Brunos krönika: Droppar av solregn

Solregn. Det är namnet på en komplett samlingsbox med Ted Gärdestads verk. Bild: Bruno Franzon

Ted Gärdestad. Som jag tidigare berättat har han betytt och betyder alltjämt mycket för mig. Många av hans och broder Kenneth Gärdestads sånger bär in i evigheten. Någon idol har fördenskull Ted aldrig varit för mig.

Jag känner igen mig själv i en del av Teds sensitivitet. Men jag har klarat mig från avgrunden. Det finns en vänskap, frändskap någonstans. (Jag kände ju också familjen och fick till och med ärva lite av Teds pappa, Arne Gärdestad.) Men jag känner inte igen mig i ruvandet i mörkret som fick Ted att göra destruktiva saker. Som att i ångest och förtvivlan skära upp handen med en osthyvel och som innebar ett farväl till gitarren. Inte där i schizofrenins skuggrike med rösterna som sa ”Go kill yourself!” och som slutligen också lyckades driva Ted till det: Döden på rälsen vid Häggviks station!

När Ted Gärdestad slog igenom som artist jagades han av förälskade tonårstjejer. De drömde om att bli hans flickvän och tapetserade sina rum med idolbilder. Jag vet sådana – nu medelålders kvinnor – som har haft svårt att hantera de tunga men sanna historierna om Ted under hans sjukdomstid. Sanningar som broder Kenneth starkt och öppenhjärtigt berättat om.

Jag tror att det är viktigt att berätta om även det svåra, rentav fruktansvärda. Den hjärtskärande tragiken. Det går inte att sopa skuggorna under mattan.

Verkligheten ser ofta helt annorlunda ut än det rosa skimmer som omger en idol. I vår mediakontrollerande tid är det dock svårare än någonsin för en känd person att dölja sanningar.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

En man som jag känner här i Värnamo har avslöjat för mig en mycket tragisk händelse från sitt liv som har märkliga paralleller till Ted Gärdestad: Både Ted Gärdestad och A växte upp i Sollentuna. När A var fjorton år så tog hans far sitt liv genom att kasta sig framför ett tåg. Han gjorde detta vid samma ålder som Ted, 40 år, och vid samma pendeltågsstation, Häggvik.

Efter många år som rabiat gudsförnekare fann A frid i tron på Gud. Nu är han en radikal andlig förkämpe i denna stad.

Ted Gärdestads musik lever vidare. Den är tidlös.

En av mina absoluta favoritlåtar är ”Can´t Stop The Train” från plattan ”Upptåg””. Finstämd, melodiös och vacker. Jag kan ha gruvligt fel, men kanske är det så att den underbara sången nästan inte alls spelas i radion just för att den kan ge associationer till Ted Gärdestads självmord. Det är synd i så fall. En sådan mångtydig skönhet är värd oändligt mycket mer. Men jag vet att det kan vara känsligt.

Det är viktigt att säga också att Ted Gärdestad under stora delar av sitt liv var en glad gamäng. En upptågsmakare i dess allra mest positiva bemärkelse. För familjen Gärdestad var detta fundamentalt.

När jag nu stiger upp och ser ut genom mitt franska fönster både regnar det och skiner solen. Solregn. Det heter också en komplett samlingsbox med Ted Gärdestads verk.

Mest gråmulet på himlavalvet men så öppnar det upp sig alltmer. Jag ser glipor i molnen, ljus. I nordväst framträder ett stort intensivt ljussmycke. Som en enorm vitglimmande diamant i skyn. Solen lyser, ett milt sommarregn faller och jag tänker på Ted och Kenneths kärlekslåt ”Öppna din himmel”.

Öppna din himmel på glänt
Låt mig dö en stund
Tillsammans med dig
En sekund

Ur ”Öppna din himmel”
Text: Kenneth Gärdestad