Avrättningar i Sverige och Småland

Avrättningar i Sverige och Småland.
Avrättningar i Sverige och Småland, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder med ett historiskt avstamp i en monter på Miliseum i Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i inledningen av maj månad 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

I Sverige är dödsstraff förbjudet i Regeringsformens 2 kap, 4 § med frasen ”Dödsstraff får inte förekomma”.

Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt.

År 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar och de flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare, bödel eller mästerman som de också kallades.

Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande, ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas på första försöket och före år 1858 fanns det en skarprättare i varje län, men yrket var inte populärt.

Inte sällan var bödeln en dödsdömd som fått välja bödelsyrket istället för den egna döden.

Missaktningen, förföljelsen och den starka sociala utfrysningen av bödlar ledde till myndighetsåtgärder, såsom att deklarera i lag år 1734 att bödeln med familj var i ”konungens hägn” och ämbetet fick inte ses som nesligt.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni år 1921 i enlighet med riksdagsbeslut 7 maj år 1921 om lag 1921:288 och Kunglig Majestäts proposition 1921:144, medan dödsstraffet i krigstid avskaffades först år 1973.

Uppgifter från slutet av 1400-talet visar för övrigt på förekomsten av malmbrytning och järnframställning vid Taberg söder om Jönköping där brottslingar som dömts till stympning eller avrättning i stället fick sona sina brott vid ”berget”.

Någon gång omkring år 1490 dömdes en kvinna skyldig till stöld av tre pärlemorknappar och denna stöld borde ha renderat henne straffet att mista öronen, men säger Jönköpings tänkebok ”för Guds skull och alla dannemännens böns skull” fick hon behålla öronen men istället skulle hon hudstrykas och ”tjäna vid berget för öronen”.

Stockholm och Långholmen den 23 november år 1910, det är onsdag morgon, klockan går mot åtta och det håller på att ljusna.

På fängelsegården är stämningen tryckt och giljotinen är på plats, riggad och klar. Nära fem meter hög och skinande blank står den där, ännu för en stund obesudlad av blod.

I sju år har den legat i malpåse, nedmonterad i ett skjul på gården men nu skall den få arbeta för första gången.

Skarprättaren Anders Gustav Dalman är redo tillsammans med sina tre medhjälpare, tillika hans söner, den yngste är bara 17 år gammal.

Ytterligare tolv allvarsamma män står och trycker ute på gården, två fängelsepräster, fyra läkare, åklagare, försvarare, fängelsechefen, några jurister och ämbetsmän, alla skall de bevittna akten och se så att allt går rätt till.

Anders Gustav Dalman har fem avrättningar med handbila bakom sig, men är novis när det gäller giljotiner men han har dock förberett sig väl. Flera gånger har han skruvat ihop apparaten och testat den på dockor, huvudena har rullat och allt har fungerat som det ska.

Men nu var det inte längre frågan om övning, den här gången var det skarpt läge och minuterna gick.

Prick klockan åtta var den utsatta tiden, då fallbilan för första gången skulle utlösas i Sverige, Anders Gustav Dalman och en av hans söner väntade vid giljotinen.

De två andra sönerna hämtade Johan Alfred Andersson-Ander som hade förts ut på gården och han hade ett lätt fängsel om benen och händerna bakbundna, ögonbindel hade han dock tackat nej till.

Notarie Anton Boalt, en av de tolv medverkande tjänstemännen, steg fram och läste upp domen, som Johan Alfred Andersson-Ander in i det sista hade protesterat mot.

Ända sedan han greps i januari hade han ihärdigt nekat till all inblandning i det brutala rånmordet på 24-åriga kassörskan Victoria Hellsten men protesterna hjälpte inte och bevisningen hade varit solklar. Johan Alfred Andersson-Ander var fälld för rånmord och hade dömts till döden genom halshuggning.

Allt gick märkvärdigt lugnt till väga på gården, med stadig gång vandrade Johan Alfred Andersson-Ander de 75 meterna bort till giljotinen.

Han visade inga synbara tecken på vare sig nervositet eller ånger, ”Jag motser döden som en befriare”, hade han själv sagt när Högsta domstolen fastställde straffet.

Johan Alfred Andersson-Anders blick sökte sig mot det stora blänkande bladet i toppen på giljotinen vilket var 45 kilo stål som snart skulle ända hans liv.

När han närmade sig vittnena uppges han ha hälsat högt och ljudligt, ”God morgon, mina herrar!” och vittnena svarade med att lyfta sina hattar under tystnad.

Framme vid slutstationen gick allt väldigt snabbt. ”Jag skulle vilja säga några ord, får jag det?”, undrade Johan Alfred Andersson-Ander, men hans begäran avslogs.

Skjortkragen veks ner så att halsen blottades, han lade sig ner, utan motstånd, och kroppen sköts in med halsen rakt under det snedskurna bladet.

För första gången skälvde den dödsdömde till ett kort ögonblick, men blev sedan lugn igen, då drog Anders Gustav Dalman i snöret och det rasslade till, bladet for med full kraft mot Johan Alfred Andersson-Anders hals och innan någon hunnit reagera låg hans huvud i zinkkaret som var fäst på giljotinen och det hela var över.

Avrättningen av Johan Alfred Andersson-Ander blev på en gång både premiär och final för giljotinering i Sverige, allt hade gått enligt planerna, vilket man inte kan säga om brottet som ledde till dödsdomen.

Rånet ägde rum på trettondagsafton år 1910 mot Gerells växlingskontor på Malmtorgsgatan 24 i Stockholm.

Strax efter att kassörskan Victoria Hellsten hade öppnat kontoret klockan nio steg Johan Alfred Andersson-Ander in och slog henne med full kraft i huvudet med ett järnbesman, ett slags handvåg som användes vid försäljning av varor i lösvikt.

Kassörskan Victoria Hellsten föll illa sargad till golvet och blev liggande i en blodpöl.

Johan Alfred Andersson-Ander rafsade ihop allt han kunde hitta, värdepapper, sedlar, mynt och frimärken och han stoppade ner det i väskan och gav sig iväg till Hotel Temperance där han bott natten innan.

Personalen på hotellet märkte att allt inte stod riktigt rätt till med Johan Alfred Andersson-Ander, han var nervös och stingslig och några timmar senare gav han sig iväg och berättade då att han skulle ut till Vaxholm. Samtidigt bad han att få lämna kvar en koffert på rummet.

När den öppnandes hittade polis inte bara delar av rånbytet, nedsölat med blod utan där fanns också ett fotografi på Johan Alfred Andersson-Ander samt hans personbevis.

