Biologisk mångfald, del 12

Biologisk mångfald, del 12
Biologisk mångfald, del 12, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder från vår närmiljö och om överraskningar, där och när man minst anar det.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under den första majveckan anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara!

De vackra blommorna är Victoria, Queen Victoria eller Aldertonplommon och är en plommonsort som upptäcktes först i en trädgård i Alderton, Sussex, och infördes i handeln år 1844 av en plantskoleägare vid namn Denyer, under namnet Denyer’s Victoria.

Sorten blev snabbt mycket populär i Sverige under senare delen av 1800-talet.

Frukten blir stor om den gallras och mognadstiden är under mitten eller slutet av september.

Trädet är rätt härdigt och växer kraftigt men blir inte särskilt stort och angrips sällan av sjukdomar men dock av fruktmögel.

Släktet ”Phlox”, ingår i familjen blågullsväxter som huvudsakligen förekommer i Nordamerika, men någon enstaka art finns i nordöstra Asien.

De är ett- eller fleråriga örtartade växter, men det finns också en del vedartade så kallade halvbuskar.

Blommorna, som kan ha många olika färger, är regelbundna med något vriden krona och rörformigt foder samt de sitter i knippen.

Många av arterna odlas som prydnadsväxter, också i Sverige och släktet omfattar knappt 70 arter, med bland annat bildens mossflox, ”Phlox subulata”, buskflox, höstflox, juniflox, krypflox, kuddflox, nejlikflox, prickflox, rosenflox, sommarflox och stjärnflox.

Även detta år blommade backsipporna, vid södra delen av flygfältet i Västra lägret, med hundratals individer och marken var åter vackert lila för några korta ögonblick.

Backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, är en art i familjen ranunkelväxter och är en 3–12 centimeter hög, flerårig ört med kraftig, djupgående pålrot.

Bladen är basala, tredubbelt parbladiga med smala småblad och vid blomningen bara delvis utvecklade.

Blomhyllet är enkelt, blåviolett, sällan vitt. Blommorna är upprätta och tämligen öppna under blomningen. Blomstjälken har långa, vita, utspärrade hår.

Efter blomningen och under fruktmognaden sträcker stjälken sig till uppemot 40 centimeters höjd.

Backsippan blommar under våren och växer på torra, gräsklädda backar och hör hemma i Nord- och Mellaneuropa samt finns i Syd- och Mellansverige mer eller mindre sällsynt och är fridlyst på de flesta håll.

Denna sothöna, ”Fulica atra”, är fotograferad vid Skillingaryds dämme för några veckor sedan och här har den häckat med resultatet att fem små dunungar observerades för någon dag sedan.

Notera den kraftigt förstorade, uppblåsta och vita pannplåten.

Bildens mandelblomma eller knölbräcka, ”Saxifraga granulata”, är en art i familjen stenbräckeväxter.

Det är en flerårig, 15–30 centimeter hög ört med körtelhårig eller glandelhårig stjälk samt några få små stjälkblad men vid basen en bladrosett av långskaftade, naggade och njurlika blad.

Stjälktoppen bär en kvast av stora, vita och väldoftande blommor och blomningen sker under maj-juni.

Mandelblommans frösättning är ofta dålig, och förökningen sker till stor del vegetativt med de knöllika groddknoppar som sitter vid stjälkens bas.

De ovanjordiska delarna torkar efter blomningen oftast bort, men arten lever vidare genom sina groddknoppar, som på eftersommaren gror till små, övervintrande bladrosetter.

Arten som hör hemma i Europa och norra Afrika, växer på ängsmarker, torra backar och hällar och i Sverige är den allmän norrut till Gästrikland och mindre allmän norr därom till Jämtland.

Skillingaryds dämme domineras i kanterna av dammarna av arterna bredkaveldun och bladvass.

