Brunos krönika: 6 april 2014
Nyheter "Det var härligt att få vara med på denna fest! Med de två föregående årens begravningsstämning, moltystnad och publika hämningar i hågkomst var det lätt att hålla låda. Och det tycktes sannerligen inte fel med lite ”spansk” glädje en sådan här dag: O´le O´le O´le O´le – IFK! IFK!" Det berättar Bruno Franzon i sin 111:e krönika.
Bild från Kamrat 12:ans premiär den 6 april 2014. Bild: Jim Carlsson
Söndagen den 6 april 2014 var det vårpremiär för IFK Värnamo i Superettan. Dessutom var det premiär för KAMRAT 12:an!
Vi samlades på Hotell Tre Liljor iförda vita IFK-tröjor med nummer 12 på ryggarna. Tjugo blåvitklädda cheer leaders hade vi med oss. Näpna och vårlivliga som blåklockor.
Och vi kom med IFK-flaggor. Trummorna var från Niclas Malmkvists musikaffär i Bananhuset. Unge Filip med svart skinnjacka och blond kalufs ledde oss genom att frejdigt hojta i sin röda megafon: ”Kämpa IFK, kämpa IFK…!”
Vi marscherarde orytmiskt i högt tempo från Tre Liljor, Luddögatan upp till Cupolen. Inte trodde jag väl bara för något år sedan att jag skulle marschera på stan i fotbollströja tillsammans med ett femtiotal supporterkamrater! Det var som en dröm! Och vi fortsätte marschera på Järnvägsgatan förbi Gummifabriken och vidare ut på Jönköpingsvägen.
Jodå, vi hördes! På gatorna stod folk och glodde och från husfönstren fotograferade de oss. Somliga syntes försynt glutta bak gardiner på det där typiskt småstadssvenska sättet.
Vi svängde in på Sandgatan och kom snabbt ner till Finnvedsvallen.
Vår arena är inget Colosseum eller nåt Ullevi. Runtomkring Finnvedsvallen klättrar skogsgrönskan och Lagan flyter stilla, ett levande väsen som ibland vid höga vattennivåer kan förvandlas till en hotfull, starkt strömmande urkraft. Men nu efter en snöfattig vinter och tidig vår syntes Lagan beskedlig som en flegmatisk jättesnok. För en poet som jag skapas det speciella stämningar med detta vackra vattendrag samtidigt som det spelas fotboll.
Vi var i antal underlägsna hitresta göteborgare. De var kring 800. Vi var inte mer än motsvarande ungefär fem startelvor. Jag tänkte att det är som slaget vid Alamo där Davy Crocket och hans mannar länge och tappert höll stånd emot den numerärt överlägsna mexikanska armén.
Det var härligt att få vara med på denna fest! Med de två föregående årens begravningsstämning, moltystnad och publika hämningar i hågkomst var det lätt att hålla låda. Och det tycktes sannerligen inte fel med lite ”spansk” glädje en sådan här dag: O´le O´le O´le O´le – IFK! IFK!
Filip med svarta skinnpajen ropade i megafonen, vi hakade på med fåniga ord: ”In med bollen i mål, in med bollen i mål!”
Efter en stund kom jag på mig själv med att tänka att det här är väl lite väl barnsligt. Barnsligt som en barndomslek. Men vi var här i alla åldrar och vi älskade fotboll och vårt IFK Värnamo. Tillhörighet, glädje och gemenskap. Är det detta som kallas kärlek? Det är lite som en schlager. Livet är en schlager. En sång om kärlek. En enkel sång om frihet och fotboll.
Det behövs inte så mycket. En boll. En gräsmatta. Två målburar. Några människor. Och bollen är alltid rund. Det går att sparka och nicka den här runda tingesten, det går att trixa med den, dribbla och göra konster som på cirkus med den. Hundar kan leka med en boll. Sjölejon kan göra det också. Alla kan vara med. Alla FÅR vara med. Från alla länder, både flickor och pojkar. Här är alla lika mycket värda och här finns ingen segregation.
För att se saken ur ett kärt bibliskt perspektiv: Varken jude eller grek är bannlysta från fotbollens gemenskap. Här finns kärlek till främlingar. Eller åtminstone ett accepterande av främlingar.