Pusslet var lagt, banan snitslad och i stort sett återstod bara att gripa mördaren och strax före midnatt var Johan Alfred Andersson-Ander gripen.

Ingen var mer förvånad över detta än Johan Alfred Andersson-Ander, han visste över huvud taget inte vad de talade om.

Han nekade till allt och fortsatte så under hela rättsprocessen fram till giljotinen på Långholmens fängelsegård tio månader senare.

Här följer fakta om rånmordet och den mördade kassörskan Tora Hellsten.

På Gerells växlingskontor, en halv trappa ned från gatan vid Mynttorget, hade städerskan Maria Lovisa Johansson anlänt vid halv åtta och låst upp gallergrindarna och sedan ytterdörren.

Hon var nästan klar med städningen när en man kom in i lokalen strax för klockan nio. Mannan hade överrock och en portfölj eller något liknande under ena armen, och handen i rockfickan som om han höll i något under rocken.

Fröken Maria Lovisa Johansson sade till mannen att kontoret inte var öppet ännu, att det skulle öppnas klockan nio men mannen sade ingenting utan lämnade bara lokalen.

Strax före klockan nio kom så kassörskan Anna Victoria Hellsten, kallad Tora, till arbetet på växlingskontoret. Hon hade med sig smörgåsar i ett paket, ställde handväskan i ett hörn och bytte några ord med städerskan, sedan satte hon på lite chokladvatten för att senare kunna äta frukost.

Anna Victoria Hellsten, 24, trivdes med sitt jobb på växlingskontoret och hon var uppskattad både av kunderna och av ägaren, änkefru Gerell.

Anna Victoria Hellsten hade varit anställd på kontoret i fem år, allt sedan hon flyttade ned till Stockholm från Sundsvall där hon var uppvuxen. Hon bodde tillsammans med sin syster Signe i ett hyrt rum på Döbelnsgatan i Stockholm.

Trettondagen lämnade hon hemmet vid halv nio på morgonen och enligt systern var Anna Victoria på ovanligt gott humör eftersom hon visste att Signe och hennes fästman hade planerat att eklatera sin förlovning på kvällen samma dag.

Städerskan Fröken Maria Lovisa Johansson var kvar i lokalen till strax efter halv tio och innan hon gick hörde hon att en man kom in och frågade Anna Victoria Hellsten om något, men Maria Lovisa Johansson städade just då bakom en skärmvägg och såg aldrig besökaren tydligt.

Hon såg honom bara bakifrån när han gick, men hon fick en känsla av att det var samme man som kommit in på kontoret tidigare på morgonen.

När städerskan Maria Lovisa Johansson lämnade växlingskontoret höll Anna Victoria Hellsten på med sin frukost, den elektriska belysningen i taket var tänd och dörrarna fullt öppna.

Ungefär halv elva på förmiddagen kom kolutköraren Hugo Bernard Jonsson till växlingskontoret med en säck koks.

Dörren stod på glänt och han steg in, men såg ingen lokalen, han ropade ”hallå, koks” två gånger, dock utan att få svar.

Kolutköraren Hugo Bernard Jonsson trodde först att kassörskan var ute i något ärende men så fick han se hennes fötter sticka fram bakom disken och förstod att hon låg på golvet.

I tron att hon blivit sjuk gick han ut med kokssäcken igen, lade den på kärran och bad sin kollega följa med in.

På golvet bakomdisken fann de kassörskan Anna Victoria Hellsten medvetslös i en pöl av blod. Hon rörde sig inte och gav heller inga ljud ifrån sig.

Kolutköraren Hugo Bernard Jonsson bad sin kollega att larma polisen och stannade själv kvar och vaktade lokalen tills polis kom till platsen.

Den polisman som först kom till platsen, Johan Adolf Lindberg, kunde snabbt konstatera Anna Victoria Hellsten var vid liv och andades svagt, han såg också att dörren till växlingskontorets kassaskåp stod halvöppen och att skåpet var tomt.

Tillsammans med kollegan Emil Olaus Dehn vände Johan Adolf Lindberg på Anna Victoria Hellsten som då rosslade svagt. Han lossade på hennes klädsel samtidigt som de båda flyttade kroppen en bit bort från den stora blodpölen.

Polisman Johan Adolf Lindberg påbörjade nu konstgjord andning genom att trycka på hennes bröstkorg och polisman Emil Olaus Dehn ringde efter ambulansvagn samt till polisstationen efter förstärkning.

Upplivningsförsöken fortsatte tills ambulansvagnen kom till platsen efter tre, fyra minuter och polisman Emil Olaus Dehn och en av ambulansmännen lyfte upp Anna Victoria Hellsten på båren och bar ut henne.

Fler poliser kom till växlingskontoret, och både Johan Adolf Lindberg och Emil Olaus Dehn åkte med i ambulansvagnen till Serafimerlasarettet.

Där försökte läkarna förmå Anna Victoria att säga något om vad som hänt henne, vem som skadat henne, men förgäves. Hon fördes därefter till en operationssal, men avled innan operationen hunnit påbörjas.

Läkare som besiktigade hennes skador konstaterade att hon på hjässan hade ett cirka sju centimeter långt sår med trubbiga kanter och i sårets botten befanns huvudskålen vara spräckt i hela sårets längd.

Strax till vänster om såret fanns ännu ett sår, tre centimeter långt och med trubbiga kanter, som också detta gick ända in till hjärnan, dessutom fanns flera svullnader och skrubbsår på huvudet.

Stockholmspolisen hade nu ett rånmord att utreda och tidningarna i huvudstaden slog upp nyheten stort.

Nyheten fanns med redan i Aftonbladets kvällsupplaga på trettondagen, mord var trots allt ganska ovanliga i Stockholm, och rånmord sällsynta.

Ägaren till växlingskontoret, änkefru Gerell, informerades om rånet per telefon och hon kom till platsen från sin bostad på Kommendörsgatan och kunde konstatera att rånaren kommit över både svensk och utländskvaluta samt värdepapper till ett sammanlagt värde av drygt 5 000 riksdaler som i dagens penningvärde motsvarar det cirka 250 000 kronor.

Den mördade kassörskan Anna Victoria ”Tora” Hellstens öde berörde stockholmarna starkt och mängder av nyfikna hade samlat utanför Karolinska institutets likrum där den vita kistan med Toras stoft var uppställd, omgiven av en mängd kransar och blommor.

Aftonbladet kunde den 11 januari år 1910 berätta hur den döda förberetts för att förevisas. Hon hade ”beståtts en mycket vacker svepning, huvudet kröntes av en myrtenkrona och från denna löpte en vit slöja, här och där garnerad med myrten och röda rosor”, skrev Aftonbladets reporter.

