Annas krönika: Vad är det med mig och Kanarieöarna?

Åhhh vi ska utomlands! Vad härligt! Jag och min kompis Maria hade bokat en resa till Playa del Inglés på Gran Canaria. Vi var drygt 16 år fyllda och hade lyckats med mästerstycket att lura i våra, inte ont anande, föräldrar att vi såklart skulle bo på samma hotell och hänga med vår kompis Linda och framför allt hennes mamma hela veckan. Delar av historien var visserligen sann. Vi skulle givetvis hänga med vår kompis Linda men hon och hennes mamma skulle inte bo i närheten av vårt hotell och hennes mamma hade inte en aning om att vi ens skulle dit. Surprice!

Så invaggade i falsk trygghet vinkade våra föräldrar glatt av oss inför resan solariebrända tonåringar på flygplatsen. Semester tänkte de, semester tänkte vi! Väl inkvarterade på det med god vilja tvåstjärniga hotellet i centrala Playa del Inglés var lyckan gjord! Varmt väder, ingen AC, det utlovade kylskåpet höll en temperatur på ca 20 grader men vem bryr sig! Det var ju åtminstone svalare i kylskåpet än i rummet! Varsin stenhård säng och en balkong med en fantastisk utsikt över hotellets parkering. Men som sagt, vem bryr sig? Vi var själva! Vi var utomlands!

Vi inkvarterade oss på det, i våra ögon, lyxiga hotellet. Lade blandvattnet i den något svalare kylen. Provade kläder, skrattade, förberedde oss för att gå ut och äta för att sedan ta oss vidare till de ökända nattklubbarna som öppnade cirka klockan 24.00 och stängde cirka klockan 08.00 på morgonen. Stärkta med en och annan ljummen drink beståendes av sprite och vodka. (Kan än idag, tack vare denna resa, inte dricka Sprite oavsett temperatur på drycken). Väl på restaurangen satt vi där med menyns förmodligen billigaste alternativ och varsin drink. Maria som på den tiden var lite större än mig. Med större menar jag längre. Båda var tämligen petite men hon nådde en bit över 170 centimeterstrecket och jag var endast 159,5 centimeter över havet. Ja den halva centimetern var VÄLDIGT viktig. Vi hade hört att de spetsade drinkarna med droger utomlands så med förnumstig min stirrade hon mig i ögonen och konstaterade att: ”Jag provar drinken först. Eftersom jag är större än dig så kommer jag klara en eventuellt spetsad drink bättre än du”. Med mitt myndiga godkännande drack hon sedan drinken. Vi konstaterade att hon inte blev drogad och kvällen fortskred. Vi dansade, skrattade, träffade Linda (utan mamma) och andra. Hade väldigt roligt. Dagen efter sov vi till solnedgången och så återupprepade sig samma procedur. Om och om igen.

En kväll när vi satt på vår balkong med den fantastiska utsikten och bland annat spelade Gerry Raffertys version av ”Baker Street” endast med hjälp av in ears-lurar från hennes Sony Walkman kom Maria på den genialiska idén att: ”Hallå! Om man lägger lurarna i ett glas kommer det att fungera som en minihögtalare”. Det hade hon minsann lärt sig på fysiken. Sagt och gjort. Vi testade och döm om vår förvåning när vi konstaterade att fysikläraren faktiskt hade haft rätt om någonting! Denna typ av högtalare använde vi sedan flitigt under resten av vår resa. 

Ja vi var unga. Vi var inte oskyldiga och heller inte dumma men även på denna resa lärde jag mig otroligt matnyttiga saker. Så som att badförbud i pooler om nätterna inte alls har med rengöring/klorfyllning av poolen att göra utan att de inte vill fiska upp överförfriskade tonåringar från botten dagen efter. Smaksensationen lättsaltade chips dippade i Nutella, enligt Linda, är magisk. Att om man solar solarium två månader innan en solsemester och sedan inte tillbringar en enda timma utanför dörren så länge solen är uppe är man förmodligen brunare när man åker dit än när man åker hem. Att om man äter pommes frites och samma kväll mår väldigt, väldigt dåligt, ja då kan det hända att man tre dagar senare snyter ut en pommes frites ur näsan! Kroppen är helt fantastisk på att lagra diverse ting på diverse platser.

Min mamma har i efterhand berättat hur hon lyckades lokalisera mig och Maria så snabbt på flygplatsen när hon skulle hämta oss: ”Det var väl ingen match. Det var ju bara att leta efter de blekaste tjejerna på hela flygplatsen. Gissar att solen inte sken när ni var uppe”

Så rätt hon hade. Vi var solariepepparkaksbruna när vi åkte ner, festa hela natten, sov hela dagen, vita när vi åkte hem.

Det hände såklart en hel del andra saker på denna resa också men det mesta borde dock vara preskriberat vid det här laget. Tack och lov! Tanken har såklart slagit mig… Varför åkte jag tillbaka till samma ställe ca 5–6 år senare och upprepade delar av historien med min storasyster? Jo, troligen för att vi i backspegeln hade så otroligt roligt eller så är det ett slags självskadebeteende? Vad vet jag?

Fortsättning följer…

Anna Linder