Bilder från ett bilfönster, del 7

Bilder från ett bilfönster, del 7
Bilder från ett bilfönster, del 7, en natur- och kulturkrönika i 11 bilder från vårt närområde, där vi formas och har formats i vår relation till varandra och vår miljö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Öreryd är kyrkbyn i Öreryds socken i Gislaveds kommun i Jönköpings län, belägen norr om Hestra och i byn ligger den vackra Öreryds kyrka.

Kyrkan tillhör Norra Hestra församling i Skara stift och är en timrad kyrka från år 1750 men har sedan 1800-talet fått en mera nyklassicistisk framtoning.

Tornet från år 1763 utgörs av en äldre klockstapel som kröns av en sluten lanternin. Den ljusa interiören är utpräglat gustaviansk och det breda långhuset täcks av ett flackt vitt brädvalv.

Läktarbröst med allmogemässig figurdekor är från kyrkans byggnadstid.

Predikstolen är från år 1806 och skuren av Sven Nilsson Morin och nästan 40 år tidigare gjorde samme Morin altaruppsatsen.

Orgelfasaden är från år 1889 och under läktaren förvaras en tidig medeltida gravhäll.

I Öreryd fanns under andra världskriget ett interneringsläger för utländska medborgare och från maj år 1940 förlades norska flyktingar hit, och sommaren år 1945 tog lägret emot överlevande från koncentrationsläger i Tyskland.

Den norska legationen i Stockholm representerade Norges exilregering i London och hade inflytande över lägret.

Denna drev med den svenska regeringens tillstånd en flyktingsluss och förhörde de nyanlända och sållade bort tyskvänliga infiltratörer, vilka skickades till andra läger.

De norska polistruppernas Bataljon IV utbildades här i Öreryd.

Bilden visar springbrunnen i Öreryd och den lilla skylten till vänster om brunnen säger följande:

”Välkommen att dricka av Öreryds goda vatten. Eftersom vi förfogar över 1,646 miljoner kubikkilometer vatten på jorden, räcker det även till Dig. Denna springbrunn var en gång dricksho för Nissastigens hästforor. Källan som ligger nordväst uppe i backen förser genom självtryck springbrunnen med vatten. Från början var vattenledningen gjord av urholkade stockar. Återuppbyggnaden av springbrunnen skede med försorg från Öreryds hembygdsförening år 2000.”

Då jag smakade på vattnet kan jag verkligen rekommendera detta!

I en vacker liten park med tre flaggstänger, inramad med en smålandsgärdsgård, står minnesstenen över den hemska period i världens historia som bland annat innebar att tusentals av våra medmänniskor från vårt västra grannland Norge var tvungna att fly till oss i Sverige, fly för sina liv och sin frihet, bland annat hit till Öreryd, allt här under benämningen ”Öreryds flyktingläger 1940-1946” som det står på stenen.

Efter Nazitysklands anfall på Norge den 9 april år 1940, blev den norska armén efter två månaders strid tvungen att kapitulera, varvid dess utrustning kom att övertas av tyskarna, med mindre undantag för den utrustning som norska förband förde med sig vid internering i Sverige.

Under kriget kom många norska flyktingar över gränsen till det neutrala Sverige och siffror på mellan 50 000-60 000 människor fick sin frihet här hos oss.

Med hjälp av dem lades grunden till en helt ny norsk armé som rekryterades, utbildades och utrustades i Sverige, och den uppgick vid krigsslutet till cirka 13 500 man beredda till insats på divisionsnivå och ytterligare några tusen som befann sig under utbildning.

Detta genomfördes i samförstånd mellan den svenska Samlingsregeringen och den norska exilregeringen i England.

På den översta metallplattan står det ”Öreryds flyktingläger 1940-1946” och på den undre står det ”Norsk takk till Øreryd. Vi norske flyktinger fra 1941 til 1945 som fikk et midlertidig hjem på Øreryd, er dets beboere stor takk skyldig for den gode mottakelse og vennlighet som ble vist oss i krigsårene. Frigjøringsdagen 8 maj 1980. Denne plakett er gitt av tidligere norske flyktninger.”

På motsvarande sätt som en ny norsk armé rekryterades, utbildades och utrustades i Sverige sattes även en dansk styrka upp, den så kallade, Danska brigaden.

Uppsättningen av danska styrkor gick dock långsammare, då det inte fanns någon dansk exilregering, dessutom var antalet danska flyktingar i Sverige färre.