Kaveldun tillhör släktet ”Typha” eller kaveldunsväxter med cirka 15 olika arter strand- och sumpväxter med världsvid utbredning emedan vass, bladvass, ”Phragmites australis”, är en art i växtfamiljen gräs.

Bladvass är storvuxen och kraftig och kan nå en total höjd av 5 meter samt har en mycket kraftig, ända upp till 5 meter lång jordstam.

Bladen kan bli 50 centimeter långa och 3 centimeter breda och är mycket sträva i kanterna och snärpet är hårlikt.

Vassvippan är stor, oftast något brunviolett och rikt förgrenad och i småaxen är de nedre blommorna hanliga eller könlösa medan de övre är tvåkönade eller honliga.

Blomningen brukar inträffa under juli-september och frukten mognar sent, vanligen först i januari året efter, men fruktsättningen är ofta dålig, varför växten förökar sig vegetativt med sina jordstammar.

Arten växer i såväl sött som bräckt vatten, ofta på mer än 2 meter djup och den täcker ofta stora arealer, arten bildar så kallade ”vassar” och bidrar till vattensystemens igenväxning.

Till sin totala utbredning är den kosmopolit och i Sverige är den allmän utom i fjällen.

Före andra världskriget användes bladvass som taktäckningsmaterial och som underlag för kalkputsning vid husbyggnad och vassmattor används inom trädgårdsodling som sol- och frostskydd över drivbänkar och växthus samt som vindskydd.

Bredkaveldun, ”Typha latifolia”, är en art i familjen kaveldunsväxter och är en flerårig, upp till 2,5 meter hög, vattenlevande ört med krypande, tjock jordstam och långa, smala blad.

Blommorna är enkönade och sitter i en tät kolv, hanblommor överst, honblommor därunder.

Blommorna saknar hylleblad men omges av små, fina hår och i en enda kolv kan det finnas 100 000 honblommor och blomningen inträffar under högsommaren.

Frukten är en nöt, som sprids med vindens hjälp, varvid håren fungerar som svävapparat och arten finns på norra halvklotet, i Sydamerika och i Australien, bland annat över större delen av Sverige, tämligen allmänt i södra och mellersta delarna, sällsynt i norr.

Den växer längs sjö- och åstränder, ibland i ända ned till 2 meter djupt vatten, men också i små vattensamlingar, dammar och diken och gärna där vattnet är näringsrikt som här vid Skillingaryds dämme.

De gröna, omogna kolvarna kan kokas och ätas som majskolvar och stjälkbaserna kan också ätas som grönsak sedan de yttre bladen tagits bort, jordstammens märg, som är mycket stärkelserik, kan med fördel kokas och ätas.

Bladen användes förr till flätning av enkla mattor och emballage emedan ”dunen” har stoppats i fattigmans kuddar och täcken.

Bildens styvmorsviol, ”Viola tricolor”, är en art i familjen violväxter och är vanligen ettårig, 10-30 centimeter hög samt upprätt och grenig ört med stora, parflikiga stipler och äggrunda, naggade blad.

De cirka 20 millimeter höga, sporreförsedda blommorna som kommer under april–oktober är mestadels blå, gula och vita, ibland dock helt gulvita.

Det stora nedre kronbladet är styvmodern som sitter på två dynor eller foderblad och har ett gult smörfat i knäet. De två mellersta kronbladen är hennes egna barn, som sitter på varsin dyna emedan de båda översta kronbladen är styvbarnen, som får dela på en dyna och inte når fram till smöret.

Arten hör hemma i Europa och Asien på berg och kulturmarker och i Sverige förekommer den tämligen allmänt norrut till Västerbotten och mindre allmänt norr därom.

Den är fridlyst i Västra Götalands län och landskapsblomma i Ångermanland.

På sina håll användes arten förr mot så kallad mjölkskorv hos barn som är ett slags seborroiskt eksem och en relativt ofarlig åkomma som oftast drabbar spädbarn upp till 2 månader gamla.