Vägen från Karolinska institutet på Kungsholmen ut till Norra begravningsplatsen i Solna kantades av åskådare och man fick sätta in extra spårvagnar på linjen till Haga för alla som ville närvara vid begravningen.

Anna Victoria Hellstens ålder vid mordet anges oftast som 24 år, i en del källor 25 år, men hon ska enligt kyrkböckerna ha hunnit fylla 26 år.

Under medeltiden fram till 1700-talet kunde tingen, med stöd i landskapslagen, föreskriva fredlöshet för så kallade urbota brott. Denna dom ledde ofta till att den dömde dräptes av den målsägandes släkt.

Adeln kunde ha som förmån att bli avrättad medelst halshuggning med svärd, medan ofrälse kunde halshuggas med en bila eller hängas, där den dömde stryptes långsamt.

Bränning på bål och rådbråkning kom in som skärpt dödsstraff för svårare brott, och avrättningar var ofta publika förrättningar som attraherade många åskådare, även barn kunde avrättas, exempelvis en 12-åring i Kävlinge på 1300-talet.

Under en period på 1600-talet ledde häxprocesserna till verkställda dödsdomar för över 300 personer på juridiskt dubiösa grunder.

På 1660-talet övergick man från det fruktade bålet till halshuggning, som ett led att humanisera avlivandet men det värsta i straffet var för flertalet att man som avrättad inte kom i vigd jord, och var därför enligt tron utestängd från saligheten i paradiset.

Bränning på bål efter halshuggning var ett straff som fick samma betydelse, och drabbade bland andra kvinnor dömda för häxeri.

Skarprättartaxan år 1736 var enligt följande:

Halshuggning med svärd eller yxa, 5 daler silvermynt

Rådbråkning och halshuggning samt partering och stegling, 15 daler

Halshuggning eller stegling på pålar, 10 daler

Halshuggning och bränning på bål, 10 daler

Hängning i galge, 8 daler

Som jämförelse tjänade en hantlangare i Stockholm dagligen cirka 1:50 daler kopparmynt sommaren år 1736, det vill säga, 0:50 daler silvermynt. En silverdaler år 1736 torde kunna jämföras med 159 kronor idag, enligt KPI.

Förrättningsarvodet enligt taxan ovan kom till den fasta årslönen som för skarprättare var 800 daler silvermynt i Stockholm år 1736, att jämföra med en stadstjänare som fick 80 daler silvermynt.

Rättsläget under åren 1779-1921, innan cellfängelserna utvecklats och 1864 års strafflag trätt i kraft, gjorde det möjligt att man kunde dömas till döden även för mindre brott.

I 1734 års lagstiftning hade nämligen frihetsberövande endast funnits med i marginalen och straffsatserna var vanligtvis böter eller dödsstraff, till en början 68, senare 72, typer av brott kunde bestraffas med döden och bland dessa hädelser var tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott och återkommande stölder, den så kallat ”fjärde resan”.

Under senare tider utnyttjade oftast konungen eller Högsta domstolen i sådana fall sin rätt att benåda den dömde till straffarbete.

Redan under kung Gustav III år 1779 hade man fastställt att alla avrättningar skulle godkännas av Hans Majestät Konungen såtillvida de inte föll under den militära strafflagstiftningen av år 1798.

År 1835 förbjöds rådbråkning och år 1841 förbjöds skärpta dödsstraff helt i lag och en förbättrad metod för hängning började användas, där delinkventens nacke bröts istället för att strypning skulle ske.

Det var endast undantagsvis som en dödsdömd avrättades under perioden efter år 1864 års strafflag.

Motioner om dödsstraffets avskaffande hade även lagts fram redan under den gamla ståndsriksdagen av bondeståndets representanter, bland annat som alternativ till 1864 års strafflag.

Rättsfilosofen Cesare Beccaria hade framhållit att människor inte kan besluta om andras liv men också andra upplysningstankar fick fäste i och med humanismens tankar.

Cesare Beccaria, markis di Beccaria Bonesana, 1738–94, var en italiensk straffrättsteoretiker och nationalekonom och företrädde naturrätten.

I sitt mest berömda verk, som utgavs anonymt år 1764, ”Dei delitti e delle pene”, på svenska ”Om brott och straff”, kritiserade han det dåtida omfattande användandet av tortyr och dödsstraff.

Han ansåg att dödsstraffet var dels oförenligt med samhällsfördraget, eftersom ingen hade rätt att förfoga över en annan människas liv, dels inte tillräckligt effektivt som avskräckningsmedel och ett långvarigt frihetsstraff ansågs i det sistnämnda avseendet vara mera effektivt.

Cesare Beccarias arbete översattes till nästan alla europeiska språk och till svenskan första gången år 1770 och fick ett stort inflytande på straffrättens utformning i de europeiska länderna.

De sista skarprättarna i Sverige var från och med år 1876 tre personer som skulle utförda alla avrättningar.

Aktiv under åren 1859-1882 för Stockholm stad var Johan Fredrik Hjort som utförde 16 förrättningar, av vilka tre ägde rum efter år 1876, närmare bestämt två stycken år 1879 och en avrättning år 1882.

Johan Fredrik Hjort efterträddes år 1885 av nyss nämnde Anders Gustaf Dahlman som skulle bli den siste skarprättaren i Sverige.

Han utförde sex stycken förrättningar under åren 1890, 1893, tre stycken år 1900 och 1910), efter år 1900 hade Dahlman titeln riksskarprättare.

Förutom de två ovan nämnda så var även Per Petter Christensson Steijnech verksam under perioden 1864 till 1887 och utförde en avrättning efter år 1876.

Den sista hängningen som genomfördes i Stockholm var vid Skanstulls galgbacke på Söder i Stockholm år 1818, av fänrik Odelius, dömd för sedelförfalskning och sista gången i Sverige var år 1836 då drängen Nils Månsson hängdes för rånmord.

Därefter utfördes avrättningarna enbart genom halshuggning med bila, och år 1906 förkunnade kung Oscar II att verkställandet skulle ske genom mekanisk halshuggning, med andra ord med giljotin, vilket endast sammanföll med en dödsdom som verkställdes.

Den sista avrättningen verkställdes som redan nämnts den 23 november år 1910 då Johan Alfred Ander avrättades på Långholmen med giljotin, detta efter att han den 5 januari år 1910 i samband med rån strax bortanför det nuvarande Utrikesdepartementet i Stockholm mördat Victoria Hellsten med ett besman.

