Brunos julnovell: ”Innocence” – del 6
Nyheter Läs fortsättningen av Bruno Franzons julnovell "Innocence" nedan.
Ett anrikt gatukök hamnar på agendan i dagens avsnitt av "Innocence". Arkivbild: David Alin
Det uppstod några ögonblick av förvirring hos Maria men snart flabbade hon högt. Och det var bara det som Sebastian ville nu, se det ljuset i Marias ögon, höra hennes underbara skratt.
”Grönsaks-Jesus”, sa Maria. ”När jag hör det namnet så tänker jag annars bara på den där gubben. Du vet, han med turbanerna och det långa profetskägget.”
”Jaha. Och så har vi ju Assar Hallonris!” Sebastian log brett.
”Lever han?”
”Nä, han dog för några år sen. Men du, den mannen glömmer ingen! Det gick ett rykte att Hallonris var oäkting till Gustav den femte. Och så hade han den egenheten att ha två exemplar av varje sak, han kom ju alltid med två kassar på stan och två teveapparater lär han ha haft på samtidigt i samma rum i sin lägenhet på Smultronvägen.”
”Sicken en!” Marias förtjusta skratt fick Sebastian att fortsätta på temat ”gamla Värnamooriginal”:
”Och så fanns det en stolle som kallades Tore i Kvarnen. Han bodde i en röd stuga utanför Åminne och kom med Bolmsöbussen in till stan. Brukade stå och dirigera trafiken i nåt gathörn, stod där och skrattade och hötte. Vita handskar hade han alltid på sig. Och såna där damasker.”
Maria skrattade igen och Sebastian såg hennes fina smilgropar avteckna sig på kinderna; den högra lite djupare än den vänstra.
”Åh Sebbe, jag älskar när du berättar såna där anekdoter om gamla Värnamobor.”
”Kul! Tja, jag har ju samlat på mig en del.”
”Kan du inte ta nån mer?”
”Njae…”
”Jo, för min skull, Sebbe! Snälla, snälla!”
”Okej då. Öh… Jo, Tummen, han vet du vem han är, va?”
”Ja ja, vem vet inte vem HAN är!?”
”Tummen berättade en kul historia om när han och Skräddarn var med Wallis och Axel Tysk vid Nästabadet. Där låg anständiga barnfamiljer och solade sig, du vet. Plötsligt så dök Wallis och Axel Tysk upp. Och de badade med kalsongerna på! Inte nog med det: Wallis hade hål i kalsongerna, det hängde ut långa trådar ifrån röven. Och Axel Tysk, han hade hatt på sig, en sån där sombrero. Bara hatten som stack upp ifrån vattnet där han låg och guppade. En syn för gudar, sa Tummen som satt kvar i bilen med kompisen för de ville ju inte gärna visa sig ihop med de här stollarna.”
Maria skrattade så att hon blev alldeles röd i ansiktet.
Efter att ha pustat ut och tagit lite cappucino så sa hon:
”Kommer du ihåg Sebbe när vi var på Harrys en gång och du vägrade hänga med ner till Sten Stures och käka hamburgare? Du vägrade kategoriskt. Det luktar lik, sa du.”
”Det minns jag inte. Men jag måste ha varit full och jag måste ha mått rätt dåligt.”
”Just det, Sebbe. Du var rätt packad.”
”En nitti grams hamburgare eller en fet tysk korv framåt småtimmarna brukar ju annars inte sitta fel för en välutbildad grottmänniska som jag.”
Maria smuttade på sin Cappucino, log.
”Du är galen, Sebbe.”
Sebastian fick en ingivelse att säga att just nu kände han sig som galen i henne. Men han lyckades sansa sig och teg.
Vad var det som höll på att hända? Sebastian förstod sig inte på sig själv längre. Var han verkligen på väg att glömma?
Han såg intensivt på Maria. Hon vek inte undan med blicken. I de blå ögondjupen tyckte han sig se, ana någon sorts längtan. Vågade han tro? Var det någon mening? Och hade hon inte kletat ner sig med lite för mycket kajal?
Som en hora. Typiskt henne. Bjuda ut sig sådär.
Fast Sebastian gillade annars att kvinnor sotade sina ögon. Han tyckte även om att de sminkade sig med både läppstift och mascara.
”Sebbe, du har grädde kring munnen, du äter som en gris.”
”En bananbakelsegris och blivande stjärnadvokat”, sa Sebastian och torkade sig med servetten.
Maria brast ut i sitt sinnliga skratt och Sebastian överraskades ännu en gång över att bli påmind om det förflutna. Han tyckte om att höra henne skratta, men det fanns också något annat i det där ljusa, klingande skrattet som lockade fram oönskade bilder och minnen.
Ja, så var han där igen, en mörk och kall vinternatt för lite mer än två år sedan. På himlen över Rörstorp glimmade stjärnorna och han skulle aldrig glömma hur stämningsfullt det knarrade i snön när han steg ur bilen och gick in mot lägenheten på Smultronvägen. Han var trött men på gott humör. De hade vunnit med 6-1 i hockeyn borta mot Vimmerby och han var själv en av målgörarna. Åh, som han längtade efter Maria, hennes röst, hud, värme, hennes kyssar.
”Jag måste gå på toaletten, Sebbe”, sa Maria.
Sebastian tyckte att det drog så som en skugga över Marias ansikte. Hade hon märkt någonting? Anade hon?
En kemisk doft av sommar med liljekonvalj och gröna ängar fyllde luften kring bordet när Maria fladdrade iväg som en chic älva.