Bohult norra 1/2 mantal krono

Bohult norra 1/2 mantal krono
Bohult norra 1/2 mantal krono, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder från en biologisk och kulturhistorisk pärla på norra delen av Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mars månads sista dagar anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

På toppen av den gamla, mer eller mindre övervuxna, jordkällaren vid Bohult på Skillingaryds skjutfält sitter en liten kopparskylt från 50-talet, ditsatt av deltagarna i en studiecirkel inom ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Den lilla kopparskylten säger, ett halvt mantal krono. Bohult N. 136 1.3-2. Mantal eller hemmantal var i äldre tid ett besuttenhetsmått till grund för beskattning.

Taxeringsenheten 1 mantal, det vill säga, ett helt hemman, grundades ursprungligen på för olika landsdelar anpassad normstorlek för jordbruk som gav full försörjning åt en familj med tjänstefolk och i princip skulle från varje helt hemman läggs lika stor skatt.

I samband med nyodling delades med tiden hemmanen ofta upp i flera gårdar, så kallad hemmansklyvning, fast hemmanen kvarstod som formella enheter i jordeboken och deras mantalsvärden i huvudsak förblev oförändrade.

De flesta gårdars eller brukningsenheters mantalsvärde kom därför på 1700- och 1800-talen att utgöra bråkdelar av mantal, till exempel 1/8, 1/4 eller som här 1/2 mantal.

Till följd av skattereformer i slutet av 1800-talet upphörde mantalsvärdets betydelse som beskattningsnorm.

Termen mantal har ursprungligen åsyftat personer och inte jordegendom och i denna betydelse har den fortsatt att användas bland annat för den särskilda personliga skatt som infördes på 1600-talet under beteckningen mantalspengar, och återfinns även i ordet mantalslängd.

Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor, tunnland och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Därigenom borträknades skogsdungar och tomter.

Krono är jord som ägs av kronan, hemman av krononatur, kronohemman betyder att kronan äger både jordägande rätten och räntan.

Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, 1/2 eller 1/4 men hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet ledde efter hand till förskjutningar i kvoterna som till exempel 3/4 och 1/8 och som underlag för bestämmande av skattens storlek, jordeboks- och mantalsräntan, fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering under Gustav Vasas tid.

Skattekraften angavs i mantal där ordet är bildat av ”man” och ”tal” och dess betydelse var ursprungligen ”antal man”, en förteckning över vapenföra eller skattskyldiga män.

Bortsett från den lilla skylten och jordkällaren finns inte mycket som berättar om att här bott generationer med människor men ett bestånd med vildvuxna snöbärsbuskar, ”Symphoricarpos albus”, minner dock om en gammal trädgård.

Jag skulle vilja ta bort alla de små och medelstora granar som så sakta håller på att ta över denna vackra miljö men låta den döda lövveden vara kvar, som här får representeras av den gamla sälgen.

Denna vackra och relativt varma tidiga vårdag vid Bohult visade upp många bevis för att naturen så sakta håller på att vakna, stackmyrornas aktivitet var stor och min hand luktade starkt av myrsyra när jag hållit den över myrorna.

Myrsyra eller metansyra, kemisk beteckning HCOOH, är den enklaste av karboxylsyrorna och därmed den enklaste organiska syran.

Myrsyra utsöndras bland annat från giftkörtlarna hos vissa myrarter, därav namnet och myrsyrans salter kallas formiater från syrans latinska namn, ”acidum formicum”.

Namnet kommer från ”formica” som betyder just ”myra” och härifrån kommer även orden formaldehyd och formalin.

Stackmyror, är myror av släktet ”Formica” som innehåller sju olika arter i Sverige.

En naturens eget konstverk vid Bohult, den gamla döda sälgen är både vacker och samtidigt hem för ett stort antal av vedlevande biologisk mångfald, den brunorange klibbtickan får representera en del av denna stora mångfald.

Här har spillkråkan eller gröngölingen letat hästmyror eller skalbaggslarver som innehåller mycket nyttiga proteiner.

Strax ovan mitten på bilden ligger ett ormvråksbo och fåglarna finns i närheten ivrigt och irriterat jamande över min närvaro.

Om man fokuserar på den övre delen på ormvråksboet kan man faktiskt se ryggen på en av fåglarna kraftigt solbelyst.

En av anledningarna till den relativt bördiga marken vid Bohult ligger här i formen av en stenbumling av Vaggerydssyenit.