Den sista kvinnan att avrättas var den så kallade Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter och hon avrättades med hjälp av handbila den 7 augusti år 1890 i Kristianstad på länsfängelset för mord på sin svärdotter, vilket även var Anders Gustaf Dahlmans första avrättning.

Anna Månsdotters son Per dömdes även till döden, men straffet omvandlades till livstids straffarbete.

Den sista offentliga avrättningen i Sverige verkställdes den 18 maj år 1876 då Gustav Hjert och Konrad Tector halshöggs utanför Malmköping vid Lidamon respektive Visby vid Stenkumla backe, en ny lag om intermural avrättning infördes år 1877 och Anders Larsson vid Kvallan var den förste att avrättas i enlighet med de nya reglerna, vilket skedde på Västerås länsfängelse år 1879.

Den sist dödsdömda i Sverige som inte benådades, tillika den sista dödsdömda kvinnan, var den så kallade änglamakerskan Hilda Nilsson som dömdes till döden den 14 juni år 1917 men som tog sitt liv i fängelset bara några dagar senare.

Den siste mannen att dömas till döden var Mohammed Beck Hadjetlaché, ledare för den så kallade ”Ryssligan”, som den 28 maj år 1920 dömdes för kidnappning och mord på tre ryska medborgare till att ”mista livet” medelst giljotin men vid nyåret 1920-1921 omvandlade Svea hovrätt enligt praxis hans dödsstraff till livstids straffarbete och han avled på Långholmen år 1929.

I 1864 års strafflag, då även ett avskaffande av dödsstraffet togs upp, avskaffades hängning som metod och antalet med dödsstraff belagda brott beskars kraftigt.

I den kungliga förordningen från 10 augusti år 1877 föreskrevs att avrättningen skulle ske genom halshuggning på fängelsegården och inför avrättningen skulle delinkventen ges möjlighet att förbereda sig med hjälp av ett biträde.

Detta biträde kunde vara präst, fängelse- eller provinsialläkare, kronofogde eller magistratsledamot och innan delinkventen fördes ut på gården lästes domen upp för de närvarande.

De närvarandes antal var begränsat, med delinkventen följde den som berett denne för avrättningen och en förordnad tjänsteman som skulle föra protokoll samt andra personer vilken Konungens befallningshavande tillkallat.

Den kommun i vilken avrättningen ägde rum ägde rätt att utse högst tolv personer som fick närvara och efter avrättningen stadgades att den avrättades kropp skulle jordfästas i stillhet på närmaste kyrkogård.

Efter dödsstraffets avskaffande för civila brott år 1921 kvarstod dock straffet för militärer som begått brott i krigstid, i enlighet med år 1882 års militära strafflag. Exempel på svårare brott där dödsstraff kunde komma på fråga var landsförräderi och spioneri.

Inte heller Genèvekonventionen skyddar spioner såsom uniformerade soldater och i samband med avskaffandet för civila brott försvann även metoden halshuggning ur strafflagen då det beslutats att de krigsmän som dömts för brott i krigstid skulle arkebuseras.

Mellan åren 1921 till 1940 gällde denna lagstiftning endast för soldater och kom att vid andra världskrigets utbrott att utvidgas till att även gälla vissa grupper av civila personer.

Den 20 juni år 1948 sammanfogades så den militära lagstiftningen med den allmänna strafflagen.

Dödsstraffet kvarstod för brott i krigstid med tillägget att verkställandet av en avrättning måste godkännas av Kungl Maj:t.

År 1973 avskaffades dödsstraffet för brott begångna i krigstid i enlighet med lag 1973:17–20 och år 1975 förbjöds dödsstraffet i grundlagen, med nuvarande lydelse enligt SFS 2010:1 408.

Statistik-Tabellen nedan redovisar det totala antalet avrättade i Sverige under åren 1791 till 1910:

1791 – 1800, Antal 60
1801 – 1810, Antal 70
1811 – 1820, Antal 96
1821 – 1830, Antal 110
1831 – 1840, Antal 135
1841 – 1850, Antal 57
1851 – 1860, Antal 69
1861 – 1870, Antal 12
1871 – 1880, Antal 4
1881 – 1890, Antal 3
1891 – 1900, Antal 4
1901 – 1910, Antal 1

Statistik från 1866–1921

Under perioden 1866–1921 avrättas 15 av drygt 120 dödsdömda fångar i Sverige. Antalet är en klar minskning från de dryga 600 avrättade under perioden 1800–1865.

År 1865 var dessutom det första året under 1800-talet då ingen avrättning verkställdes. Praxis efter år 1910 var att de dödsdömda fick sina domar omvandlade till livstids straffarbete.

Lista över svenskar som har blivit avrättade åren 1866 till 1910:

1866 Jonas Magnus Jonasson Borg, mord, Röinge tingsplats

Petter Hedin, mord, Kallbäcken

1872 Karl Otto Andersson, mord alt. dråp på fängelsepersonal utfört av dömd livstidsfånge, Landskrona

1876 den 18 maj sker de sista offentliga avrättningarna i Sverige Gustav Adolf Eriksson Hjert, tredje resan stöld, rån och mord, Lidamon avrättningsplats, Malmköping

Konrad Petterson Lundqvist Tector, tredje resan stöld, rån och mord, Stenkumla backe, Gotland

1879 Anders Larsson, mord, Västerås länsfängelse

1882 Johan Erik Österman, mord, Långholmens fängelse, Stockholm

Carl August Andersson, mord, Långholmens fängelse, Stockholm

1887 Nils Peter Hagström, rånmord, Kristianstads länsfängelse

1890 Anna Månsdotter, Yngsjömordet, Kristianstads länsfängelse

1893 Per Johan Pettersson, Alftamördaren, mord, Gävle fängelse

1900 Julius Sallrot, rånmord, Karlskrona länsfängelse

Lars Nilsson, rånmord, Malmö länsfängelse

John Filip Nordlund, mord, mordförsök, misshandel och rån, Västerås länsfängelse

1910 Johan Alfred Andersson-Ander, rånmord, giljotinerad, Långholmens fängelse, Stockholm

Åtskilliga tusen personer har under århundradena avrättats i Sverige, flertalet genom halshuggning och nedan följer ett antal avrättningar från vårt närområde. Jag har här valt att inte korrigera den tidens språk, stavfel eller meningsbyggnader.

1599-05-16, politiska orsaker, Småland. Efter att hertig Karl vunnit slaget vid Stångebro inledde han belägring av Kalmar som fortfarande hölls av Sigismunds anhängare. Då staden efter en tid föll lät han först fängsla och sedan avrätta befälhavarna Kristofer Andersson Gyllengrip, Lars Andersson Rålamb och Johan Larsson Sparre.

