Brunos krönika: Apladalen, vårt kära Apladalen!

I sin 98:e krönika skickar Bruno Franzon en hyllning till Apladalen. Bild: David Alin

Apladalen, vårt kära Apladalen!

Apladalen är rikt på träd. De månghundraåriga ekarna sträcker sig majestätiskt upp emot himlen. Bokar. Rönnar. Vårtbjörkar. Klibbalar. En mångfald av träd.

Här finns myriader av insekter. Exakt hur många arter av fladdermöss det finns som livnär sig på insekterna vet jag inte i skrivande stund men det är åtskilliga.

Om våren blommar vitsipporna i Apladalen. Vitt utbredda med sin vithet under trädens spädgröna parasoller bildar de ett enda generöst vitsippshav. Då tycker jag som allra mest om att vara här.

Kröcklebäcken flyter stilla genom parken, förbi Karlfors kapell och det timrade tråddrageriet från Åsenhöga i Gnosjö kommun. Tråddrageriet har jag ett speciellt öga till. När jag kikar in genom den skumma fönsterrutan brukar jag föreställa mig hur tråddragarna hade det i de kulna Gnosjöskogarna. Det måste ha varit rätt ensliga liv. Enahanda. Men det som du inte känner till saknar du inte heller.

Dessa män arbetade flitigt förstås. De sov på smala hårda träbritsar. De berättade historier, drömde och fantiserade. Om möten med tomtar och troll. Och om den fiolspelande Näcken i bäcken och det sexuellt utmanande skogsrået med sin bedrägligt urholkade rygg och sitt gäcksamma, fågellika skratt.

Tråddragarna var svarta i syna som sotare. I det historiska standardverket Svenska folkets underbara öden av Carl Grimberg (1913-1939) beskrivs tråddragarna ”svarta som morianer”. Tråddragarna smorde ståltråden med fett fläsk som i förening med det oxiderande järnet stänkte ner dem så att deras ansikten och händer svärtades.

Bakom tråddrageriet höjer sig en liten gräsklädd kulle. Ovanför den är Apladalsscenen belägen. Ett litet stycke längre fram finns kaffestugan och ryggåsstugan, den som brann ner efter ett pyromandåd och byggdes upp igen.

De sagoaktiga träbroarna välver sig över Kröcklebäcken där sommartid kabbelekorna lyser fettgula vid kanterna och skräddarna sprätter sig väg. Om hösten driver gula, bruna och röda löv som miniatyriska pråmar förbi hantverksbodarna av rödmålat trä. Här har jag ofta gått omkring och filosoferat eller bara varit närvarande i nuet. Speciellt när jag bodde några år på Tånnögatan, bara några såpbubblelängder från Apladalen.

Alldeles intill Apladalen flyter Lagan, oftast flegmatisk men vid höga vattennivåer vet hela Sveriges befokning att den kan bli hotfull och mycket ström, ett levande väsen i sig. Lagan fortsätter att ringla sig fram längs träd och åkermark, och den mynnar ju så ut i Osudden. Det ska den göra så länge jag lever och långt därefter…

Apladalen med dess vackra natur gavs ursprungligen av Gud till oss. Men det var först när framsynt folk i Värnamo tog hand om den vildsinta skissritningen och gav den konkret struktur som det verkligen blev en fin park av visionerna. En gåva till mig och till dig – till ALLA .