Berggrunden i Vaggeryds kommun består till största delen av granit, gnejs och syenit och berggrunden delas av, av den så kallade protoginzonen utmed Lagadalen.

Protoginzonen är den geologiska deformations- eller svaghetszon som löper i nord-sydlig riktning genom södra Sverige från Värmland i norr till norra Skåne i söder.

Ett av kommunens särdrag är bandet av syenit som sträcker sig några kilometer på båda sidor om Lagadalen genom hela kommunen.

Detta är landets största förekomst av syenit och bergarten har därför fått namnet Vaggerydssyenit.

Bergarten är mycket lättvittrad och kallas i folkmun för Taglarpsgrus eller självätarsten och är bra som jordförbättringsmedel.

Anledningen till att Vaggerydssyeniten är lättvittrad beror på att den i princip saknar eller innehåller mycket låga halter mineralet kvarts.

Syenit är en ljusgrå eller rödaktig magmatisk bergart som bildats på stort djup i jordskorpan och består huvudsakligen av mineralet kalifältspat med mindre mängder av plagioklas, biotit, pyroxen eller amfibol.

Den gamla björken har snart åter blivit en del av de gamla kretsloppen, i det här fallet med god hjälp av eldtickor, ”Phellinus igniarius”.

Eldtickan är en art i basidiesvampordningen ”Hymenochaetales” och är allmän i hela Sverige och växer parasitiskt på björkar och andra lövträd där den orsakar svår röta.

De fleråriga, mycket hårda fruktkropparna, som sitter löst fastvuxna på trädstammarna är grå till svarta med koncentriska fåror och sprickor.

Eldtickans fruktkroppar brinner mycket långsamt, och förr användes den till att under natten hålla spisens eld vid liv, därav namnet.

Eldtickan orsakar vitröta och björkveden ser ut såhär vid ett angrepp av eldricka. Svampar som angriper lövved ger ofta upphov till vitröta.

Vitröta karakteriseras av att svampen förutom cellulaser, enzym som bryter ner cellulosa, även producerar ett ligninnedbrytande enzym, så kallade ligninaser.

Cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, ovansida, är en lövvedsart som växer i öppna lägen. Om man droppar lite, kaliumhydroxid, KOH, på cinnobertickan blir den svart.

Cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, undersida, är lysande rödorange och pryder död lövved på solöppna platser såsom hagar och hyggen.

Två sura gamla gubbar tittar fram från en björklåga vid Bohult, i själva verket är det två eldtickor som gravitationen har vänt på när björken föll en gång.

Jag tycker att de påminner om karaktärerna i TV-serien ”Skrotnisse och hans vänner” som spelades in under åren 1978-1983 och hade TV-premiär år 1985. Serien är skapad av Lars-Åke Kylén och Jan Lööf i Väne-Åsaka utanför Trollhättan och är löst baserad på bilderboken Skrot-Nisse.

Mest tycker jag att figuren närmast på björklågan i Bohult påminner om skrothandlaren Nisses son Kalle.

Hasselns hanhängen har med besked börjat terrorisera alla pollenallergiker och honblommorna som är vindpollinerade är vid blomningen inneslutna i knopparna och bara de vackert röda, trådlika märkena sticker ut.

Hanblommorna sitter, som bilden visar, i långa gula hängen som utbildas redan under sommaren för att följande vår finnas färdiga att slå ut och sprida sitt pollen.

Hassel, ”Corylus avellana”, är oftast en stor mångstammig buske, men kan i sällsynta fall bli trädformad. Unga skott är borsthåriga och har rödbruna körtelhår vilket man kan se på bilden.

Platticka, ”Ganoderma applanátum”, är en 1-5 centimeter platt ticka med hård skorpa och tydligt vit kant. Artnamnet ”Ganoderma” betyder för övrigt ”skinande hud” på grekiska.

Ovansidan är mjukt gråfärgad eller täckt av ett brunt lager med pulver liknande kanel. Pulvret är tickans egna bruna sporer som har en tendens att fastna på svampens ovansida.

Plattickan förekommer i södra Sverige, upp genom Härjedalen samt längs med norrlandskusten in i Finland.

Gnagspår på en död björk i Bohult gjorda av arten Bredhalsad varvsfluga, ”Hylecoetus dermestoides”.