I fotboll ska det få vara högt i tak med en fördomsfri, tillåtande kultur och människosyn. Alla ska få vara sig själva. Jämbördiga oavsett kön, hudfärg, religion och sexuell läggning. För det handlar om talrika skaror med människor i hela världen som möts i en gemensam lek där god etik och moral bör råda. Den gyllene regeln: ”Allt vad du vill att människorna ska göra mot dig ska du också göra mot dem”, gäller i allra högsta grad också i fotbollssammanhang.
Fotboll är kanske den mest gemenskapsfrämjande uppfinning som människan har kommit på. Den har inte söndrat och skadat på långt när så mycket som religionerna och politiken har gjort. Fotbollen har integrerat, skapat skönhet och underhållning över gränserna. Hatet har ingenting där att göra. Men huliganerna finns förstås, de hatar och ropar hat och utför sitt hat i handling.
Min vision: En kärleksfull supporterkultur där kristna-humanistiska värderingar och Glädjen står i centrum!
Här på Finnvedsvallen i det första vårljuset gjorde vi vad vi kunde för att vårda en sjyst supporteranda. Motståndaren denna dag, GAIS, är en anrik klubb. Gunnar Gren – en av de bästa – var där. Han var faktiskt också ett år spelande tränare i IFK Värnamo.
En annan hängiven GAIS-supporter var Sten-Åke Cederhök. Håkan Hellström ÄR det! Lyssna på ”Valborg” , denna fina melodiösa visa om våren, fotbollsvåren. ”Änglarna har åkt på pisk, gårdarna är grönsvarta, denna pissiga vårdag…”
Det är svårt att inte känslomässigt beröras när snön smält, gruset forslats bort från gatorna, krokus, vintergäck och blå scilla blommar och fotbollsspelarna springer ut i stora färggranna klasar för att fånga vårljuset.
Före avspark på Finnvedsavllen blev det en manifestation om att stå enade mot våldet i fotbollen. GAIS-klacken bolmade ut häxgrön rök i ett tjockt moln. De hade en banderoll på vilken det stod: ”Vila i frid, Stefan!” Alltså Stefan ”Myggan” Eriksson som misshandlades till döds i vårmatchen 2014 mellan Helsingborg och Djurgården. Det var en omtyckt kille som tidigare tränat årgång 97-tjejerna i Bollstanäs SK.
Matchen på Finnvedsvallen höll hög Superettannivå. Martin Claesson nickade distinkt in 1-0 i den16:e matchminuten och vi i Kamrat 12:an EXPLODERADE av glädjefnatt. Som ett gäng stora vita fåglar sträckte vi ut våra vingar.
IFK dominerade stort i första halvlek men mängder av målchanser sumpades.
Efter paus rätade GAIS upp spelet. Värnamos försvar stod dock samlat. De båda mittbackarna Martin Claesson och Juan Robledo rensade bort nästan allt. Men i den fjärde av de fem tilläggsminuterna sprätte en svartklädd makrill iväg ett skott som retfullt enkelt smet in vid Björn ”Böna” Åkessons vänstra stolpe. Psssyhhh… Där gick luften ur. Men 1-1 i vårpremiären mot ett lag som aspirerar till Allsvenskan är ingen skam.
Dagen efter denna premiär mellan IFK och GAIS såg jag på datorn matchen en gång till. Det kan vara intressant och njutningsrikt att studera matcher från ett annat perspektiv. Jag konstaterade att vi i Kamrat 12:an hördes riktigt bra. Periodvis till och med högre än GAIS-klacken.
Kamrat 12: an bidrog – trots ovanan vid att vara ledande i Värnamos svaga supporterkultur – med hyfsad sälta ett bra tag framöver på Vallen. Vi får ha i åtanke att flera av supportarna var personer över de 70, till och med kring uppåt 80. Sen hände det en del saker. Flera personer försvann, gruppen skingrades. Och så skrevs det senare en del obehaglig historia. Men då var jag inte med längre, ungdomarna hade tagit över.
Men det jag här har redovisat om hur det gick till i premiären för Kamrat 12: an den 6 april 2014 kan kanske inspirera några att gripa tag i taktpinnen igen. Att då och då plocka in en kör från Pingstkyrkan är knappast någon genuin och hållbar lösning för att stödja vårt kära IFK i kommande Superettanspel.