Bilder från ett bilfönster, del 5

Bilder från ett bilfönster, del 5
Bilder från ett bilfönster, del 5, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder från vårt närområde, där vi formas och har formats i vår relation till varandra och vår miljö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober anno 2015.

Vägen ner till en klassisk fågellokal, Osudden i norra delen av Vidöstern, i södra delen av Värnamo.

Stinknäva, ”Geranium robertianum”, blommade den sena årstiden till trots i vägrenarna utmed vägen ner till Osudden.

I äldre tid användes stinknäva mot ohyra, som vägglöss, men den ansågs också ha sårläkande egenskaper och såldes på apoteken.

Den svenske botanikern Carl Fredrik Hoffberg skriver år 1792 bland annat följande om stinknävans användning, ”Örten som Thee drucken, stillar mjölk hos ammor: då tillika af decokten göres omslag på brösten; hwilken äfwen läker sprickor på bröstwårtor och läppar, om dermed twättas, likaledes andra sår”.

Fårtunga eller Rast, ”Anchusa arvensis”, blommade även denna den sena årstiden till trots i vägrenarna ner till Osudden.

Arten hör ursprungligen hemma i Medelhavsområdet och Kaukasus men tros ha spritt sig norrut med sädesodlingen tillsammans med arter som klätt, ”Agrostemma githago”, blåklint, ”Centaurea cyanus” och åkerrättika, ”Raphanus raphanistrum”.

Fårtunga ingår i familjen ”Boraginaceae”, på svenska ”Strävbladiga växter”, som ibland även kallas för förgätmigejväxter.

Bland relativt stora mängder grågäss, Anser anser”, på fälten vid Osudden gick ett antal av fyra av den arktiska gåsarten vitkindad gås, ”Branta leucopsis”, som numera även häckar betydligt längre söderut hos oss i Skandinavien.

Den vitkindade gåsen är strikt socialt monogam, det vill säga, hanen och honan håller efter parbildning ihop år efter år under alla årstider.

Partnerbyten då båda individerna är i livet är ytterst sällsynta, därför får vi förmoda att de fyra gässen vid Osudden är två par.

De båda gåsarterna på bilden, grågås och vitkindad gås, är bara ”kusiner” då de tillhör två olika släkten nämligen ”Anser” och Branta”.

Höstflyttningen av den vitkindade gåsen söderut genom Östersjöregionen sker främst under oktober och november vilket tycks bevisas här vid Osudden i slutet av oktober år 2015.

Den vitkindade gåsen har ökat kraftigt i antal, vinterhalvåret år 1959-1960 uppskattades världsbeståndet till cirka 30 000 individer.

År 2008 uppskattades världsbeståndet till cirka 870 000 individer, varav cirka 750 000 individer ingick i det arktiska ryska beståndet.

Orsakerna till den generella ökningen under de senaste 50 åren är bland annat ändrade jordbruksmetoder i övervintringsområdena och minskad jakt.

Lite ödesmättat sitter de fyra grå kråkorna i det avlövade trädet vid Osudden och spanar efter föda.

Kråka är en fågel i familjen kråkfåglar och många internationella auktoriteter delar numera upp kråkan i de två distinkta arterna gråkråka, ”Corvus cornix”, och svartkråka, ”Corvus corone”, medan andra auktoriteter, exempelvis Sveriges ornitologiska förening, fortfarande behandlar dem som underarter av samma art, och som då bär det vetenskapliga namnet ”Corvus corone”.

Bildens gråkråkor blir då ”Corvus corone cornix”, medan svartkråkan då blir ”Corvus corone corone”.

Kråkan förekommer i en rad ordspråk och myter och ett svenskt exempel är, ”Det smakar ändå fågel, sa gumman och koka soppa på den stör där kråkan suttit”.

Ett latinskt ordspråk säger, ”Cornix cornici nunquam oculus effodit”, vilket på svenska blir, ”Den ena kråkan hackar inte ut ögonen på den andra”.

