 4, 5-årig pojke på 1960-talet ville ha och mottog som de underbara äkta gåvor de var.

Presenterna var mina föräldrars sätt att uttrycka kärlek. Deras egen barndom hade inte varit något materiellt Eldorado, speciellt inte min mors. Nu ville de nog kompensera, ge MIG det som de själva inte fått när de var små. Till och med ett strykbord med strykjärn! Såna handlingar är också uttryck för omtänksamhet och KÄRLEK.

Jag stod där i det ljusmålade folkhemsköket i Furuvik, Andersstorpsvägen 24, Gnosjö och strök barnnäsdukar för brinnande livet. Jag var strålande glad. Men så brast jag ett ögonblick i uppmärksamhet: Aaaaaj! Jag brände mig ordentligt på vänstra handryggen upp emot tummen och vecket emellan den och pekfingret. Om jag tittar riktigt nära och noggrant kan jag faktiskt än i denna dag se små spår av brännskadan på handen.

Bild på en blå sidenskjorta. Bild: Pressbild

Därefter aktade jag mig för strykjärn. Någon enstaka gång i vuxen ålder har jag strukit mina kläder. Men det är många år sedan. Jag tror dock inte att den begränsade strykningen har något med barndomens lilla brännskada att göra. Nej, den beror nog bara på att jag har funnit klädstrykning tämligen onödigt. Det finns ju förträffliga torkskåp i tvättstugan och sträcker du bara plaggen rejält så blir de inte skrynkliga. Fast såklart: de där exklusiva, snygga sidenskjortorna, en svart och en blå, som jag köpte i Kina, Beijing, de skulle behöva få sig en omgång där de vilar delvis lite småskrynkliga i min klädkammare.

Minner mig om när jag en gång en lördagafton befann mig på den för längesen avsomnade puben Lucky Duck i Värnamo. Jag var i fin form och hade den blåa kinesiska sidenskjortan med graciöst mönster på mig. Något märkte de tydligen, de raggande grabbarna där. För en kille kom fram till mig och vädrade sin avund med lång blick och orden ”Brudarna kommer till dig märker jag! Det måste bero på den där fula HAWAIISKJORTAN!”

Tja, om det hade varit så enkelt torde skjortorna ha fått en strykande åtgång hos det manliga släktet. Bästa kontaktannonsen! Som att locka till sig honungsbin genom att sätta på sig en skjorta gul som en solros.