Brunos julnovell: ”Innocence” – del 8

Sebastian såg sig hastigt omkring, orolig att nån gammal bekant skulle känna igen honom och komma fram för att hälsa och prata. Kan vara tillräckligt för att förstöra den här fina stunden, tänkte han. Maria skulle kanske bara gå sin väg och själv skulle han bli pinsamt ståendes med en snöflingefrämling som han inte snackat med sedan gymnasiet. Han blev stressad av bara tanken.

”Jo, jag måste gå nu.”

”Jag också”, sa Maria. Och hon log på ett sådant mångtydigt sätt att Sebastians oro ökade. Han såg sig omkring och så gav han Maria en sån där typiskt svensk, slarvig och tafatt kram.

”God jul, Maria!”

”God jul på dig själv, Sebbe!”

Maria gav Sebastian en överraskande kyss rakt på munnen innan hon gick sin väg.

”Jag hör av mig”, sa hon och trippade iväg på sina svarta stövlar och försvann runt caféhörnet.

Milt chockad stod Sebastian kvar en stund intill Åbron. Han tänkte på Maria, tänkte på att nu går hon där längs Lagan, går förbi Pingstkyrkan och så genom ett tyst Apladalen kring snöhöljda ekarna ett stycke och sedan över den lilla bron till Karlsdal – stadsdelen där hon vuxit upp på Mustagatan och där hon nu skulle fira jul.

Skulle hon verkligen höra av sig? Och vad ville han själv? Var det egentligen inte bäst att bara låta det bero?

Det stack till i hjärttrakten på Sebastian och tankarna for genom hans stressade hjärna som en skur giftpilar: Hur ska det gå med det här egentligen? Är det inte lika bra att ta första bästa tåg tillbaka till Stockholm?

Sebastian förbannade sitt öde. Allt var frid och lugn och så kom HON! Som en lysande julängel i snön på Storgatsbacken med sitt blonda hår och sin röda kappa. En ljusvarelse som när som helst kunde förvandlas till en häxa, en Cruella de Vil om hon så ville: Maria Nilsson!

Men Maria, så fin hon var! De där blå ögonen. Så ljuvligt lockande, aldrig glömda.

Samtidigt var det också så mycket som revs upp. Alla sår. Marias ofattbara svek. Sebastian kunde omöjligen glömma det där. Men han var inte alls säker på om han ville glömma Maria heller.

Så hur skulle han nu agera? Skulle han svara om Maria verkligen ringde?

Sebastian stod kvar stel som en snöig skulptur utanför caféet. Han tänkte: Om jag fortsätter att fly ifrån kärleken så kommer jag väl aldrig att hitta hem?

Med orolig blick spejade Sebastian ner mot Innocence i Åbroparken. Snön lyste vit i hennes hår av brons.