Brunos julnovell: ”Innocence” – del 1
Nyheter I dag är det premiär för Bruno Franzons jul-, Värnamo- och kärleksnovell "Innocence".
Värnamo centrum. Bild: David Alin
Med båda händerna nerkörda i sin svarta duntäckjacka hukade Sebastian sig lätt framåt, grimaserandes i den snöiga motvinden på Storgatan.
Hjärtat. Så snabbt och hårt det slog! Sebastian tyckte sig till och med känna hjärtslagen innanför jackan. Nervöst hjärta. Han var van vid det och han visste att det brukade lugna ner sig efter ett tag. Han skulle inte dö. Inte än på ett tag i alla fall. Väl hemmastadd igen i Värnamo skulle han bli – som man brukar säga här: ”logne som en filbonke”.
Men just nu var det spänt. För vilka skulle han träffa ute på stan den här julen? Och vad skulle hända? Inte hade han då tänkt sitta och vänta på tomten och knäcka nötter med familjen hela julhelgen.
Sebastian visste förstås att han långt ifrån var ensam om att ha åkt hem till Värnamo för att fira jul tillsammans med familj och släktingar. På långt håll hade han redan skymtat några välbekanta ansikten.
Nej, inte kan man stanna kvar ensam på ett studentrum i Stockholm, tänkte Sebastian. Julen är ju en familjeangelägenhet. Att sitta ensam och titta på Kalle Anka, det vore tragiskt. Såna är det synd om. De ensamma. Denna julafton – år 2002 – skulle visst också bli den sista julaftonen med Arne Weise i teve tändandes ljus med ensamma stackare – det som man ett tag nästan trodde att han skulle göra varenda jul i all evighet.
Sebastian pluggade juridik i Stockholm och hade precis – med minsta möjliga marginal – klarat en tenta i civilrätt. Men då han körde på den förra så hade han nu börjat känna av en viss press. Och snart var det dags för nya föreläsningar och nya tentor. Tröstlösa mängder av lagtexter att traggla sig igenom. Många gånger den senaste tiden hade tankarna malt: Är det här vad jag vill göra? Är det värt priset? Ibland kändes det som om han bara ville kräkas över Svea rikes lag, alla dessa paragrafer, denna torra kanslisvenska. Ibland kändes det som om han ville ge upp, strunta i alltsammans och börja med nåt helt annat: ge sig ut och resa eller ta ett vanligt jobb. Han hade funderat på det. Dagdrömt om sånt som att brassa hamburgare på Mc Donalds eller sitta i kassan på Systembolaget. Han drömde också om att börja spela hockey igen. Men ännu hade han inte lyckats komma till skott.
När Sebastian nu flanerade igenom stan oroades han lite för att någon som han inte sett på länge skulle få syn på honom. Det brukade kännas krystat. Han hade svårt för det där. Att leva upp till småstadskravet. Stanna till och börja prata med personer som han egentligen inte kände mer än som gamla skol eller arbetskompisar. Det hela förvärrades av att han var rätt blyg också, något som han kämpade med att försöka dölja. Han visste att det fanns de som tyckte att han gav ett drygt och alltför självsäkert intryck.
Var han än tittade i skyltfönstren på Storgatan exponerades det jul, jul, strålande Jul! Han blickade in emot adventsljusstakar, pepparkakshus, konstgjord snö och julgranar med glittrande glaskulor och smällkarameller. Han såg elektroniskt styrda tomtar som nickade och blinkade med säckarna dignande av paket med dekorativa sidenband. Inne i butikerna spelades julmusik. Sebastian kände att det här var bara… to much. Som att bäddas in i bomull, en kitschig glittervärld med kommersiell tomtesång.
Sebastian släntrade förbi Kafé Pelikanen, pilade ut över Åbron. Han gick där intill räcket av svartmålat järn en stund, kikade ner mot Lagans svarta vatten. Den här bron, och det stillsamt strömmande vattnet. Sebastian hade alltid tyckt om att stå här och drömma sig bort en liten stund.
Kring Färgarns ö omgivna av virvlande blötsnö och ett och annat drivande gult isflak guppade änderna. Oförtröttligt snattrade de på. Samtidigt gasade bilarna förbi på bron så att det stänkte upp slask och grus på trottoaren.
”Ah, va fan!”
I samma stund som det föds en Sebastian föds också ett A-barn.
Ett barn som under hela sin uppväxt fått bli en långbänk i rätt efter rätt, avtal efter avtal.
Varför det? Jo, med en mor som psyksjuk, tillåts inte alla barn få den rätten de har rätten till.
Barnet stjäls från packet, gåvor, brev och till sina rötter av släktingar.
Alla barn får inte – så man kan sluta ljuga!
Det med rättigheter är inte till för alla, för vuxna stjäl det ifrån dem, liksom myndigheter bidrar.
Så med det sagt att: FN:s barnkonvention det kommer inte alla barn till gagn, i vår ”korrupta kommun”, där alla skyller på alla och ingen verkar vara byxad att ta ansvar.
Tja, Hur tänker man och vad vill man uppnå med detta?
Mindre bekymmer till bästa möjliga lön verkar det som.
Det som alla har bidragit till, verkar som min förlust…
Oavsett, vad jag gör kommer inte just de barnen få en skymt av dagsljus, fastän solljuset skulle främja deras bleka kroppar.
Att se att någon lever, är en sak.
Men Hur de lever där mycket psykisk terror har skett och djur måst dö, för att fjättra den unge till sin barm.
Kan jag då undra, hur sjukt är det inom ramen av förnuft.
Det sas en gång: Att den skulle tas med i deras historier, som bidragstagare de levt och skulle leva, de skulle tjäna kosing på ”ett barn”…
Bara det säger en magkänsla: Att det är sjukt.
Men sjukt nog, att det går att genomföra i vårt land som bidragsfuskande individer.
Jo, men visst, så många som spelar handikappade och drar in stora miljoner av vårt väl samverkande samhälle.
Ställ ut dem till skampålen!
Som sagt, det föddes ett A-barn som aldrig fått ta del av genuina vänner eller som vet vad rätt och orätt är i vårt bidragsfuskande samhälle.
En som inte fått möjligheter till ett värdig liv.
Ledsamt men sant, den har blivit drillad från barnsben till att duka sanningar.
I afton vet ja att den lever, men hur och under vilken press, det är frågan..
Och utan jämnåriga vänner.
För det livet stals ifrån personen.