Annas krönika: Tantresa till Halmstad med mina ”nya” vänner

Anna skriver krönika

Vänner är någonting man skaffar sig. Man får dem sällan. Vill man ha dem får man helt enkelt gå ut i världen och hämta hem dem. Ibland klickar det och ibland inte. Ja det låter kanske helt idiotiskt men så är det nog. Åtminstone de vänner man skaffar sig i vuxen ålder. Det är förövrigt väldigt svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder har jag förstått. Precis som om vänkontot blir fullt när man passerar en viss ålder! Jättekonstigt! Kan man ha för många? De man har tur att snubbla på som barn ska man kanske vara extra rädd om för de känner till allt om dig, dina föräldrar, släktingar, grannar, skolkamrater, dina olater och så vidare. De vänner du har turen att skaffa som vuxen får lära känna den du vill att de ska lära känna. På gott och ont.

Hur som helst så har jag sedan jag flyttat till Småland haft den stora lyckan att få nya, vuxna, fantastiska vänner! Ja, jag hade en och annan vän innan jag blev smålänning också såklart men de ”nya” är helt fantastiska! Utan att nämna någon vid namn. Ingen nämnd och ingen glömd…

En ljummen försommardag så skulle i alla fall några av mina ”nya” vänner och jag sluta lite tidigare från jobbet för att ta Krösatåget från Skillingaryd till slutdestinationen Halmstad där ett fint hotell i stadens centralare delar väntade på oss. Vi skulle på en regelrätt ”Tantresa”! Då vill jag ändå förtydliga att spannet från den yngsta till den äldsta i svänggänget är knappt 30 år.

Skratt, vin, god mat och trevligt umgänge stod på menyn. Planen var att obekymrat placera oss på ett säte avsett för fyra personer med bord i mitten och graciöst skaka ut den nystrukna rutiga duken för att sedan duka upp snacks, vin, ost, kex och annan smaskig och absolut nödvändig förtäring. Vi har ju trots allt rest förut så vi vet vad som krävs! Men så som livet ser ut i övrigt så blir det sällan som man tänkt sig. 

Lagom när vi otroligt ograciöst krånglat på oss och våran packning på det smått försenade tåget och svettiga men segervissa slängt oss ned på en av de få åtråvärda platserna avsedda för fyra personer med bord i mitten proklamerade konduktören i en sprakande högtalare att på grund av ditt eller datt, hörde inte så noga, var tåget inställt mellan Värnamo och Halmstad. Va!? Vad gör vi nu? Ja dukskakandet och uppkorkandet kom liksom av sig och vi alla tittade oförstående på varandra. Skulle vi bli avslängda i Värnamo? Cirka 20 minuter efter att vi krånglat på oss och packningen på tåget? Ja så blev det. 

Tåget tömdes på folk. Informationen var som vanligt knapphändig och i ren frustration sprang människor runt på perrongen och försökte ringa kreti och pleti för att meddela sig, få någon att hämta dem, fixa så att någon annan kunde hämta barnen på förskolan och så vidare. Det var ju trots allt fredag eftermiddag och alla ville hem så fort som möjligt. Ersättningsbussar utlovades. Men när? Ja det var frågan. Själva stod vi mest och begrundade det rådande kaoset. Vi hade ju ingen tid att passa. Vi var på väg bort och inte hem. Visserligen sörjde vi våra fantastiska platser vi lyckades ordna på tåget och tanken på att den nyss så väl kylda drycken kanske inte skulle hålla sig så väl kyld länge till var ju såklart lite nedslående. Då vi slutat tidigare från jobbet hade vi heller inte ätit någon lunch så hungern började göra sig påmind. 

Som de rättrådiga kvinnor vi trots allt var och är så tänkte vi att detta får inte stoppa eller sänka vårt reseglada humör. Vad gör man när man behöver ett bord? Jo man staplar fyra fullsmockade kabinväskor på varandra. Det blir nämligen en perfekt bordshöjd för oss mellan cirka 159,5 – 165 centimeter korta tanter. Sedan tar man den fantastiska duken och lägger över väskorna och vips så har man fått ett bord. Efter det dukade vi upp medhavd matsäck och dryck. Skålade skrattade, åt och snackade medans alla andra stressade före detta passagerare stirrade avundsjukt på oss.  

Efter att vi förtärt vår medhavda, smaskiga och avundsvärda matsäck var vi mätta och lite vingliga i benen. Vi konstaterade att den hett eftertraktade ersättningsbussen äntligen hade anlänt. Jippi! Våra hungriga, törstiga och smått stressade före detta medresenärer skulle äntligen få frid. Ja, vi led ju inte! 

Fördelen med den ofrivilliga bussresan var att jag fått stiftat bekantskap med småbyar och samhällen i Småland och Halland som jag aldrig förr eller senare förmodligen kommer få anledning att se eller besöka. Nackdelen med att åka buss kontra tåg till Halmstad är just dessa små byar och samhällen samt de små guppiga vägarna dit. Det var otroligt svårt att behålla den nu inte längre så kylda drycken kvar i glasen. Duka upp resterna av vår matsäck på bussens säte samt att pricka munnen med mat och dryck under den skumpande bussfärden. Men vi lyckades!

Vi hade dessutom en fantastiskt fortsatt rolig resa! Ja summan av detta är väl att som rättrådig och med roliga vänner kommer man väldigt långt! Dessutom kan man mätt, otörstig och med en rutig duk i kombination med fyra stycken kabinväskor skapa en hel del avund!

Anna Linder