Brunos krönika: Brevet till Astrid Lindgren

Astrid Lindgren. Pressbild: Jacob Forsell

Värnamo den 28 mars 2024

Kära Astrid!

Där du nu är någonstans bortom stjärnorna skriver jag till dig. Din röst kom till mig så tidigt, redan nångång i början av 1960-talet. Jag hörde dig läsa ur dina böcker på radion. Sena eftermiddagar. Rösten därinne i den stora radioapparaten i hallen. Du läste så varmt och innerligt. Det fanns trygghet och humor i din röst. Jag avlyssnade också nån slags småländsk finurlighet.

Kära Astrid, du ska veta att du alltid är en ljuskälla varifrån jag hämtar inspiration och energi. Mitt Småland har väl aldrig känts mera innerligt än i just dina skildringar. Dina ord lyser enkla och naturliga. Ingen har som du gestaltat barndomen. Här finns närheten till naturen. Här finns sagorna, sångerna, lekarna och bönerna som var en del av din och dina syskons verklighet kring barndomsgården Näs.

Jag har alltid älskat Emils upptåg, hans oförargliga hyss och äventyr. Här finns ingen som plågar djur och skjuter med slangbellor på söta ekorrar. Inga fullblodsmobbare. Inga dumma föräldrar som super skallarna av sig och ger ungarna stryk eller lämnar dem i sticket.

Emil får visserligen fly från sin arga pappa och springa till snickerboa. Men det är ett överkomligt straff för där kan han ju få sitta i lugn och ro och tälja sina gubbar i doften av trä.

Jag vet att det fanns sådant som var svårt och sorgligt också i ditt liv, Astrid. Sorgfågel kom på besök ibland. Kanske var det därför som du hela tiden återvände till barndomen. Det lyckliga rike där jaget och världen – likt i de gamla indianernas verklighetsuppfattning – inte avskiljs från varandra utan utgör en enda oupplöslig enhet. Naturen blir en avspegling av barnets eget medvetande.

Att grumla barnets ljusa och rena upplevelsesfär med svartsyn var inget som du ville. Tyvärr har vi ju som vuxna förlorat mycket av barnets magiska förhållningssätt till naturen, tingen. Vi har endast kvar delar av den här gåvan att intensivt uppleva livet. Men genom att läsa vad du har skrivit Astrid i dina sagor kan vi liksom komma tillbaka lite till det här tillståndet. Ja, du förstod sannerligen sanningen i Jesus ord: ”Ni måste bli som barn för att komma in i himmelriket.” De här orden upplever jag som en ingång till hela ditt författarskap.

Ett annat ord av Jesus kommer till mig: ”I min faders hus finns många boningar.”

Vi vuxna som en gång varit i sagolandet återvänder gärna dit.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Dina – i mitt tycke – allra bästa böcker är ”Mio min Mio”, ”Bröderna Lejonhjärta” och ”Ronja Rövardotter” . I de här sagorna har tonen djupnat. Död och mörker har kommit in. Men du låter aldrig ondskan segra. Som i alla goda sagor blir det slutligen ljuset som triumferar. I rosengården flyger duvorna, draken Tekla är död och i Mattisborgen har visserligen Skalle Per så sorgligt dött men fred har stiftats mellan de båda rövarhövdingarna.

De här tre sagorna betraktar jag som dina mästerverk. De är enastående gåvor till mänskligheten – hela universum. Eventuella aliens må förstummas . Om de fattar.

Även de till omfånget kortare sagorna ”Sunnanäng” och ”Spela för mig, lind” äger djup och säregen lyskraft.

Kära Astrid, din visdom får mig att tänka på indianhövdingar. Som en Sitting Bull i Småland! Siouxhövdingen som sa: ”Every seed are awakened, and all animal life.”

Ingen och ingenting kunde ta ifrån dig barnets rena, oförfalskade blick och gåvan att låta den stråla ut i språk och skrift.

Det finns många roliga och vackra passager i dina böcker, Astrid. Jag vill avsluta detta brev med att citera dig själv ur ”Nya hyss av Emil i Lönneberga” , ett stycke som jag älskar mest av allt som du skrivit. Scenen förmedlar en så fin bild av vänskap mellan ett barn och en vuxen. Och så är det sjön och skogen i den trolska, småländska sommarkvällen.

”Men i Katthultsjön bland vita näckrosor simmade Emil och Alfred omkring i det svala vattnet, och på himlen satt julimånen röd som en lykta och lyste för dem.

”Du och jag, Alfred”, sa Emil.

”Ja, du och jag, Emil”, sa Alfred. ”Tror jag det!”

Tvärs över sjön gick en bred, blank mångata, men inne kring stränderna stod mörkret svart.”

Bästa hälsningar

Bruno, din författarbroder i anden