Är barn i Sverige rättighetsbärare?
Nyheter FN:s barnkonvention är gällande lag i vårt land sedan januari år 2020. Är barn i Sverige rättighetsbärare? Det borde vara en självklarhet kan man tycka. Vår erfarenhet säger något helt annat. Läs mammans insändare här.
Det var på nyårsdagen. Där stod vårt barn i hallen, just hemkommen från ett kristet läger. Hen var uppenbart misshandlad. Mitt hjärta brast. Jag hade inte varit på plats för att kunna skydda mitt barn.
Det som hänt blev droppen. Hen hade beslutsamt fattat mod och började berätta. Hen berättade om fasansfulla nätter under lägret. Hen berättade också om brott nästan dagligen i skolan under senaste året. Brotten bestod i återkommande misshandel och sexuella övergrepp.
Sedan den dagen har vi tappert kämpat för att ansvarig myndighetspersoner ska lyssna till vad vårt modiga barn har att berätta.
Vi har mött ansvarig polismyndighetsperson som glömt bort att registrera anmälda sexuella övergrepp. Hur kan sådant ske? Enda förklaringen vi fått är att det skett en liten miss? Den missen påverkar hela familjens tillvaro sedan en lång tid tillbaka. Vi försöker överleva.
Jag var naiv nog att tro att det finns hjälp att få. Det är inte fallet, åtminstone inte i vår lilla stad i Småland. Jag företräder ett utsatt barn. Hur ska jag stötta mitt modiga barn?
Vi upplever att flertalet ansvariga vill tysta ned och vända sig bort från detta svåra. Vilka förebilder ger det barn och unga människor? Dessa som förväntas växa upp till ansvarstagande vuxna. Vi ser bara möjligheter så länge vårt barn väljer att leva med det svåra hen varit med om. Vi kämpar varje dag för att få hjälp, men det är så svårt att få hjälp i Sverige. Det är en helt ny insikt för oss efter det som inträffat.
Till kurator sa barnet ”det som hänt är som ett stort, svart och mörkt hål i mitt liv”. Hade vuxna i skolan, kyrkan med mera gjort det de borde, skulle, förväntas göra och inte tittat bort, blundat och låtit saker fortgå så hade detta inte ägt rum. Vem bär ansvar?
Är det så här vi vill ha det? Vem lyssnar på barnen om inte jag och du och andra vuxna gör det? Den som vet har ansvar, tänker jag.
Var finns empati för utsatta barn bland myndighetspersoner. Vem intresserar sig för vad den lilla människan erfarit och har att berätta?
FN:s barnkonvention innehåller så mycket bra som bör omsättas. Barn är rättighetsbärare i samma omfattning som du och jag. Vi vuxna behöver stå vid deras sida när livet gör det svårt för dem.
Hur ska jag orka? Min familj behöver mig. Mitt barn har blivit utsatt för fruktansvärda saker. Jag försöker att vara stark.
Mamma Kristina
Ett vidrigt exempel på hur vuxenvärlden träder tillbaka och låter skolor och verksamheter förvandlas till ”Flugornas herre-miljöer”.
Texten väcker frågor. Hur har skolan reagerat? Hur har kyrkan reagerat? Känner man inte skolans eller församlingens barn eller kan man inte läsa signaler? Är man då kompetent för sitt uppdrag?
Det framgår inte var, vilken skola eller församling, men lämnar vi våra barn i deras omsorg så har vi rätt att få veta hur de ser på sitt ansvar. Det måste finnas rektor och kyrkoherde/pastor som leder verksamheterna. Ett svar vore på sin plats.
ETT barn berättar, men det finns fler utsatta därute. Ännu fler ser vuxenvärlden och myndigheterna lämna över makten till förövarna och drar slutsatsen att det är ingen idé att berätta eller att utpressning, misshandel och övergrepp är en del av livet som vi inte skall låtsas om. Förövarna får inga gränser satta och vilket samhälle skapar vi då?