Vid krigets slut hade dock en dansk brigad om 3 600 satts upp, men då uppsättning av utländska stridsförband i Sverige stod i strid med den neutralitetsförklaring som Sverige lämnat vid krigsutbrottet mellan Tyskland och västmakterna i september år 1939, lades stor möda ner på att dölja verksamhetens verkliga karaktär och omfattning.

Minnesstenens kopparplatta säger med all önskvärd tydlighet, ”Öreryds flyktingläger 1940-1946”

De till Sverige ankomna norrmännen sändes med andra ord till transitlägret här i Öreryd i Småland men också till Kjesäter i Södermanland för registrering och vidare utslussning till den svenska arbetsmarknaden.

Kjesäter är en slottsliknande herrgård i Vingåkers kommun i Södermanland och huvudbyggnaden uppfördes efter ritningar J.F. Åbom under åren 1865–1870.

Kjesäter gods med cirka 1 000 hektar åkermark och skog ägs inom friherrliga ätten Hamilton af Hageby, vars huvudsäte är Boo slott i Närke.

Kjesäter kan spåras tillbaka till 1300-talet och under medeltiden tillhörde godset en period Julita kloster.

Godset ägdes under slutet av 1800-talet av greve Carl Trolle-Bonde, som även hade fötts där år 1843.

Godset såldes av släkten Trolle-Bonde omkring år 1920 och under andra världskriget användes Kjesäter, som redan nämnts, som en inslussningsport för cirka 50 000 norska flyktingar och även de så kallade Polistrupperna.

År 1960 sålde Vingåkers kommun Kjesäter till Sveriges scoutförbund för en krona för grundandet av Kjesäter folkhögskola, och år 1983 invigdes ett vandrarhem med totalt 30 bäddar, som anslöts till Svenska turistföreningen.

Folkhögskolan på Kjesäter flyttades från fastigheten år 2011 och idag bedriver Scouterna folkhögskoleverksamhet på flera platser under namnet Scouternas folkhögskola.

År 2013 sålde Scouterna fastigheterna till Johan Hamilton, vars familj sedan tidigare ägt godset.

Boo slott ligger i Bo socken i Hallsbergs kommun i sydöstra Närke och slottet är beläget cirka 28 kilometer sydost om Hallsberg invid sjön Avern.

Boo fideikommiss är ett gammalt och fortfarande gällande fideikommiss och efter syskonen Anna och Gustaf Cruus dödsfall, båda år 1692, ärvdes landområdet kring Boo av Anna Cruus och Claes Flemings dotter Anna Fleming som levde mellan åren 1683–1737.

Anna gifte sig år 1723 med Hugo Johan Hamilton och han kom att genom ”arv, byte och köp” att bilda ett fideikommiss av området kring nuvarande Boo slott.

På 1920-talet omfattade egendomen Boo fideikommiss cirka 16 500 hektar, därav 1 945 hektar åker och än i dag omfattar fideikommisset nästan hela Bo socken.

Herrgården, som sedan år 1748 gått i arv inom den friherrliga ätten Hamilton af Hageby, blev ombyggd första gången på 1780-talet av Karl Didrik Hamilton.

Då förändrades den karolinska gårdsanläggningen till ett corps de logi, som var kvar till år 1878 och för att kunna bygga det nuvarande slottet revs den gamla herrgården.

Boo slott uppfördes i nygotik under åren 1874–1882 efter Johan Fredrik Åboms ritningar och byggherre var riksdagsledamoten Hugo Johan Hamilton af Hageby.

Slottet är byggt i sten med torn, krenelerade murar och trappgavlar och i huvudvåningen, en trappa upp, dekorerades tak och väggar av dekorationsmålaren Carl Grabow.

Under åren 1925–1927 gjordes en invändig ombyggnad under ledning av Ivar Tengbom och den stora salongen fick 1700-talsutseende och i vestibulen byggdes en spis i marmor. Samtidigt som detta skedde anlade landskapsarkitekten Rudolf Abelin en ny landskapspark kring slottet.

Kopparplattan säger: ”Norsk takk till Øreryd. Vi norske flyktinger fra 1941 til 1945 som fikk et midlertidig hjem på Øreryd, er dets beboere stor takk skyldig for den gode mottakelse og vennlighet som ble vist oss i krigsårene. Frigjøringsdagen 8 maj 1980. Denne plakett er gitt av tidligere norske flyktninger.”

Många norrmän sysselsattes här under sin vistelse med skogsavverkning, vilket var viktigt för att trygga bränsleförsörjningen under kriget.