Den visar sig som kladdiga, gulbruna fjäll i hårbottnen och i svåra fall kan fjällen bilda till utseendet eksemliknande tjocka lager.

Lätta fall av åkomman försvinner med tiden och den vuxna versionen av mjölkskorv heter seborroisk dermatit.

Seborroiskt eksem eller pityrodeseksem är en hudsjukdom som uppträder till följd av seborré, det vill säga, att avsöndringen av talg från talgkörtlarna ökar betydligt och seborroiskt eksem är ofta förknippat med mjällbildning på huvudets hårbotten.

Maskrosor, ”Taraxacum”, är ett släkte korgblommiga växter med över 1 000 så kallade småarter i norra tempererade regionen och tempererade trakter av Sydamerika och dessa är indelade i 14 sektioner.

De är fleråriga örter med mjölksaft och lång, kraftig pålrot och de avlånga, i regel parflikiga bladen är samlade i rosett vid markytan.

Blomkorgarna, som är gulblommiga, sitter en och en i spetsen av trinda, ihåliga och bladlösa stjälkar och korgens alla blommor är tunglika, och frukterna, nötterna, har en paraplylik pensel, som bildar en fallskärm med vars hjälp frukterna lätt sprids med vinden.

Maskrosor blir uppemot 25 centimeter höga, och flertalet blommar under vår och försommar.

Inom släktet förekommer nästan enbart könlös, apomiktisk, fröbildning och till släktet ”Taraxacum” förs bland annat bildens ogräsmaskrosor, dvärgmaskrosor, fjällmaskrosor, norrlandsmaskrosor, sandmaskrosor och strandmaskrosor.

Namnet hänger troligen samman med att blommorna besöks av småinsekter, ofta kallade maskar, i stor mängd.

Maskrosor har haft mångsidig användning, vissa arter som gummiväxter, andra som läkemedel där särskilt roten var länge officinell och kallad, ”Radix taraxaci”, och denna användes in på 1900-talet i huskurer som avförings- och urindrivande medel.

De spröda bladen äts som sallat, och roten har använts som kaffesurrogat emedan maskrosvin är en nyare användning.

Att i ett andetag kunna blåsa bort alla ”dun” från en utblommad maskros har överallt sedan århundraden använts i skämtsamma orakel, till exempel för att konstatera om en flicka är mö eller om man snart skall bli gift.

Maskrosor är en vanlig ogräsväxt i gräsmattor och på annan odlad mark och den viktigaste förebyggande åtgärden är att hindra fruktspridningen, som vanligen sker med vinden, genom att plocka av blommorna.

Jordbearbetning eller uppgrävning och insamling av de kraftiga pålrötterna är en annan effektiv bekämpningsåtgärd.

Maskrosor bekämpas också med fenoxisyror men på betesmark för mjölkkor måste då en viss karenstid iakttas.

Särskilda begränsningar gäller även för användning av fenoxisyror på mark där allmänheten får vistas fritt.

Maskroens 14 olika sektioner är enligt följande, Ishavsmaskrosor, Strandmaskrosor, Sandmaskrosor, Dvärgmaskrosor, Kärrmaskrosor, Fläckmaskrosor, Atlantmaskrosor, Fjällmaskrosor, Grovtandsmaskrosor, Norrlandsmaskrosor, Nordmaskrosor, Ängsmaskrosor, Hornmaskrosor och Ogräsmaskrosor.

Roten innehåller cirka 23 % kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning och för att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning.

Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska och maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation, av blomman kan man dessutom göra maskrosvin.

Maskrosen ingår i olika naturmedel som sätts in när man vill lösa upp slaggämnen i kroppen samt öka utsöndringen av dessa via njurar och lever.

Maskrosen har följande medicinska verkan:

Karminativ, motverkar gasbildning,

Stomatikum, ett amaramedel, magstärkande, motverkar förslappning av magsäcken samt stimulerar produktionen av matsmältningsvätskor,

Diuretikum, vätskedrivande, den ger inte kaliumbrist och är även mycket kaliumrik.

