Nyheter

Annas krönika: Hur flyttar man en dubbelsäng utan att montera ned den

Nyheter Eller vilken arkitekt kom på att rita in "skilsmässokök" i en redan liten bostad? Läs Anna Linders krönika här

Tiden var väl i mitten av 90-talet. Min fem år äldre syster Helene hade precis dumpat sin, sedan några år tillbaka, sambo och jag hade på grund av ekonomiska skäl lämnat min lilla studentlya i de centralare delarna av staden. Vi hade nämligen kommit på den geniala idén att vi lika gärna kunde bo ihop. Varför sitta som ensamma nuckor i varsin lägenhet och betala varsin hyra? Vi flyttar ihop i en trea såklart! 

1. Vi kan bo större.
2. Vi känner varandra och på grund av vårt släktskap såklart redan testat att bo ihop.
3. Vi delar på hyran.  

Alltså: Större, billigare och bättre! 

Initialt var det inga problem. Trean bestod av ett stort vardagsrum, litet kök, normalstort badrum med badkar samt ett större sovrum innanför vardagsrummet och ett mindre sovrum innanför köket. Jag tog det mindre rummet eftersom jag kom från en liten studentlägenhet och därför inte hade obegränsat med möbler och heller inte världens största säng. Helene tog det större rummet eftersom hon kom från ett samboförhållande och följaktligen hade både större och fler möbler.

Köket var ett så kallat ”skilsmässokök”. Det bestod av ett långsmalt kök med matplatsen i ena änden och köksinredningen i den andra med endast en smal gång med spis och diskbänk på ena sidan gången och kyl/frys och högskåp på den andra. Förstår precis varför det kallas för just ”skilsmässokök”. Är man två eller fler i köket samtidigt så är den ena alltid i vägen för den andra. Bäddat för bråk!

Men vi trivdes. Vi hade rosa soffkuddar och stora solfjädrar på väggen i vardagsrummet ovanför den på loppis inhandlade benvita hörnsoffan. Soffan som för övrigt är och förblir den skönaste soffa jag någonsin ägt. Vi hade pastellfärgade planscher inramade i tunna svarta IKEA-ramar. Precis som sig bör.

En mulen höstdag bestämde vi oss i alla fall för att byta sovrum med varandra. Någon måtta på orättvisorna får det väl ändå vara!? Ska jag behöva lida för att jag hade färre och mindre möbler? Nej! Där satte jag stopp och ett schema för rumsbyten tog form. Max 4 månader i samma sovrum sedan var det ”skiftbyte”. Sagt och gjort. Vi började med att flytta över de få tillhörigheter vi hade till våra ombytta rum. Till slut var det bara Helenes på IKEA inhandlade dubbelsäng kvar. Hur ska vi få den igenom ”skilsmässoköket” för vidare transport in i det mindre rummet innanför köket?

”Jag vägrar att montera ned den!” sa någon av oss. Oklart vem. ”Den är ju för F*N från IKEA! Om vi monterar ned sängramen kommer vi aldrig att få ihop den igen!” Sagt och gjort. Plan B tog form. Vi lyfte ur resårmadrasserna och planerade för att flytta ramen separat. Hur svårt kan det vara? Tydligen otroligt svårt! Vi kånkade, bar, trixade och knixade tills vi till slut, på högkant, hade kilat fast den fina och vita stålrörssängramen från IKEA i både över och underskåpen i vårt ”skilsmässokök”.

Tror att vårt ordförråd utvidgades med cirka 100 helt nya svordomar denna svala höstförmiddag innan vi insåg att: Vi kommer inte loss! Sängramen är och förblir fast på högkant i detta djävulens påfund, ”Skilsmässoköket”. Efter noggrant övervägande ringde vi till slut vår far. På jobbet. Förklarade vår krissituation och bad honom komma och hjälpa oss med vårt problem. Vi skämdes som hundar. Vi var ju vana att klara oss själva. Sagt och gjort. På hans dyrbara lunchrast kom han, suckandes, för att se hur stort problemet egentligen var. Efter mycket trixande, svettutbrytande, en för honom förlorad lunchrast och säkert ytterligare utökning av vårt redan då stora ordförråd fick vi till slut loss sängen och in den i ”rätt” sovrum. Puh! Vilken pärs! När alla lugnat ned sig och vi fått i oss både lunch och kaffe och till slut kunde skratta åt idiotskapen kläckte pappa ur sig: ”Men varför bar ni inte bara runt sängen genom vardagsrummet?” Ja varför gjorde vi inte det? 

Då hade denna krönika aldrig skapats. Vi hade flyttat sängen på 5 minuter utan att montera ned den och utan att behöva ringa pappa efter hjälp. Jag hade aldrig lagt ordet ”skilsmässokök” på minnet och familjen Linder hade haft en historia mindre att berätta för framtidens barn och barnbarn. Vilka idioter vi var/är! Men vet ni? Vi bjuder på det…

För är det någonting vi som familj alltid bjudit på så är det just det att vi inte alltid varit perfekta, bättre eller förmer än andra… Kärlek däremot… Vi älskar och värnar om varandra! Även om vi aldrig skulle komma på tanken att säga det högt!

Anna Linder 

Taggar

Dela