1600, Sunnerbo härad, brott okänt. I räkenskaper för Sunnerbo härad år 1600 ”Ähr giffuidt Skarprätterenn för 7 Peersoner han hafuer aflijfuedt för deres misgerninger dette Åhredt 1600, penninger 28 daler.

1603, avrättad i Kalmar, landsförräderi, Brita f. Nilsdotter, och hennes man ansågs konspirera mot svenske kungen Karl IX. Britas man Per Lindormsson Ulfsax lyckades fly till Polen efter Kalmars fall året 1599, inbördeskrig i Sverige, men Brita blev kvar och fick sota för både sin och sin makes brott genom halshuggning.

1608, brott okänt, Lommaryd, Aneby, följande står att läsa i Lommaryds kyrkoräkenskaper för detta år: Haffuer Mechell upburitt och inladg för lasse i Quarnsarit för hoor pengar – 10 daler Noch för Anders i Hult för hoor pengar – 10 daler Item haffuer forbne Mechill uthaff samma penngr utgiffuit – 6 daler när klocke stapeln spenthes. Ana madhe aff herwedh Listr Heruedssaköreth till betala skarpretaren med för Briitta i Quarnsarit och Ranell i Ödhenstorp han affrettadhe – 7 daler 28 öre

1613-09-22, Hor, Odensjö, Torarp, Nils Rasmusson var knekthövitsman. Levde vid sin död 1613 i Torarp, Odensjö. Dömd till döden 1613-07-23 i Sunnerbo häradsrätt. Dömd till döden för enfaldt hor med pigan Botill Pedersdotter. Han hade två gånger tidigare bedrivit hor och blivit benådad. Hustrun bad för honom, men domen skulle verkställas. Död 1613-09-22.

1620, Häxeri, Rydaholm, Brita Arvidsdotter avrättades som häxa cirka år 1620. Hon kom från Rydaholm, Östbo härad, Småland. Hennes öde skildras i boken Vattenprovet av Allan Rydén.

1630-07-06, Växjö, brott: Annat, Vissefjärda Småland, Karl Jonsson från Målatorp i Vissefjärda socken, Värendsdelen i Konga härad, skrevs år 1617 ut som knekt och placerades i kapten Claude de Lavals kompani där han fick öknamnet Tippa, 1625 mönstrades kompaniet och sändes till Riga och därifrån mot fästningen Kokenhusen vid Dünafloden. Här avvek Karl och sju andra knektar. Han tog sig till fots genom Finland hem till Småland och gränsbygderna mot Blekinge, greps vid två tillfällen men lyckades undkomma. Slutligen greps han försommaren 1630 och placerades i Växjö fångkista. Rättegången blev summariskt, han dömdes till döden för desertering och hängdes den 6 juli 1630 på Galgelyckans höjd i Växjö.

1635-11-24, Hor, Våthult, Karin Gudmundsdotter avrättas uthi mångens mans närwaro uthi en stoor folkering för dubbelt hor med saltpetersjudaren Anders i Sjögärde. Karin har under hela den rättsliga processen stått på sig att Anders var barnafadern medan Anders nekat och inte dömts. Det märkliga är att Anders avlider på natten innan Karin avrättas efter 6 veckor sjukdom. Kroppen besiktigas men inga tecken på förgiftning upptäcks. Under sin sjukdomstid har Anders för kaplanen Sven Erici i Hestra bedyrat att han aldrig haft något oärligt att beskaffa med Karin. Anders arvingar påläggs att uppfylla en tolvmannaed.

1663-04-27, Jönköping, Rånmord, Gustaf Adolf Skytte arkebuserades i Jönköping för sjöröveri i Östersjön tillsammans med sin svåger Gustaf Drake som emellertid flydde utomlands och benådades senare. Gärningarna inspirerade Viktor Rydberg att skriva Fribytaren på Östersjön. Skytte var son till landshövdingen i Östergötland Jakob Skytte och sonson till riksrådet Johan Skytte.

1664-10-04, Ölmstad, Blodskam, Hemort: Långhult, Burseryd socken, Fallet beskrivs i Västbo härads dombok under laga hösttinget 3-4 oktober 1664 i Ölmstad. Fallet tas upp den första dagen, emedan avrättningen sker andra dagen: ”Dher efter framfördes för Rätten Anders Jönsson i Långhult, Bursiö, Burseryd, Sochn, gift man, tillijka medh hans kiötzliga syster Jngiel Jönsdotter ogift, hwilke bägge jn för Rätten fijwilleligen bekienna, att dhe på åhr och dagh hafwa haft lägersmåhl tillsammans och barn aflat, som är födt medan dhe hafwa sutit i fengelse på Jönekiöpingz Slott, dhe tillfrågades om dhe länger än på ett åhr hafwa haft beblandelse, dher till dhe alldeles nekadhe, och bedja om nådigt straf. Detta skiötz till Nembdens öfwerwägande, och blef resolverat efter Gudz Lagh, den andre Booken Moises 20 och 27 Cap: att dhe skole begge, både Anders jönsson och Jngiell Jönsdotter straffas till lijfwet. Hwar medh Befalningzmannen lät föra dhem neder i Byen, dher att tröstas af Gudz ordh och det H. Altarens Sacramente, efter som han lät medh Executionen dagen efter åth fullfölljas, så att begge bem:te syskion miste hufwuden och brändes i båhl.”

1669-03-05, Ölmestad, Tidelag, Hof, Bolmsö socken, Västbo häradsting 5 mars 1669: ”Samma dagh wedh Pass Klockan 11 för middagen skedde Execcution medh Anders Nillson i Håf, som för tijdelagh ähr dömbder till döden, och bekende han sin Syndh för Heela Menigheeten, der på han frijmodeligen gick till döden.”

1673, Västbo härad, Mord, Våthult, Karin Månsdotter mördades av sin köttsliga syster Anna Månsdotter trettondagsafton 1666 då hon var i tjänst hos Olof i Gölebo. Mordet skedde genom ett slag i huvudet med en yxhammare. Olof hjälpte till att gräva ned och gömma den mördade. Anna och Karin Månsdöttrar var syskonbarn med Olofs hustru Elsa Håkansdotter. Anna tillstår också att hon besovits av Olof 1663 och fött ett barn om påskedagen. Olof gjorde sig av med barnet i gärdet men Anna vet inte om det levt. Olof bekänner också att han även haft lägersmål med Karin som också fött ett barn. Detta barn dog efter 18 veckor. Karin hade tidigare hävdat att skogsrövare besovit henne. Olofs svärfar Håkan Arvidsson i Snärbo misstänks för att ha uppmanat till mordet. Vid extra ordinarie ting 1673-12-14 frikänns svärfadern Håkan Arvidsson från delaktighet. Det framgår här att Olof Olofsson och Anna Månsdotter redan avrättats.