Cholagogum, ökar gallproduktionen.

Mesenkymverksam, den löser upp slaggämnen i bindvävnaden.

Användbara växtdelar är blad och rötter och inga kända biverkningar föreligger.

Fråga mig inte varför men jag tycker att denna sädesärlehane som födosöker bland förra årets frösprängda bredkaveldun är en fantastisk bild.

Bildens buskskvätta, ”Saxicola rubetra”, är en art i familjen trastfåglar och den blir cirka 12,5 centimeter lång, är brunspräcklig på ovansidan och blekt rostorange undertill samt har ett markerat vitt ögonbrynsstreck.

Den föredrar öppen mark, där den ofta sitter med upprätt hållning i toppen av en låg buske och knycker med stjärten.

Sången, som ofta framförs på natten, är rik på olika härmläten och buskskvätta förekommer i större delen av Europa och västra Asien och i nästan hela Sverige.

Bildens pillerstarr, ”Carex pilulifera”, är en hårt tuvad starr med skilda han- och honax där tuvorna kan bli ganska stora och stråna är bågböjda så att hela tuvan ser tillplattad ut.

Arten pillerstarr är vanlig i stora delar av södra och mellersta Sverige och den är en av de få starrarter som växer på torra solexponerade platser, som berghällar, torrbackar och hedmarker.

Sandkrassing eller sandkrasse, ”Teesdalia nudicaulis”, är en ettårig, lågväxt ört med parbladiga rosettblad och vita blommor, här fotograferad på flygfältet i Västra lägret inom Skillingaryds skjutfält.

Stjälkarna är omkring en decimeter höga och vanligtvis ogrenade och bladlösa.

Sandkrassing blommar under maj-juni med vita blommor där kronbladen är olikstora, de två yttre är ungefär dubbelt så långa som de inre.

Fruktskaften hos sandkrassingen är utåtriktade och fruktskidorna är plattat hjärtformiga med smal vingkant upptill och skiljeväggen är vinkelrät mot plattsidorna.

Sandkrassingens basala rosettblad är parflikiga med få och trubbiga flikar och arten är ganska vanlig i sydvästra Sverige.

Den växer vanligen på torr, sandig eller stenig mark, till exempel i vägkanter och på gräshedar och den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades redan år 1662, fjorton år innan det förfärliga slaget vid Lund mellan svenskar och danskar vilket jag kommer att berätta för Er om i en kommande krönika.

”En liten obetydelig twåårig wäxt som fins något på Öland, allmännare i Skåne på flygsanden äfwen som på grusbackar. Hushållsnytta känner man icke deraf.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806, trettio år efter slaget vid Lund år 1676.

Bilden visar en gråfibbla, som ingår i ”Hieracium”-gruppen, ” och arten heter på latin ”Hieracium pilosella”, och ingår i familjen korgblommiga växter, på latin ”Asteraceae”, där det finns cirka 25 000 olika arter i världen.

I denna ”Hieracium”-grupp finns ett stort antal småarter, som är cirka 300 hos oss i Norden.

Arten gråfibbla är småväxt, har basala bladrosetter av helbräddade, lansettlika blad med vitluden undersida och bladlös stjälk, som oftast har en enda stor, gulblommig korg.

Gråfibblan på bilden, som hör hemma i Europa och västra Asien, växer på torra, sandiga gräsmarker, backar och hedar och är allmän i södra och mellersta Sverige, dock sällsynt i norra Sverige.

Bildens sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, är en art i familjen korsblommiga växter och är en tvåårig, 40–80 centimeter hög, upptill grenig ört.

Blommorna, som kommer under maj-juni, är stora och gula och frukterna, som kallas skidor, är långa och i tvärsnitt fyrkantiga.

Arten växer på kulturpåverkad mark i Europa och Asien, samt är allmän till tämligen allmän i hela Sverige.