Den norska exilregeringen kunde inte inkalla värnpliktiga i Sverige och rekrytering av militär personal kunde inte ske öppet utan att tyskarna skulle upptäcka vad som pågick, vilket skulle leda till att svenska myndigheter skulle bli tvungna att sätta stopp för verksamheten.

Dessa problem löstes av den norske läkaren Carl Semb, som fick den norska exilregeringen att skjuta till pengar till särskilda ”hälsoläger” med motiveringen att de norska flyktingarna behövde genomgå medicinsk undersökning och vaccinering.

De svenska myndigheterna kunde sedan kalla in norska flyktingar till så kallade ”hälsoundersökningar”.

Metallplattans text säger följande: ”Hederspris 2009 till Öreryds Hembygdsförening i samverkan med övriga föreningar i bygden. Jönköpings läns Hembygdsförbund”.

Ett 40-tal läger, som detta i Öreryd, upprättades under sommaren och hösten 1943 och varje lägerperiod omfattade flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering kunde ske.

Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen ställde upp på detta i stor utsträckning.

Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där Gustav Möller var statsråd och i handläggningen av ärenden om dessa ”Polistrupper” medverkade ofta även Tage Erlander, sedermera svensk statsminister, och försvarsdepartementet hölls länge utanför.

Norrmännen bildade ”Bataljon IV Öreryd” under ledning av Axel Baumann.

För den intresserade finns mycket information att läsa på plats i Öreryd om den verksamhet som utspelade sig här under åren 1940-1946.

Den 11 februari år 1943, bara några dagar efter det tyska nederlaget vid Stalingrad, lät den finländske överbefälhavaren Carl Gustaf Emil Mannerheim en av sina underordnade informera Finlands försvarsminister Karl Rudolf Walden om att Tyskland förmodligen skulle förlora kriget och antydde att Finland borde söka en utväg.

Det är knappast en slump att Hitler bara några dagar senare beordrade chefen för tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Josef Ferdinand Jodl, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av Sverige.

Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den tyska krigföringen på östfronten, och den nazistiske diktatorn var beredd att gå långt för att övertyga detta land om att fortsätta kriget på Tysklands sida och kanske var den tänkta invasionen av Sverige avsedd att placera Finland i ett skruvstäd.

Jodl delegerade uppgiften åt generalmajor Rudolf Bamler, stabschef i tyska 21:a armén i Norge, som tillsammans med generalmajor Adolf von Schell snabbt utarbetade en invasionsplan för Sverige.

Originaldokumentet finns inte kvar då de flesta militära dokument förstördes av tyskarna själva i krigsslutet, men efter kriget publicerade Bamler en artikel som redogjorde för denna plan.

Bilden på kartan visar hur stor flyktingförläggningen i Öreryd var vid tiden det begav sig och mycket lite av detta finns kvar att se i samhället och i dess närhet.

Den största tyska anfallsstyrkan mot Sverige skulle sättas in för att omringa och neutralisera det svenska försvaret i Norrland, som baserades på Bodens fästning.

Attacken skulle inledas med massiva Stuka-anfall mot flygfältet på Frösön, där F4 var baserat och därefter skulle luftlandsatta trupper erövra flygfältet på samma sätt som de gjort i Norge den 9 april år 1940.

Under tiden skulle en pansarkår och tre infanteridivisioner ur ”25. Panzerdivision” stöta fram från Trondheim-Röros i det ockuperade Norge över de jämtländska fjällen vid Åre-Storlien och vidare mot Östersund.

Det primära målet var att utplåna de svenska styrkorna i Östersund och därefter skulle samband nås med de styrkor som samtidigt gått in över finska gränsen vid Haparanda respektive landstigit i Örnsköldsvik.

Samtidigt skulle två andra tyska divisioner gå in i Värmland från södra Norge och rycka fram mot Karlstad, där staben i MilO 5, militärområde 5, var förlagd.

I Sunne och Kil skulle luftlandsättningar äga rum och medan denna anfallsstyrka fångade upp de svenska förstärkningar som eventuellt skulle komma norrifrån, skulle en tredje anfallskil marschera söderut längs Bohuskusten och sätta sig i besittning av Uddevalla och därefter Borås.

Luftwaffe beräknades slå ut det ålderdomligt utrustade svenska flygvapnet redan under det första dygnet och därefter hade tyskarnas bombplan och attackflygplan satts in för att slå ut viktiga svenska transportleder.

