Brunos krönika: Dr Reggie Anderson och döden

Omslaget på "Möten med himlen: Den sanna historien om en lantläkares helande möten med livet efter detta" av Reggie Anderson.

En amerikansk läkare, Dr Reggie Anderson, skriver i sin bok ”Himlen väntar (En landsortsläkares upplevelser av livet efter detta)” om hur han vid sina patienters övergång från liv till död brukar hålla deras händer och då kan uppleva hur de har det på flera olika sätt. Han påstår att han bland annat kan förnimma en frisk översinnlig doft. Ofta av syrén och citrus.

Mitt hjärta är öppet som ett fönster mot Gudomens trädgård. Jag finner ingen anledning att tvivla på Dr Reggie Andersons extraordinära gåva. Den tron är grundad på både egna och många andra människors upplevelser och erfarenheter. Men många stöter bort sådana påståenden, förnekar och rentav skrattar åt dem. Så knasigt slutet har det blivit i vår sekulariserade värld där vi blint åtlyder Vetenskapen med stort V.

Är själen stängd så sker detta. Dessa själar ser inte det inre ljuset och gliporna i den materiella världen. De är helt omedvetna om andra världar och andlig närvaro, de tror inte på det.

Dr Reggie Anderson som utvecklat denna sensitiva förmåga kände också en gång dofter av diesel och svavel när en patient som levt ett våldsamt och mörkt liv lämnat det jordiska.

Dofter! Hur vore livet utan dofter?

Då vore det naturligtvis doftlöst. Inte nödvändigtvis livlöst men något skulle saknas i sinnenas värld. Inga ljuvliga doftpustar skulle komma från sommarens naturliga parfymer. Det skulle bli fattigare i syréngrottan och liljekonvaljedungen. Och Fröding skulle aldrig kunnat skriva in alla nyanser i sin dikt om Kung Liljekonvalje. Vad trist det skulle ha varit!

Jag tror inte att litteraturen skulle ha torkat ihop och dött ut som dinosaurierna. Men den skulle förstås aldrig ha blivit så doftrik som den blev. Marcel Proust skulle aldrig ha skrivit om ”Madeleinekakan”. Dess doftassociationer till den tid som flytt hade förblivit oskrivna. Språket hade blivit sterilt – som fattades det något. Och Harry Martinson skulle aldrig fått inspiration till de vackra orden: ”Giv doft i blomma!”

I en annan fantastisk ”dröm”, verkligare än detta livet, enligt Dr Reginald Anderson, möter han sin av en svår streptokockinfektion döende gamle far i en gigantisk katedral vid ingången till ett slags trädgårdsrum. Stående på det sjätte trappsteget av sju på en marmortrappa tycks fadern instruera några arbetare om hur jobbet ska utföras vid ingången. De dubbla dörrarna står på glänt. Innanför finns ett växthus av glas. En flod med kristallklart vatten flyter genom trädgården och vid ingången speglas växthuset genom vattnet. Gångstigar slingrar sig kring floden som är full av fisk. Färgerna i denöververkliga ”drömmen” är klara, intensiva. Allt tycks sammanhängande. Det är inte som i en vanlig dröm där det dagsljusa medvetandet och det undermedvetna ofta blandas i en motstridande villervalla.

Fadern säger där på marmortrappan till sin son, Reginald: ”På den här platsen tror jag att jag kommer att trivas väldigt bra.” Här kommer jag själv att tänka på Jesus ord: ”I min Faders hus finns många rum.”

Nu var detta som Dr Anderson upplevde ingen nära-döden-upplevelse men den har ändå påtagliga likheter med en sådan. NDU:er har gemensamma drag men skiljer sig samtidigt alltid ifrån varandra på flera sätt. Det finns naturvetenskapliga teorier med vilka man har försökt att förklara (bortförklara?) sådana här upplevelser. Som att det till exempel skulle röra sig om syrebrist och stimulering av ett specifikt område i högra tinningloben. Men hittills har ingen vetenskapligt lyckats förklara fenomenen.

Dr Anderson påstår alltså att han alltid känner dofter vid sina översinnliga upplevelser. I upplevelsen med sin far kom doften av nybakat bröd och nyhyvlat cederträ till honom. Han förstod varför: doften av nybakat bröd är intimt sammankopplat med moderns bakande i köket och cederträet förknippas hjärtinnerligt med fadern och hans verkstad. Reggies far tyckte mycket om trädgårdsarbete, och han hade sagt att efter sin död skulle Reggie få jordfräsaren och hackan.

När Reggie vaknade så tedde sig för honom verklighetens färger bleka i jämförelse med de strålande färgerna som han hade upplevt i sin ”dröm”. Och han kände ännu en kvardröjande doft av cederträ i lakanen.

”Drömmen” hade fått honom att släppa taget om sin far. Nu behövde han inte krampaktigt av själviska skäl ha kvar honom för att kunna prata med honom. Han visste att hans far var på väg till en värld där ingen av sjukdomar lider och där han får ägna sig åt sådant som han älskar. Sköta om en trädgård, vårda blommor, fiska.

Allt var okej. Dr Reggie Anderson, som vårdat sin egen far på sjukhuset, behövde inte sätta in några fler blodtransfusioner för att hålla honom tillfälligt kvar i dödsskuggans dal.

Något som Dr Reggie Anderson också lärt sig av mötena med sina patienter är att evigheten inte är något som ligger framför oss i ett dunkelt fjärran. Evigheten går bredvid oss hela tiden. Den är Här och Nu.

Bara en tunn slöja skiljer det jordiska från evigheten. Men skillnaden är ändå stor. Vi lever i Tidens dimension. Bakom slöjan upphävs Tiden. Och så ska vi få en finare kropp. Subtil. En härlighetskropp som varken tid eller sjukdomar rår på.

Många i kyrkorna tror att himlen är något avlägset som vi endast kan längta till och drömma om i vårt jordiska liv. Men himlen är för den som har ögon att se med, mycket nära. Himlen är nära som dina hjärtslag, din puls.

Bön innebär direktkommunikation med det himmelska, tro mig. Det är den bästa vägen till kontakt med den högsta verkligheten. Änglarna, dessa superintelligenta ljusväsen, vidarebefordrar varje bön till Källan.

Att be är som att du slår ett telefonnummer på din mobil och signalerna går fram. Om bönen är uppriktig så kommer alltid svaret förr eller senare. Tid finns alltså inte i den hinsides världen. Därför kan vi tolka och uppleva väntan på bönesvar som ibland mycket lång.

Bönens fåglar flyger snabbare än ljuset.

Även musik, poesi och konst kan på sikt föra oss närmre det andliga. Allt som är genomsyrat av kärlek. Kärleken är det största av allt. Men lagiskhet och religion hämmar och begränsar däremot alltför ofta de andliga världarnas närvaro.

Frågan är bara om du har tillräckligt med tro för att låta dig omslutas av ljuset och förändra ditt liv och dig själv som människa…