Brunos krönika: Alla dessa ensliga nätter i Värnamo

å brevlådornas tak suger vinbergssnäckorna sig fast ända in i de första dagarna av oktober. De bär med sig sina snäckhus på ryggarna. Bild: Wikipedia

Nattens tystnad. Kring 3-snåret är det enda som möjligen hörs oroliga kajors halvfärdiga tjatter när jag passerar deras nattläger lite för nära. Självsvåldigt har de gjort sig till gäster på Värnamos trädhotell. Naturen bryr sig inte om några lagar. Brottet ”egenmäktigt förfarande” existerar inte i en fågels flyktiga medvetande.

På brevlådornas tak suger vinbergssnäckorna sig fast ända in i de första dagarna av oktober. De bär med sig sina snäckhus på ryggarna. Evolutionen, det vill säga Guds möjligheter till anpassade kombinationer i Kaos, är gränslöst fiffig. Vinbergssnäckor, dessa små oansenliga hermafroditiska varelser, är det inte många som lägger märke till i en värld där pengar och androider dyrkas.

Jag böjer mig fram mot vinbergssnäckan där på brevlådan av grön plåt. Mitt ansikte, en jättes – alldeles intill. Ännu behåller vinbergssnäckan sina sensitiva spröt utanför skalet. När jag närmar mig den med fingret drar den sig våtmjukt in i sitt gömsle. Åh, så rörande ömsint är den inte i sin skyddslöshet! Jag smeker den mjukt med fingertoppen. Om vinbergssnäckan kunde tänka så kunde den väl aldrig ana att den där Jätten skulle skona, till och med platoniskt Älska den! (I Frankrike serveras vinbergssnäckan på restauranger i en vitlöksgratinerad version.)

Man kan undra hur det känns för en liten försvarslös vinbergssnäcka som desperat försöker skydda sitt liv genom att krypa in i sitt skal men som istället blir smekt av en jättelik varelses fingertopp. Kanske upplevs det aningsvis som att bli vidrörd av en Gud…

Jag brukar milda höstar känna den jordaktiga doften av mask från asfalten. Vad ska de därute på vägen att göra? Bli påkörda av bilar och cyklar, betrampas av skodda jättar. Likaså de svarta skogssniglarna. Alla dessa långsamma varelser som segslingrar sig fram i asfaltslandskapet. Hit till asfalten nådde tydligen inte evolutionen!

Jag tycker inte att sniglar och maskar är särskilt äckliga. De är för mig rätt sköna undersåtar i Guds skapelse. Föraktade av många. Men allt är förgängligt och snart är det likmaskarna som av sin natur kärleksfullt tar hand om våra förmultnande kroppar. (Såvida du inte väljer att kremeras, förstås.) Även miljardärers och stjärnfotomodellers uttjänta kroppshyddor uppsöks.

Den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire (1821-67) prövade livet, döden och sin egen estetik genom att utforska skönheten i det fula. Bild: Wikipedia

Den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire (1821-67) prövade livet, döden och sin egen estetik genom att utforska skönheten i det fula. Han skrev i märkliga dikter om det. Såna här grejer:

Ja, sådan skall ni bliva, då mörkret er fatta

efter vigningens olja och bröd

och ni sjunkit under gräsen, under somrarnas matta

mot evig förintelse och död.

Då – av mullens och förvandlingens makter buren,

säg åt masken som er skönhet förött,

att jag behållit formen, den gyllene konturen

av min älskades upplösta kött!

Utdrag ur Charles Baudelaires ”Kadavret” i tolkning av Bertil Malmberg.

Baudelaire har blivit kallad goternas (Goths) gudfader. Goths, dessa som finner skönhet i de mörkare delarna av den mänskliga erfarenheten och visar detta med sin svarta klädstil och i sitt musikval. Ja, det finns mycket som är mörkt och dystert i den Baudelairska estetiken. Opiumskådat? Kanske. Samtidigt är det morbida skeendet i poesin nyktert beskrivet.

Men jag ser att skalden har flera djupa poänger med sin poesi. Döden är för mig också både ful och vacker. Det beror på vad vi har för åskådning om vad livet och döden är. För mig är kroppen det skal som dör och återgår till stoft. Till jorden. Men kroppen är inte DU.

DU är primärt inte en kropp med hjärta och hjärna som förnämsta organ. Du är en ande i en kropp! Jag tror att vi kommer från en andlig värld och är på väg hem till denna värld när vi en gång dör. Här på jorden är vi heliga gäster.

Många skräms av att våra kroppar ska bli till föda åt maskar. Jag förstår. Även jag har känt ilningen av ett dåligt Halloweenscenario. Men allt mindre nu på min ålders höst då mitt medvetande tycks ha klarnat något. Som handblåst glas av en kosmisk konstnär.

”Mystiker är jag med försiktighet.” Harry Martinson