Annas krönika: Italien, här kommer familjen Linder!

1984 – vilket år! Jag var sju år gammal och Ronja Rövardotter hade biopremiär, sovjetiskan Svetlana Savitskaja var den första kvinna att ta en rymdpromenad och Gunde Svan vann OS-guld på 30 km längdskidåkning. Det skulle man ju kunna tro var det största som hände det året, men… Nej! Det är nog familjen Linders bilsemester till Italien! Som vanligt gick ingenting som det skulle och allt som kunde gå knas gjorde ju såklart det.

Semestern var planerad sedan ett tag tillbaka. Det var min familj som bestod av mamma Monica, pappa Tommy, syster Helené och jag. Färden utgick från Mellansverige och skulle avslutas någonstans i mitten av Italien. Vi skulle såklart inte åka själva utan hade gott sällskap av pappas två år yngre farbror Kenth med fru och två döttrar. Ja, pappas fars bror var två år yngre än honom! Tro det eller ej.

Hur som helst skulle färden avnjutas i vår bebisblå Opel Kadett de Lux. Som tidigare nämnt betyder de Lux att den är utrustad med både cigarettändare och fem växlar! Lyxigt som bara den. Då det var en kombicoupé var den även utrustad med en ”hatthylla” där bak. Den kunde jag eller min syster krypa upp och sova på. Toppen! För på den tiden behövdes tydligen inga bilbälten. Barnen hade fritt spelrum i hela baksätet. 

Då denna resa ägde rum på det gyllene åttiotalet existerade inte mobiltelefon. Åtminstone inte för gemene man. Så om man skulle samåka till Italien genom Danmark, Tyskland och Österrike och ville meddela de personer som satt i den andra bilen att man behövde stanna för att äta, kissa, eller dylikt så var det bra om man hade kommit överens om detta tidigare eller att man väldigt tydligt signalerade med hjälp av markanta armrörelser genom en nedvevad ruta. 

Mamma, som var iförd pastellfärgad pullover med axelvaddar och permanentat hår kedjerökte gula Blend. Skällandes på pappa som med snarlik pullover försökte byta sida på vårt hemmainspelade ”blandband” (som i huvudsak bestod av Modern Talking låtar) samtidigt som han körde. Själv alternerade jag mellan att hänga mellan framstolarna och att ståendes på knä stirra ut ur bakrutan och vinka till alla lastbilschaufförer i hopp om att de skulle tuta. Så roligt hade vi innan smartphone och bältestvång gjorde entré i alla familjer. 

Så någonstans i norra Tyskland låg Kenth och hans familj före oss på autobahn och någon i deras bil, oklart vem, behövde tydligen akut gå på toa. Hans fru försökte förtvivlat hinna veva ner rutan och med armen signalera att de skulle av på avfarten dryga 50 meter bort. Alla som kört på autobahn vet att det går ganska fort och att 50 meter är en väldigt kort sträcka i de hastigheter som där råder. Dessutom hade de på många avfarter ”räfflad asfalt” förmodligen för att man skulle köra långsamt in på rastplatserna då det skumpar ordentligt i bilen om man sladdar in i 100 knyck. Så ock på denna avfart. Pappa hävde sig på både broms och ratt för att i panik hänga med Kenth med familj in på rastplatsen. Följden blev att vi i alldeles för hög fart svängde in över denna räfflade asfalt och alla fyra navkapslar åkte av! Dessa fick vi barn sedan leta efter i gräs och buskar. Kommer i ärlighetens namn inte ihåg om vi hittade alla fyra navkapslar men kommer definitivt ihåg hur folk på rastplatsen stod med gapande munnar och tittade på spektaklet, skrattade, pekade och viskade: “Dumma svenskar!” Det är jag helt säker på att de både tänkte och sa högt.

Vi fortsatte sedan färden genom södra Tyskland och vidare till Österrike. Där var det så dags för en övernattning. Vi tog in på ett lämpligt gasthaus. Damen i receptionen meddelade glatt att visst hade hon rum lediga till oss men hennes dotter skulle gifta sig just denna aktuella kvällen och att festen skulle hållas något hus bort. ”Hoppas att vi inte stör er och förresten är ni såklart välkomna”, deklarerade hon varpå Kenth och pappa vädrade grogg och försvann ganska omgående. Vi andra bäddade ner oss i dunbolstren efter den långa bilresan och somnade hyfsat tidigt. 

På detta gasthaus och säkert på många andra hade de en fäbless för att vika ihop de extremt fluffiga och välfyllda duntäcken till en ”kub”. Om man viker ett väldigt välfyllt duntäcke fyra gånger så blir det en kub på ca 0,5 gånger 0,5 meter. Vi andra skakade ut täcket och bäddade ner oss innan vi skulle somna men pappa som efter den spontana bröllopsfesten med buller och bång ramlade in i sovrummet och vidare ner i sängen svor högt och muttrade från hjärtat att “JÄVLA TYSKJÄVLAR som har frimärken till täcken” under tiden som han frenetiskt drog ”kuben” upp och ned, upp och ned för att täcka överkroppen alternativt fötterna. Att österrikare inte är tyskar och att om man viker ut täcket så täcker det hela kroppen samtidigt var föga intressant.  

Tro det eller ej men vi kom till slut både fram till Italien, överlevde två veckor där och hem igen utan allt för stora men. Det där med att pappa höll på att ramla ned från lutande tornet i Pisa och att vi fick springa ifrån tokiga italienare som trodde sig sålt skinnjackor till oss är en helt annan krönika…

Anna Linder