Bernt minns sina resor

Vi har tidigare berättat om Bernt Texén från Bor, som under de senaste 30 åren har gjort 115 hjälpresor till Belarus, 20 resor till Rumänien och 25 resor till Litauen. En insats som har inneburit att 6 000 kubikmeter material, bestående till största del av kläder och sjukvårdsutrustning, och flera ambulanser har kommit till användning i utsatta områden.

Bernt Texén har under sina resor upplevt saker som få andra någonsin får erfara. Här delar han med sig av ett par oförglömliga händelser.

Mötet med flickan 

Vid en hjälpresa till Krasnoye i Belarus, möts Bernt av ett fem timmar gammalt barn. Vid det första mötet får Bernt ha flickan i sin famn, eftersom mamman var ute på fältet och hackade i landet. Åren gick och flickan blev större. Vid en senare hjälpresa, när flickan har blivit uppemot fem år gammal, kryper hon upp i Bernts famn med en kniv i handen. Hon visar Bernt att hon vill skära i saker.

– Hon visar mig klart och tydligt att hon vill bli kirurg när hon blir stor, säger Bernt. 

Flickan är så pass engagerad i sin skolgång att hon går direkt från grundskolan till läkarhögskolan. Hon avslutar studierna med högsta betyg i alla ämnen. I år blir hon 21 år gammal.

Pojken som blev symfoniker 

Den kirurgintresserade flickan hade en äldre bror som spelade blockflöjt. Pojken spelade för Bernt. 

– Det var en spricka på blockflöjten, men han spelade så gott han kunde. Han berättade att hans stora dröm var att få tag i en klarinett. 

När Bernt kom hem till Sverige, gör han ett besök i Hånger. Där träffar han en mamma som berättar att hon har en klarinett liggandes hemma. 

– Hon berättade att hon hade försökt lära sig spela. Hon var tvungen att fråga sin far först om hon fick lämna ifrån sig den, eftersom hon hade fått den i gåva från honom.

Någon dag senare får Bernt ett telefonsamtal. Kvinnan har fått tillåtelse att ge bort klarinetten.

– Pojken fick klarinetten i februari månad det året. Vid examen spelade han inför hela skolan. Hans lärare spelade klarinett också. När pojken var i 12-14-årsåldern kunde han spela mer än läraren, så han skaffade sig en ny. Nu är pojken en vuxen man och sitter med i en stor symfoniorkester.

Fyndet från kriminalvården 

Vid en hjälpresa besöker Bernt och hans resesällskap ett sjukhus. Läkaren visade runt den svenska delegationen och Bernt ställer frågan: behöver ni sängar? De hade 80 vårdplatser. Genom ett frenetiskt arbete har alla 80 sängarna under åren bytts ut. Men det var inte bara sängarna som behövde bytas ut. I sjukhusets kök fanns ett stekbord och två spisar med totalt åtta plattor, endast en platta fungerade. Bernt vänder sig till högre makter och när han kommer hem till Sverige får han ett telefonsamtal från kriminalvården.

– De skulle lägga ned Linköpingsanstalten och frågade om jag var intresserad av att ta över en del saker. Jag fick åka två vändor till Linköping. Bland annat kom jag över två spisar, endast ett par månader gamla, och ett stekbord som var mindre än en månad gammal. Allt det körde vi ned till sjukhuset och de visste inte vart de skulle ta vägen av lycka. 

Läkarens glädje 

En annan vårdrelaterad historia hämtas från ett annat studiebesök. En läkare guidar runt Bernt med sällskap i ett tre våningar högt sjukhus utan hiss. Bernt frågar läkaren hur verksamheten går. Läkaren stannar till vid en rullstol med trädäck. Den typen av rullstol är standard i Belarus. 

– Han ville ha en riktig rullstol. Jag lovade ingenting, men jag bad till högre makter. Sedan fick jag ett samtal från ETAC i Anderstorp, som undrade om vi ville ha lite grejer. Jag tog med mig släpet och det visade sig att de hade precis de här sakern. Du skulle ha sett läkarens reaktion när han fick en riktig rullstol. Han studsade av glädje, berättar Bernt.

Diplomatupphämtningen 

För Bernt har resorna inneburit åtskilliga oförglömliga ögonblick. Vid ett hjälpsändning tog han bil och släp till Litauens huvudstad Vilnius. Därifrån tog han flyget till Belarus.

– Det var billigare att åka tur och retur än att hantera en visumansökan i Stockholm, säger Bernt. Väl framme i Minsk kommer han fram till passkontrollen. Kvinnan som sitter där tittar på Bernt och säger ”Välkommen, Belarus”. Hon stämplar Bernts pass och låter sällskapet fara vidare. Utanför flygplatsen möter Bernt sin belarusiske vän Alexander.

– Han hade fått parkera sin bilen på diplomatplats. Han hade sagt till personalen att han skulle hämta en svensk. De trodde ju inte att det rörde som en hjälpsändning.