Järnvägsknutpunkter som Avesta, Falköping, Hallsberg och Nässjö stod högst på listan över sådana mål och på så vis skulle de svenska truppförflyttningarna i stor utsträckning lamslås, eller åtminstone kraftigt fördröjas.

Var någonstans i våra trakter skulle man finna ”Norska vägen” om inte i Öreryd och som tur var blev inte detta rent historiskt som bilden visar, en återvändgränd för Norge och världen, utan nazismen krossades och freden återkom så småningom.

Åter till Tysklands anfallsplan på Sverige, i det här läget förvärras Sveriges situation ytterligare av att en ny tysk division med starkt flygunderstöd skulle gå i land mellan Varberg och Falkenberg.

Tyskarna räknade med att möta ett svagt Svenskt motstånd eftersom huvuddelen av de svenska styrkorna i regionen torde ha koncentrerats till Göteborgs försvar.

Men tyskarna avsåg aldrig att gå frontalt på Göteborg, utan denna division skulle rycka in i Västergötland för att förena sig med styrkan från södra Norge i Boråstrakten och därmed hade Göteborg varit avskuret.

Om Sverige ännu inte skulle ha kapitulerat, skulle de tyska anfallskilarna i Västergötland och Värmland tränga vidare i tre kolonner mot Stockholm, en över Jönköping, Linköping och Norrköping, en över Skövde och norrut samt en över Karlskoga, Örebro och Västerås, Eskilstuna.

Tyskarna förväntade sig ett huvudslag med svenska armén i öppen terräng någonstans mellan Västerås och Uppsala, kanske vid Enköping.

I den fasen skulle ”Luftflotte 5” också utsätta alla större svenska städer för bombanfall och Stockholm, Malmö och Göteborg finns omnämnda i de tyska dokumenten.

Sannolikt hade även invånarna i Helsingborg, Karlskrona, Kalmar, Södertälje, Uppsala, Enköping med flera andra städer fått uppleva fruktansvärda bombräder.

Den tyska planen byggde på överraskning, snabba kringgående rörelser och massiva flyganfall och tyskarna räknade med att snabba pansarframstötar längs älvdalar och vägar skulle få det svenska motståndet att kollapsa och den sista fasen beräknades handla om upprensningsaktioner och kapitulationsförhandlingar.

Det går dock inte att fastställa med säkerhet hur nära vi var från att utsättas för detta massiva anfall eftersom, som redan nämnts, viktiga tyska dokument saknas.

Men helt klart förekom inte en helt obetydlig risk för en tysk uppmarsch mot Sverige under första halvåret av år 1943.

Den 13 mars år 1943 gav Adolf Hitler på en stabskonferens en order som säkert hade vållat panik på den svenska sidan om den kommit till kännedom för oss, nämligen att ”25. Panzerdivision” ska utrustas med de tyngsta tänkbara anfallsvapen, mot vilka den svenska armén saknar försvarsmedel.

Krigsdagboken för ”25. Panzerdivision”, som enligt planen skulle ha gått i täten för invasionen av Sverige, visar på intensiva förberedelser i maj och juni år 1943.

Den 4 maj år 1943 övades samverkan med Luftwaffe och den 28 maj samma år hölls en genomgång av skandinaviska terrängförhållanden med regements- och bataljonschefer.

Den 7 juni gavs alarmkalendern nya lösenord och två veckor senare berättar krigsdagboken att underrättelseofficerarna höll föredrag om ”motståndaren”.

Invasionen av Sverige var beordrad att inledas den 1 juli 1943 kl 02:00, men bara några timmar före utsatt anfallstid kom Hitlers kontraorder som ställde in anfallet.

Generalmajor Adolf von Schell, som var med och utarbetade invasionsplanen, skulle ha uttryckt sig enligt följande om anfallet mot Sverige:

”Fienden, alltså svenskarna, klarar inte av att stå emot våra stöttrupper när de anfaller med tunga och pansrade vapen.”

Luftwaffechefen Hermann Göring hyste heller inga som helst tvivel om vad hans mäktiga flygvapen skulle vara kapabelt till vad gäller Sverige, och i förtroende skulle han sagt till sin svenska svägerskas son:

”Ett sådant litet skitland som Sverige kan vi trampa ihjäl.”

Men som vi nu vet med facit i hand kom ingen invasionsorder mot Sverige utan istället förflyttades ”25. Panzerdivision” i augusti år 1943 via Frankrike till östfronten och anledningen till detta var Röda arméns växande framgångar mot Hitlers trupper i öster.