1698-05-14, Mulseryd, Stöld, Annat, Åsenhöga, Avrättad 1698 i Åsenhöga Jönköpings län. Ur Åsenhöga dödbok: Den 14 Maj aflifwades och rättades Jöns Niilsohn i Hestra för någre sine feelachtigheter nembl. 1 Hadhe han talat Emoot Gudhs nampn 2 Emoot höga öfwerheten 3 försmädat prediko Embetet 4 befans och något tiufwery som han på åtskillige orter hade begångit och afrättades delinqwenten på rättareplatsen i Mo härad widh Lilla Bosarp.

1703-06-27, Barnamord, Hor, Södra Unnaryd, Södra Unnaryd C:1, sid 58 Ao 1702 den 2 Junii födde Rangel Jönsd. i Dråspalt et oächta barn, det hon sielf mördade, och derföre 1703 den 27 Junii halshögs och Brändes, och Olof Matthisson i Låkabäck, som först dömdes till döden, emedan de voro bägge gifte, blif af Kongl. Hofrätten benådat med 7 gattulop och exemplar Kyrckioplicht.

1712-04-05, Ölmestad, Mord, Jälluntofta, Den 18 Februarii begrofs Erick Nilson i Älghult 30 åhr g, blif ymkeligen mördad med en knijf af Nils i Wingården, som honom oskyldigt afhände lijfvet Han lades hoos Klåkestapeln, och denne mördaren Nils Person i Wingården halshuggen blif uti Ällmestad för samme misgierning den 5 Aprilis 1712. Gud bevare oss alle uti försambl: för slijke och andre grofve missgierningar.

1718-03-08, Växjö, Annat, Anno 1718 dh. 8 Martii uphängdes twenne kötslige bröder födde i Gårfweda Sn Asbo- landz Härad, Nembligen Erich Olufson Dahlström, och Gustaff Olufson Dufwa för begånget Kyrkiotiufwerij, uthom thet hade och then äldre gifft sig med twå Hustrur then förra Hust. Ingebor Håkonßdotter i Bockholm och Alßheda Sn och then senare Märta N uthi Bergz Ormesberga Sn, och sedan Begge til- förena römt ifrån Smålandz Tredingz Regemente. Soldater under detta Cronobergz Infanterie och bägge.

1738-10, Jönköping, Tidelag, Barkeryd, 1738-10 blev gamla mannen Jakob Svensson från Lunnestorp 73 år gammal, för begånget tidelag med ett sto och en ko utförd till Dunkehalla att utstå sitt dödsstraff och fördes av pastor Sven Fovelin tillika med då varande slottspräst Peter Colliander i Jönköping.

1758-08-04, Ljungby, Dråp, Madesjö, Madesjö dödsbok: 4/8 1758 blev båtsmannen för Ekery Clas Kiöl för mandråp halshuggen i Wassmolösa, 30 år gammal.

1765-07-17, Åker, Dråp, Hemort Åker, Åkers dödbok ..tingsrätts gillade dom af Kongl Giötha Hofrätt samt Konungens höga …wardt Drängen Petter Pärsson i Härdköp, 38 år gaml, halshuggen kl 10 frampå moan öster …om Kyrkian förstädes, …dråp grannen Anders Johansson i Härshög d: 28 Dec förledet år. Lades wid norra sidan på Kyrkan. Tingsrätt gillade dom af Kongl Giötha Hofrätt samt Konungens höga … wardt drängen Petter Pärsson i Härsköp 38 år gaml, halshuggen kl 10 frampå Moan öster … om Kyrkian förrstädes, för … dråp på sin granne Anders Johansson i Härsköp d: 28 Dec förledet år. Lades wid norra sidan på Kyrkan.

1773-12-08, Reftele, Giftmord, Bredaryd, Den 8 Dec. 1773 avrättades kvinnan Ingjerd Johansdotter från torpet Lilla Tofvhult under Eskilstorp i Bredaryds socken på avrättningsplatsen vid Ölmestads tingsställe. Hon avrättades för att hon den 9 mars 1773 med en förgiftad våffla, tagit nämdemannen Sven Jacobssons hustru Kjerstin Simonsdotter i Forsheda Bosgård av daga. Det hela tillgick så att Ingjerd hade bakat tre våfflor varav en något större än de övriga två, denna innehöll dessutom gift. Hon bad sedan sin svåger Jaen Johan Arvidsson att bära våfflorna till Forsheda Bosgård och ge Kjerstin Simonsdotter den stora våfflan, samt ge Kjerstins man, Sven Jacobsson, en av de små och äta en av dessa själv, dessutom bjuda på brännvin som hon medsände i en liten flaska. Svågern utförde hennes önskan och det gick som Ingjerd tänkt sig, Kjerstin dog på natten. Man misstänkte snart Ingjerd som kallades till förhör. Hon erkände samt uppgav vid förhöret att orsaken till detta hemska brott var att hon trodde sig få Sven till man allena hon fick bort Kjerstin. Så blev det nu inte. Ingjerd dömdes till halshuggning samt i båle brännas. Hennes svåger Johan dömdes för att han burit våfflorna till Forsheda att halshuggas, men avled på Jönköpings Slottsfängelse den 12 augusti 1773 innan hovrätten hade prövat hans dom. Göta Hovrätt prövade däremot Ingjerds dom från häradsrätten samt fastslog densamma den 3 november 1773. Benådning var ej att tänka på för detta allvarliga brott, varför avrättningen skedde planenligt i Ölmestad onsdagen den 8 december 1773.

1797-06-10, Reftele, Barnamord, Hemort Gnosjö, Gnosjö dödbok 1797: Den 10 juni 1797 miste afledne Hans Pehrssons enka, Kjerstin Andersdotter i Hagshestra, högra handen och hufwudet, samt wardt i Båle brännd på Ölmestad Avrätts-Plats, för det hon först 2 dagar å rad sökt förgifwa och sedan slutligen den 3 April 1796 i sömnen tagit sin 4 ½ år gamla Son, Pehr Hansson, och kastat honom i Brunnen. Hon var 36 år gammal då hon frimodigt och wäl beredd undergick detta rysliga döds-straff.

