Annas krönika: ”Gratis blåvit taxi” från ungdomsdisco!

Om ni läst någonting av det jag tidigare skrivit så vet ni redan att jag är lastgammal! Är uppvuxen med kassettbandspelare, seglarskor, Guns ´n´Roses, Nirvana, Amiga speldator, Dallas, tubsockar och sedermera Ronny och Ragge och Super Mario Bros! Ja, jag är född 1977, uppvuxen under 80 och 90-talet. Lyckos mig och de i min generation. På vår tid fanns det ställen att samlas på. Det anordnades discon, det fanns ungdomsgårdar och konserter poppade upp, stora som små lite här och där. Ville man diskutera livets svåra gåtor kunde man en kall vinterkväll få sig några guds ord på vägen, en bulle och någonting varmt att dricka i ”Bullbussen” (en ambulerande kyrka) Jag utnyttjade nog i och för sig mest ”Bullbussen” till ett uppvärmande stopp för lite bukfylla och het diskussion innan sista bussen hem. På ”bullbussen” var vi sällan överens men det hade ju också sitt syfte.

En kall senhöstkväll i tidiga tonår skulle jag och några av mina kompisar (Jessica och Sofia) iväg på ett för ungdomar anordnat disco. Inför kvällen hade vi införskaffat snurrdricka och skjuts både dit och hem. Sofias mamma skulle hämta oss, gissningsvis, runt midnatt. Såklart gick vi aldrig in på det för oss anordnade discot utan hängde utanför med medhavt sprattelvatten och frotterade oss med det utbud av de läckraste personer som, enligt vår trio, Mellansverige hade att erbjuda. Nog så bra tyckte vi!

Allt eftersom kvällen fortskred och vätskebalansen blev mer obalanserad närmade sig det magiska klockslaget när askungarnas bal var slut och Sofias mamma skulle göra entré med sin Ford Taunus och föra oss oskadda hem. ”Kvällen är ung!” basunerade Jessica ut. Nog hinner vi med både det ena och det andra innan vi ska hem!? Knappt hade orden hunnit lämna hennes mun innan två rättrådiga konstaplar tog tag i ärmen på hennes jacka och konstaterade att ”Här har det firats färdigt för ikväll!” Med bestämda miner och auktoritär uppsyn förde de henne vänligt men bestämt in i baksätet på polisdroskan. Jessica protesterade! Vi protesterade! Hon skulle ju åka Ford Taunus och inte målad Volvo hem! Jag och Sofia diskuterade, eller enligt oss resonerade, med poliserna. Hon hade ju redan skjuts hem. Sofias mamma skulle ju komma vilken minut som helst! Under tiden jag och Sofia försökte ”resonera” med poliserna såg Jessica sin chans att smita. I hennes värld smög hon sakta och vig som en katt upp bakdörren och ålade sig tyst ut ur baksätet på polisbilen. Döm om hennes förvåning när den ena polisen bryskt haffade henne och tryckte henne tillbaka in i baksätet. I verkligheten hade hon nämligen smällt upp bakdörren med buller och bång och mer eller mindre ramlat ut ur bilen.

Jag och Sofia fick förlika oss med att slaget var förlorat. Surmulet vinkade vi av farbror blå och Jessica. Den blåvita bilen rullade iväg med två barska poliser i framsätet och en sovande tonåring i baksätet.

Vi samlade ihop oss och strosade mot den väntande Forden. Förklarade för Sofias mamma varför vi var en kvinna kort och påbörjade färden hemåt. Att motorhuven flög upp under färden och allt vad det nu innebar är en helt annan historia/krönika.

När vi väl var hemma hos mig såg jag att det stod en målad polisbil utanför huset. Jag kan inte med ord beskriva vad som for igenom mitt huvud då. Stod säkert i fem minuter utanför ytterdörren innan jag tordes gå in. Vad har hänt? Är de ute efter mig nu? Till slut tog jag mod till mig och gick in. Med gapande mun såg jag hur samma poliser som haffat Jessica sitter i vardagsrummet och dricker kaffe med min mamma och pappa. ”Jaha är du hemma nu” säger den ena polisen uppfodrande. ”Ja,” småskrattar min mamma nervöst, ”det här är alltså min dotter Anna.” ”Ja, jag vet” säger han myndigt. ”Vi har träffats förut”.

Då fick jag förklarat för mig varför poliserna satt i mitt vardagsrum med mina föräldrar och fikade mitt i natten och inte hemma hos Jessica i hennes vardagsrum. När de var på väg ”hem” hade de barska poliserna frågat Jessica vad hon heter och var hon bor. Smart som hon tyckte att hon var så sa hon att hon minsann heter Anna Linder Och bor… Därefter rabblade hon min adress varpå poliserna körde henne hem till mig, bankade på och myndigt informerade mina yrvakna föräldrar att de hade med sig deras dotter Anna hem. När pappa, iklädd nattskjorta, kliat sig i det grå håret och försökt förklara att ”det där är inte min dotter” hade polisen suckat och konstaterat att det hade han minsann hört många gånger förr! När de klargjort att pappa nog hade rätt bäddade de ned Jessica i mitt rum och ringde hennes riktiga föräldrar.

Kvällen slutade med att Jessicas mamma kom och hämtade SIN dotter och jag smög in i mitt rosa flickrum, kröp ned mellan lakanen och tänkte småleende att detta kommer bli en historia att berätta för barnbarnen…

Anna Linder