Brunos krönika: Danny´s Dream
Nyheter I sin 106:e krönika berättar Bruno Franzon om jazzmusikern och barytonsaxofonisten Lars Gullin och om hur historia, litteratur, musik och geografi kan mötas i livet på ett spännande sätt.
Lars Gullin. Pressbild: Swedish Music Hall of Fame
Danny´s Dream
Jag såg en konsert på SVT play arkiv från 1971 med den legendariske barytonsaxofonisten Lars Gullin och Göteborgs kammarkör. Jag tycker mycket om Lars Gullins kompositioner, hans sätt att måla stämningar i toner. Den blå, nordiska melankolin.
Mest känd av Lasse Gullins låtar är ju Danny´s Dream. (En koppling till hans son Danny). Vad rör väl mig under normala omständigheter taffliga, elaka småaktigheter och mentala knivar i ryggen när denna nästan överjordiska skönhet når fram?
När jag en sommar cyklade i Utvandrarnas och Vilhelm Mobergs spår kom jag till Moshult järnvägsstation. Där hade ”Ville i Momåla”, som Vilhelm Moberg kallade sig i sin ungdom, vistats många gånger. Att titta på tågen och resenärerna var ibland det enda gemensamma tidsfördrivet för bygdens ungdom på den här tiden.
Någon kilometer från Moshult järnvägsstation hade en gång i tiden stugan i skogen legat där Vilhelm Moberg växte upp. Och ett litet stycke från stationen breder alltjämt torvmossen ut sig där den unge Moberg arbetade med att knuffa vagnar med torv till stationen. Strax ovanför ligger Påvelsmåla skola, ett rött trähus, som flyttats från sin ursprungliga plats i skogen. Det var där som Vilhelm Moberg fick ”sänt sedebetyg”, vilket också är titeln på en av hans romaner.
Ännu högre upp på kullen vid gränsen mellan Moshult och Moshultamåla hittar vi Pestkyrkogården som Moberg skrivit magiskt om i sin mindre kända historiska roman ”Brudarnas källa”.
Lars Gullin. Bild: DIG Jazz
När jag stannade till med Röda Stjärnan vid stationshuset i Moshult kom det fram en man till mig. Som jag minns det var han från Tyskland. Konstnär. Han bodde i stationshuset nu med sin familj. Han berättade för mig att Lars Gullin hade bott här tidigare. Lars Gullin som dog vid 48 års ålder.
Senare läste jag att Lars Gullin hade vuxit upp i stationshuset i Sanda på Gotland. Det låter sannolikt att han som vuxen man ville bo i just ett stationshus, och att detta val var kopplat till hans uppväxt.
Nu såg jag med ny blick på järnvägsstationen i Moshult. Här hade Vilhelm Moberg rört sig i sin ungdom och här hade Lasse Gullin, mannen med den gyllene barytonsaxofonen, blåst ut sköna, komplexa ängsullstoner över nejden. Eller, han kanske inte musicerade här, vad vet jag om det…
Det är i alla fall sådana här oförutsedda möten som gör livet riktigt intressant. Historia, litteratur, musik och människor möts som här. Det ena fogas till det andra. Vid ett rödmålat gammalt stationshus i Småland kan det uppstå överraskande sammanhang, korrespondenser och betydelser.
Det är förstås bra att röra på sig. Både med till exempel cykel, och i det egna medvetandet. Betydelsen av kunskap och nya livserfarenheter kan aldrig nog betonas. När du reser, i det geografiska landskapet eller i den inre rymden, händer det alltid nåt intressant , du berikas och utvecklas! Solen glimmar till i molnrevorna, stjärnor tänds! Livet kan vara så. Ett förunderligt äventyr.
Lars Gullin spelade några gånger tenorsax, men blev berömd för sitt spel på barytonsax. Speciellt amerikanska musiker blev mycket imponerade. Bo Naess, ordförande Jazz Society, Stockholm.
Hej Bo! Tack för din kommentar. Det är nu ändrat. //David, reporter