1808-06-20, Ekhult, Barnamord, Ekhult Fliseryd, 1808 januari Den 24 i dagningen födde Ingeborg Jonsdotter i Ekhult ett gossebarn hwars lifstråd hon genast efter födelsen afskar, i det hon med en… avhögg nästan hela skallen. Efter den avskyvärda handling… huggen på Släthults afrettsplats, 1808 20 juni, Ingeborg Jonsdotter från Ekhult, sjukdom: observera, ålder 23 år, avrättad för barnamord.

1823, brott okänt, Berga, Konungens befallningshavande i Växjö inkom till Kungl Maj:t med anmälan 7/1 1824 om verkställt dödsstraff å änkan Bengta Persdotter från Qvänarp, Kvänarp, Berga sn, Kronobergs län.

1823-02-12, Reftele, Mord, Mordbrand, Karl Fredrik Rosengren och Johan Fredrik Karlsson, avrättade vid Ölmestads avrättningsplats i Reftele sn, Småland, för tredubbelt mord och mordbrand. Karl Fredrik Rosengren föddes 24/5 1778 i Slöinge sn, Halland, som son till valackaren Elias Rosengren och Maria Fredriksdotter. Karl Fredrik, som rest omkring som valackare och huddragare, intogs på länshäktet i Jönköping 1822 6/6, misstänkt för medverkan i mordbrand. Han avfördes till rannsakning vid Västbo HR 1822-6-15, återkom 20/6, åter till Västbo HR 6/7 1822 och återkom 11/7, dömd 9/7 att mista huvudet, högra handen och steglas. Målet gick vidare till Göta hovrätt som i sitt utslag 3/9 1822 mildrade domen till halshuggning. Straffet fastställdes av Kgl Majt 1822 5/12. Avförd till Ölmestads avrättningsplats 10/2 1823 och halshuggen där 1823 12/2. Han och Johan Fredrik Karlsson hade 23/3 1822 mördat Gustaf Johansson, dennes hustru Anna Jonsdotter och deras dotter Elin i torpet Skagen på Årevads ägor i Forsheda sn och därefter antänt stugan. Vid rättegången infann sig Karl Fredrik Rosengren, klädd i grå byxor, svarta utslitna skor, randig väst med gula knappar, ljusblå jacka med kupiga små gula knappar, brun halsduk. Har mörkt hår, yvigt skägg över ansiktet, ljusblå ögon och är undersättsig till växten, säger sig vara femtiotvå år gammal, född i Slöinge sn av Hallands län och berättar att hans far varit valackare och i sådan egenskap kringstrukit i landet jämte modern, att Rosengren åtföljt sina föräldrar ända tills dessa för omkring 20 år sedan avlidit, att Rosengren sedermera själv såsom valackare, dels med och dels utan pass, kringstrukit. Att han aldrig haft någon bestämd bostad eller fått någon uppfostran eller undervisning. En av Karl Fredriks söner, Kristian Rosengren 1803-1851, var anklagad för delaktighet i mordbranden men frikändes vid rättegången. Johan Fredrik Karlsson föddes 15/10 1800 i Östra Torsås sn, Småland, som son till häradsvalackaren i Konga härad Karl Fredrik Ekeroth-Wennerberg och Juliana Henriksdotter Dahlqvist. Farfadern var också häradsvalackare och hans far i sin tur var skarprättare i Örebro och Göteborg, farfaderns morfar var skarprättare i Gränna. Johan Fredrik antogs till sjöartillerist vid livkompaniet av 2:a Sjöartilleriregemenetet 1819, rymde från garnisonen i Karlskrona i juni 1820 men blev ertappad och dömdes 7/8 1820 av Kgl Krigshovrätten till 70 prygel för rymning och kronopersedlars förskingrande. Rymde åter från garnisonen i Karlskrona i januari 1822 och hade enligt attest från regementet 12/4 1822 ännu ej ertappats. Vid rättegång vid Västbo HR 1822-4-19: Johan Fredrik Karlsson säger sig vara 22 år gammal, född i Torsås sn där fadern ännu skall vara huddragare och kallat sig dels Karl Fredrik Wennerberg och dels Ekeroth.

Han berättade att hans syster Anna Ulrika Wennerberg och hans moster Lovisa Dahlqvist lördagen den 16 mars i Hillerstorps by i Östra härad under deras vandring i orten träffat Karl Fredrik Rosengren. Johan Fredrik intogs på länshäktet i Jönköping 1822 1/4, misstänkt för medverkan i mordbrand, avförd till Västbo HR 6/7 1822 och återkom 11/7, dömd 9/7 1822 att mista huvudet, högra handen och steglas. Målet gick vidare till Göta hovrätt som genom utslag 3/9 1822 mildrade domen till halshuggning vilket straff fastställdes av Kgl Majt:s utslag 1822 5/12. Avförd 10/2 1823 till Ölmestads avrättningsplats och halshuggen där 12/2 1823.

1836-01-14, Värnamo, Mord, Hemort Värnamo, Den 14 jan. 1836 avrättas den sista i Värnamo. Han hette Petter Kuno och var dömd för hustrumord då han dödat sin hustru med en yxa. Författaren Harry Sjöman har skrivit en roman om Kuno som heter ”Döden väntar på Kuno”.

Fingal Johansson, Värnamo, född år 1885, nedtecknade år 1940, att hans mormor Beata Petersdotter hade berättat för honom att hon var närvarande vid hustrumördaren Peter Kunos avrättning på galgbacken i Värnamo.

Mycket folk var församlat. Bönderna från de Värnamo närmast liggande byarna var inkallade för att bilda spetsgård, med vilken man skulle hindra folket att komma alltför nära stupstocken. Det rådde nämligen på den tiden vidskepliga föreställningar att klädtrasor doppade i en avrättads blod hade ofelbar kraft att bota fallandesot, ”skärva” och andra krankheter. De bönder som bildade spetsgården kunde också vid detta tillfälle med knapp nöd hindra folket som traktade efter Kunos blod, att bryta sig igenom.

Flera personer klättrade upp i träd för de skulle kunna se bättre hur själva avrättningen försiggick. Så kom den dödsdömde Petter Kuno ledd av ett par rättstjänare. Kuno fick lägga sitt huvud på stupstocken, men någon profoss eller ”skarprättare” som han av allmogen benämndes, syntes inte till. Men han kom, banade sig väg genom folkhopen. Han höll händerna, i vilken han höll bilan eller yxan, dolda bakom ryggen för att den dödsdömde inte skulle se den, och skiljde med ett enda hugg Kunos huvud från bålen.

