Brunos krönika: Bobiner och Gnosjöanda

Bild på en modern bobin. Bild: Pressbild

Bobiner och Gnosjöanda

Den forna bobinfabriken i Gnosjö, även kallad Svensk Skruv, får betecknas som en väsentlig del av vår lokala industrihistoria. Den startades upp 1902. Samma år som järnvägen invigdes i Gnosjö. Detta var förutsättningen. Flera andra industrier såg dagens ljus i det lilla stationssamhället de här första åren av det nya seklet. Hundratals människor flyttade till Gnosjö för arbetsmöjligheternas skull.

På ”Bobinen” tillverkades – som namnet indikerar – bobiner. Otaliga sådana. Ett slags koncentriskt formade rullar av trä, avsedda för garn och tråd. Produktionen gick på högvarv i många år.

Min morfar, Theodor Granath Sjöblom, var en av de anställda. Hans söner, mina morbröder, fick tidigt som luar hjälpa till i arbetet. Barnarbetare, alltså. Morbror Torsten Sjöblom berättade för mig om hårt slit. Som liten pojke fick han bära tunga säckar uppför trappor. Min morbror Ivar Sjöblom jobbade även som ung vuxen en tid på denna legendariska fabrik.

Lönerna var urusla. 7 öre i timmen. Det var inte mycket ens på den här tiden. Arbetstiden låg på 11 timmar. Vad gäller arbetsmiljön saknades det mesta som fackförbund med skyddsombud idag anser som självklart. Maskinerna var potentiella lakejer åt Döden. Det var åtskilliga anställda på bobinfabriken som miste kroppsdelar i maskinerna. Min Facebookvän Emil Brolings morfarsfar fick se en hel drös av sina fingrar förvandlas till köttfärs.

Det gick så långt att en arbetare dog i en maskinolycka. Hur följdes egentligen den tragiska händelsen upp? Blev det någon rättslig utredning? Gjordes det några förbättringar av arbetsmiljön?

På den här tiden var emellertid många arbetare fackligt anslutna och engagerade. Många såg rött, både emotionellt och politiskt.

De flesta i landet har väl hört talas om Gnosjöandan, detta slitstarka varumärke för vår bygd. Den entreprenörsandan är inte heller något som tagits ur luften. De privata initiativen med finurliga idéer och innovationer har varit talrika och i förlängningen av denna egensinniga kreativitet med rötter i den gamla tråddragariverksamheten utvecklades bygdens industri. Samarbetet mellan de olika företagen har varit en del av framgångskonceptet. Och så har det bara rullat på. Bobin på bobin. Tråd efter tråd. Plåtefter plåt. Plastbit efter plastbit.

Jag har det själv i mina gener. Morbror Torsten, som fick hjälpa morfar på bobinfabriken redan som liten pojke, hade i många år en liten verkstad i källaren i sitt funkishusmittemot där jag växte upp på Anderstorpsvägen. Och min far var företagare, ägare till ett litet plåtslageri i Gnosjö. Skillnaden är att jag blev författare och poet i stället för en plåthamrande skugga av Olle Franzon. Pappa och morbror Torsten hade förresten lite ihop redan på 1940-talet då de tillverkade julgransfötter. Torsten var också expert på persienner. Han stod för smarta, tekniska lösningar. Många här på bostadsområdet Vråen, inklusive jag själv, hade nu behövt hjälp av Torstens tänkande Oppfinnar Jocke-fingrar där trasiga persienner i mängd hänger på trekvart.

Det har också funnits baksidor av den så kallade Gnosjöandan. Sådant som det inte har snackats om så mycket. Jag talar om arbetarklassens villkor. Många är de som har slitit ut sig. Ställt upp och jobbat extra. Stressat på under tidsombudsmannens ständigt övervakande Argusögon * . På somliga arbetsplatser har en del tvingats sniffa i sig ohälsosamma kemiska substanser.

Och ve den som gick arbetslös förr! Det sociala utanförskapet var ingen lyxtillvaro. Men det var då. Jag har fått uppfattningen att det har utvecklats ett mer accepterande mentalitetsklimat i takt med att Gnosjös befolkning har blivit väldigt blandad. Medvetenheten har också vidgats till skillnad från förr då samhället var ganska slutet. Det gamla luffarordstävet ”Stillastående vatten stinker” är sannerligen sant.

Mycket har i alla fall åstadkommits och åstadkoms alltjämt, sådant som Gnosjöborna kan känna sig stolta över. Företagsandan har handlat om upptäckarlust och genuin arbetsglädje. Naturligtvis har den primära drivkraften varit ekonomi. Som han möbelaffärsinnehavaren säger i Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen” – för att kunna ha det lite trevligt och mat på bordet. Visste ni förresten att mästerregissören Roy Andersson en tid på 1960-talet faktiskt arbetade som lärare i Gnosjö, och även extraknäckte där på en liten fabrik?

Den lokalt kände entreprenören Ivan ”Iffe” Pettersson sprängde bobinfabrikens skorsten i luften 6 oktober 1973. (Kring denna tid revs också hela fabriken). Min far filmade händelsen med Super 8-kamera. Det finns dokumenterat på Youtube med pålagt ljud och kort text av min vän Per-Olof Hidmo. Kolla här!

*Argusögon= uppmärksam bevakare. Efter Argos, i grekisk mytologi en jätte med minst hundra ögon.

Tillägg: Jag måste berätta också hur det gick till när morbror Ivan (egentligen hette han Ivar men de flesta sa Ivan) fick anställning på min fars plåtslageri. Ivan hade slutat som gjutare och sökte ny plats. Han bodde granngårds med oss och en dag ute i trädgården vände han sig till min far med karakteristisk dov mummelröst: ”Ha du nåt jubb te me?”

Pappa svarade: ”Ja, det ska nog finnas nåt.”

Då sa Ivan: ”Då kumme ja på månda möra.”

Sen var det inget mer med det; Ivan gick bara iväg, in till sitt. Ja, så kunde det gå till så sent som på 1970-talet när en sökte jobb i Gnosjö.