Bakom den lilla oansenliga skylten och cirka 30 meter lövsly ligger en liten göl som fått det otrevliga och skrämmande namnet Quislinggölen, och alla som vet historien om norrmannen Vidkun Quisling ryser till vid ordet.

Vidkun Quisling föddes den 18 juli år 1887 och avled den 24 oktober år 1945. Han var norsk officer och politiker samt regeringschef åren 1942–1945, under den tyska ockupationen.

Quisling greps i ungdomen av de nationalistiska strömningarna och gick den militära banan. Efter officersexamen år 1911 var han knuten till Generalstaben.

Åren 1918–1921 var Quisling militärattaché i Finland och Ryssland och engagerade sig därefter i internationellt hjälparbete, bland annat i Ryssland som sekreterare åt Fridtjof Nansen.

Efter ännu några år i Sovjetunionen som diplomat och affärsman återkom Quisling till Norge nyåret 1930 tillsammans med sin ryska hustru Maria.

Sina intryck från tiden i Sovjetunionen samlade han i boken Rusland og vi som utkom år 1930.

Åren 1931–1933 var Quisling försvarsminister i en norsk bonderegering och i valet år 1933 deltog han med partiet Nasjonal Samling, som fick 2,2 % av rösterna.

Efter motgångar i valet år 1936 syntes den parlamentariska vägen vara stängd för Quisling och han närmade sig nazismen och fick i december år 1939 företräde för Adolf Hitler.

Vid överfallet på Norge den 9 april år 1940 tog Quisling kontroll över radiohuset i Oslo och tillkännagav att en ny regering bildats och att motståndet skulle upphöra men redan efter några dagar sköts han åt sidan av tyskarna, men då deras försök att nå samförstånd med det ledande politiska skiktet i Norge misslyckats blev han från och med den 1 februari år 1942 insatt av rikskommissarie Josef Terboven som ministerpresident i Norge.

Quisling strävade efter att förändra det norska samhället i korporativ riktning men hans inflytande var begränsat, dels på grund av folkligt motstånd och dels på grund av att den avgörande makten låg hos Terboven.

Den 9 maj 1945 överlämnade sig Quisling till polisen och den 10 september dömdes han till döden för landsförräderi och 24 oktober år 1945 avrättades han.

Av Quislings namn har bildats ett substantiv för att beteckna landsförrädare, ”quisling”.

På hemväg från Öreryd över Bondstorp, denna vackra sommarkväll i mitten av juli anno 2016, stannade vi till för ett ögonblick vid det stora stenblocket och den lilla skylten i vägkanten som berättade ytterligare en spännande historia för oss innan vi var hemma igen.

Prästdråpet vid Kvarnabergs knattar.

I ”urminnes tider” enligt urkunderna och tradition, möjligen under medeltiden, mördades i närheten av denne sten en präst, som kom ridande på vägen.

Mördaren lär, medan han väntade på prästen, ha gömt sig bakom stenen.

Enligt kyrkoheden i Tofteryd, Per Ekmarks vägbeskrivning på 1780-talet återfanns prästens döda kropp i den så kallade ”Prästahulan”, en vägsänka i närheten.

Då mördaren ej omedelbart kunde ertappas, bedömdes dråpet som så kallat olagadråp.

Enligt äldre landskapsrätt utgick för ett sådant dråp en så kallad mansbot, som erlades av markägaren och i andra hand av häradet.

Området nära stenen och norr om vägen, benämnd Horsaskogsvägen, kallades i äldre tider för Horsaskogen eller Kvarnabergs knattar.

Området var en allmänning och utmark till bland annat Kvarnaberg, Norra och Södra Skog.

Åborna i Kvarnaberg valde att ej kännas vid marken för att undslippa mansboten men förlorade därmed även sin äganderätt.

Mansboten kom då att åvila härandet men löstes av åbon Jon i Åsthult, vilket hemmans ägogräns gick söder om vägen.

Bötessumman lär enligt vittnesmål 1791 haft ett värde motsvarande 50 daler.

Böterna behövde dock icke erläggas, då mördaren omsider gav sig tillkänna å annan ort.

Prästdråpet omnämndes bland annat i Östbo dombok år 1751 och år 1791 i äganderättsmål om Kvarnabergs knattar.

Vid dessa rättegångar avlades många vittnesmål om prästdråpet med hänvisning till bland annat äldre mäns berättelser, det vill säga män som levat i bygden under 1600- och 1700-talen.