Doktor Sjöbeck var närvarande och utförde en del experiment med Kunos avhuggna huvud. Han fattade hastigt det avhuggna huvudet och ställde det på en bräda, så att folket tydligt kunde se hur Kuno öppnade munnen och räckte ut tungan 3 gånger. Så ställde doktorn sig bakom eller på sidan om huvudet och ropade med stark röst: ”Kuno, Kuno!”, och då vred huvudet på sig något. Doktorn förde in sitt finger i Kunos mun, och då försökte Kuno bita honom.

Vid åsynen av detta hemska skådespel föll några av de i träden uppkrupna ner och höll på att bryta av armar och ben. De svimmade av sinnesrörelsen. Meddelaren kan inte avgöra om minnesfel föreligger beträffande doktorns namn.

I Östbo härads dombok förekommer ett protokoll fört vid läkarbesiktningen av den mördade hustruns döda kropp. Protokollet är daterat Jönköping den 24 nov 1834 och undertecknat S E Sköldberg med. lic. chir. mag. bat. läk. samt t f provins.läk.

Huruvida det lyckades någon att bryta sig igenom spetsgården och tillägna sig något av Kunos blod, vet man icke men att det fanns flera av de närvarande som i detta syfte fört med sig flaskor i vilka de tänkt samla blod känner man till.

1841-08-18, Ingelstad, Giftmord, Mord, Växjö & Hovmantorp, Växjö, Småland, Kronobergs län, Anders Johansson & Johanna Olofsdotter, Aftonbladet den 30 sistlidne Januari omtaltes ett märkvärdige förgiftningsbrott, begånget af 30-årige pigan Johanna Olofsdotter, hvilken i särskilder doser gav sin fästman, fabriksekreteraren Whatman vid Lessebo Bruk, att äta förgiftade pepparkakor, för att bli af med honom. Andra personer hade af Whatman blifvit trakterade med små portioner af samma kakor och blifvit sjuke, men en ung flicka Anna Kristina Håkansdotter dog deraf. Whatman var länge sängliggande sjuk och hans helsa tog betydlig skada genom förgiftningen. Kongl. Maj:t har nu fastställd Hof Rättens Utslag, hvarigenom Johanna för berörde brott blef dömd att halshuggas och å båle brännas, och afslagit hennes ansökning om nåd. Kongl. Maj:t har äfven gillat Götha HofRätts utslag angående Drängen Anders Johansson från Ormeshaga Storgården i trakten af Wexiö, om hvilken i Aftonbladet den 17 sistlidne April berättades att han skjutit ihjäl Vestgöthen Johan Johansson från Ulricehamn, och derför blifvit dömd att halshuggas och steglas. Kongl. Maj:t har icke funnit skäl att förunna honom någon nåd. Aftonbladet, Tisdagen den 13 Juli 1841, Wexiö d. 20 Aug. Den för lönmord till döden dömde drängen Anders Johansson från Hofmanstorps socken, äfvensom giftblanderskan Johanna Olofsdotter från Wexiö, undergingo begge d. 18 dennes sitt straff. Delinqventerne syntes väl beredde till sin afgång ur verlden. En myckenhet menniskor, så från staden som landet, voro samlade vid afrättningsstället, för att åskåda den rysvärda exekutionen. Aftonbladet, fredagen den 27 augusti 1841.

1843-06-01, Södra Vedbo hd, Rånmord, Maj eller juni 1843, Södra Vedbo härads avrättningsplats, Småland, Jönköping: artillerist Svärm dömd av Södra Vedbo Häradsrätt för mord å 75-årige Stina Persdotter och 80-årige Nils Nilsson, rån med fullt våld, två nådeansökningar avslagit av Kungl. Maj:t.

1844-03-27, Ljungby, Mord, Klint, Traryd, Sjöartellerist Johannes Svensson Färm dömdes vid Sunnerbo domsaga för mord och dråp. Han avrättades i Ljungby som den siste som avrättades där.

1849-07-11, Ljungby, Dråp, Madesjö, 1847 den 28 juni blev Olof Johnsson f. 1801 överfallen och rånad på väg mellan hemmet i Lindås och Madesjö. Han dog den 2 juli och blev obducerad. Det konstaterades att han hade fått skallen krossad. Detta enl dödboken. Om detta kunde man läsa i Barometern den 3 juli 1847. Den 7 juli står att läsa i tidningen att en granne… bonde… misstänks ha mördat honom. Han har vi flera tillfällen sagt Olof Jonsson borde mördas. En tvist om pengar låg bakom. Det visade sig att denne bonde hade blod på en tröja. Bonden hette Jonas Svensson. Olofs baneman Jonas Svensson, också hans omnämns som bonde i Barometern den 8 juli 1847. Jonas Svensson föddes 20/6 1811 son till bonden Sven Svensson i Lindås, Madesjö. Han arbetade som dräng vid flera gårdar och 1846 återkommer han till Lindås och är då gift med Stina Lisa Johansson f. 1809. Tydligen var det en strid om mark mellan Olof och Jonas. 1847 i juli mördar han Olof och häktas och blir halshuggen i Wassmolösa 11 juli 1849 kl 9. Hustrun flyttar till en bror till Jonas och dör 9/9 1849.

1861-07-10, Jönköping, Giftmord, Stengårdshult, Charlotta Larsdotter, född 1861-01-02, Styrshult, Stengårdshult, avrättades på Dunkelhallas avrättningsplats för giftmord på den 16-åriga Johanna Olif. Charlotta hade ett utomäktenskapligt barn med skomakare Samuel Lundgren. Motivet för mordet var svartsjuka över att Johanna tydligen umgicks med Samuel. Charlotta bjöd Johanna på en smörgås med mycket smör blandat med arsenik.

1864-05-11, Ljungby sn, Mord, Karlslunda, Avrättningsplatsen Vassmolösa, till tingsplatsen har det även hört en avrättningsplats. Platsen för denna har varierat under tidens gång. Det finns idag två kända placeringar. Den ena är i skogen vid Brinkmans väg eller strax söder därom. Den andra är den beryktade Galgabacken som ligger omedelbart norr om norra skylten till Vassmolösa, intill gamla E22:an. Typiskt för båda är att dessa legat klart synliga från den tidens genomfartsvägar. Syftet har kanske varit att vanära och avskräcka. Sista avrättningen skedde den 11 maj 1864 då August Pettersson Lärka, bättre känd som Lärk-August, halshöggs med bila på galgbacken. Enligt samtida skrifter utspelades det groteska scener vid avrättningarna, bland annat kan man läsa att vid avrättningen då bilan föll, utövade detta en sådan inverkan på personer, vilka klivit upp i träd för att åse avrättningen att dessa föllo neder till jorden vilket föranledde därtill, att huvudets fall beledsagades med ett högljutt hånskratt.