Den bredhalsade varvsflugan är allmän i de svenska skogarna och äggen läggs i barken på försvagade träd, i stubbar eller på liggande stammar, på bilden på en björk.

Larverna gnager i träet och lever av svamp som växer på gångarnas väggar. De kan leva på många olika trädslag, både löv- och barrträd.

Spårgångarna löper på olika sätt i träet, de är runda, 2 millimeter i diameter, saknar borrmjöl och är mörkfärgade av svampar. Gångarna förstör träet så det blir obrukbart till det mesta.

Den gamla aspen vid norra Bohult är värd för den ovanliga skrovellaven, ”Lobaria scrobiculata”, som tyvärr för en tynande tillvaro i området.

Skrovellav, ovansida, är en lav som hör till släktet lunglavar och dess vetenskapliga artepitet ”scrobiculata” kommer av ”scrobiculatus” som har uttytts som ”smågropig”.

Ovansidan på skrovellavens bål är också ojämnt bucklig, därav lavens namn. I Sverige är skrovellav utsedd till landskapslav för Jämtland.

Skrovellav, undersida, är i Sverige utbredd över hela landet men är sällsynt och rödlistad som nära hotad.

Den har sedan 1900-talets början minskat påtagligt i södra och mellersta Sverige och är där nu mycket sällsynt.

Troligtvis beror tillbakagången på ökande luftföroreningar och på att skrovellaven har påverkats negativ av skogsbruket bland annat genom habitatförlust.

Lavens främsta kvarvarande fäste i Sverige är de fjällnära skogarna.

Skrovellaven, till höger på bilden, vill ha hög och jämn luftfuktighet och trivs därför i fuktiga skogar och i närheten av vattendrag.

Den växer främst på bark av olika lövträd, till exempel på stammen av asp, ask, björk, ek, lönn, rönn och sälg.

Vanligast är den som många andra lavar på äldre och grova träd och en kontinuerlig tillgång på äldre och grova lövträd är också en utmärkande egenskap för områden där den kan finnas, precis som här i Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Till vänster på bilden växer en annan ovanlig lav, den gryniga filtlaven, ”Peltigera collina”.

Vid mitt besök vid Bohult hittade jag grynig filtlav, ”Peltigera collina” på relativt tunna grenar, vilket är en nyhet för området.

Stor fransmossa, ”Ptilidium ciliare”, är en bladmossart som först beskrevs av Carl von Linné på 1700-talet och om ni tittar noga i mitten och upptill i mitten så ser ni också de svarta blänkande sporkapslarna.

Det finns hackmärken efter någon hackspett, gröngöling eller spillkråka, i veden men också ny spillning efter älg ner till höger på bilden.

Har både fågel och däggdjur måhända hjälpts åt att bearbeta detta stycke sälgved vid Bohult.

Lundarna hittar man på rikare jordar och de upplevs som ”lummiga” och fuktiga miljöer, nästan lite regnskogsliknande, med träd och buskar i olika storlek och ålder.

Innan trädens löv spricker ut på våren är marken helt täckt av vackra vårblommor som vitsippor och blåsippor.

I lunden hittar du ett varierat trädskikt med många olika trädslag, ofta ädellövträd, men ibland är skogarna helt dominerade av klibbalar eller stora hasselbuketter som man kan se till höger på bilden.

Gemensamt för de olika lundmiljöerna är att de tillhör bondeskogen där bete, slåtter eller geologiska förutsättningar har påverkat miljöerna, i detta fall är det Vaggerydssyeniten som är berggrunden.

Det har dock alltid stått träd eller buskar på markerna och i dag är de träd och hasselbuskar man hittar där gamla.

Stora mängder lavar, mossor och svamparter trivs också på de äldre träden och på marken.

Det är ett eldorado för den som är intresserad av mossor, lavar och svampar men också av fåglar och däggdjur att vandra omkring här vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Jag hoppas verkligen att militären både har resurser och vilja att bevara dessa fantastiskt biologiskt rika miljöer som finns på Skillingaryds skjutfält.

På rötterna av denna stora fallna granlåga växter mängder med ärgspik, ”Microcalicium disseminatum”, som är en lavart som först beskrevs av Erik Acharius.

Erik Acharius, föddes den 10 oktober år 1757 i Gävle och avled den 14 augusti år 1819 i Vadstena, var en svensk botanist, läkare, naturforskare och tecknare och speciellt berömd blev han för sitt reformerande studium av lavarna.