Att slösa med ens resurser i onödan kan ses som att ”elda för kråkorna”, bokstavligen elda i brasan men bara så kråkorna uppe vid skorstenen får nytta av värmen.

Man kan ”skriva som en kråka”, det vill säga, ens skrift ser ut som ”kråkfötter”.

Eller ”att sätta en kråka i kanten”, notera, som vid rättning och ”sätta sin kråka” på angivet ställe vilket är att signera en handling.

Andra liknelser inkluderar att ”hoppa kråka”, det vill säga att hoppa jämfota i nedhukad ställning.

Den svenska barnvisan ”Prästens lilla kråka” handlar inte om fågeln kråka utan är i detta sammanhang ett gammalt smeknamn för ”flicka”.

Svavelgul slöjskivling Hypholoma fasciculare kan likna den ätliga rökslöjskivlingen, ”Hypholoma capnoides”, men svavelgul slöjskivling är bitter i smaken och har gulgrön färg på skivorna.

Växer i klungor på stubbar och stockar av lövträd, ibland barrträd, eller som här i en fet gräsmatta i östra delen av Bredaryd. Ej matsvamp.

Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, innehåller ett mag-tarm-retande gift som kan orsaka kräkning och diarré men det finns även uppgifter om att allvarligare förgiftningar har ägt rum så ät den inte. Ej matsvamp.

Glitterbläcksvamp, ”Coprinellus micaceus”, växte sida vida med den svavelgula slöjskivlingen i den feta gräsmattan i östra delen av Bredaryd. Ej matsvamp.

Vitvaxing eller Alabastervaxing, ”Hygrocybe virginea”, ska ha en svag lukt av ”ryssläder” eller bättre uttryckt ha doften av cederträ, vilket jag och min näsa inte kunde detektera.

Växtplatsen var i gräsmattan cirka 25 meter sydväst om Bredaryds kyrka. Ej matsvamp.

Kaninen placeras som ensam art i släktet ”Oryctolagus” som ungefär betyder ”den grävande haren”.

Vildkaninen, ”Oryctolagus cuniculus”, inplanterades i Skåne kring förra sekelskiftet och på Gotland 1902 och finns nu upp till södra Småland och norra Halland samt numera även i Skillingaryd.

Vildkaninstammarnas storlek och utbredning bestäms av förekomsten av kaninpest, myxomatos men även av vinterklimatet som också hindrar spridning norrut.

Den finns främst på sandiga marker där den gräver hålor och gryt men även stenmurar, dikesvallar och rishögar används som gömställen.

Vildkaniner lever av allehanda gräs, örter, buskar och trädplantor men även av trädgårdsväxter och rotfrukter.

Parningen sker huvudsakligen under tiden februari-augusti och efter 30 dygns dräktighet föder honan ungarna i ett gryt eller håla.

Ungarna är blinda och nakna vid födseln och de dias i cirka 3 veckor och klarar sig på egen hand vid cirka 5 veckors ålder.

Cirka 4 kullar per år med 4-6 ungar per kull är vanligt och honorna blir könsmogna redan vid omkring 3,5 månaders ålder, och arten har förhållandevis hög reproduktion.

Kaniner och harar kan inte hybridisera, alltså para sig med varandra och få avkomma.

Kaniner är på sina håll viktiga bytesdjur för både rovdjur och rovfåglar och ungdödligheten är därför naturligtvis hög, i vissa områden upp till 90 % under det första levnadsåret.

Europeisk vildkanin är en art i familjen hardjur och den är mellan 35–45 centimeter lång och gråbrun med rödbrun nacke och vit undersida.

Den korta svansen är vit med svart översida och öronen är inte lika långa som hos harar och är inte svartspetsade.

Arten vildkanin fanns ursprungligen i sydvästra Europa och nordvästra Afrika och redan för 2 000 år sedan började den föras in i övriga Europa då framför allt som en födoresurs.