Annas krönika: Farmor kräver att få åka motorcykeltaxi

Ja, vad säger man? Har delat tre olika lägenheter med min älskade storasyster. En jättestor trea under tidigt nittiotal, en lite mindre trea under mitten av nittiotalet men framför allt en väldigt liten etta under den senare delen av nittiotalet. Den enrummaren vi delade låg i Krokslätt, Mölndal. Cirka sju minuters spårvagnsfärd från Korsvägen (Lisebergs huvudentré) i Göteborg. Vi sparade såklart en hel del hyrespengar på att dela en liten lägenhet. Vi kunde dessutom bo hyfsat centralt under tiden vi levde på studiemedel samt lite ”ihop-städade” pengar. I denna lilla lägenhet på cirka 35 kvadratmeter inrymdes ett litet men välplanerat kök med kissgula köksluckor och brun plastmatta. Världens minsta badrum i liknande färgskala eller snarare en toalett med blygsamma duschmöjligheter och ett förhållandevis stort och jämförelsevis ljust vardagsrum. Allt detta ackompanjerades med de för tiden supermoderna terrakottafärgade och mönstrade tapeter med takbård. 

Då vår farmor, som då måste varit knappt 70 år, tog bussen från Örebro för att hälsa på sina älskade barnbarn i Mölndal var nästan allt förberett. Vi hade ju trots allt lockat med både gratis boende (en våningssäng i en trång etta). Soligt rosévins sippande på en mysig uteplats (en liten fyrkantig gräsplätt i ena hörnet av en parkeringsplats). Samt trevliga krogbesök i ett somrigt Göteborg. (Det enda sanna i vår övertalningskampanj). Det vi dock ”glömde” berätta för farmor var att vi samma helg skulle vara hundvakt till vår vän, Marias, ”lilla” Newfoundlandshund Tjabo. Farmor var livrädd för hundar! Vi tänkte dock att det finns inga fobier som inte går att bota med lite bra musik, rosévin och trevligt sällskap. Vi fick nästan rätt.

Så när farmor väl var på plats och värsta chocken lagt sig kunde vi så äntligen skaka ut vår picknickfilt på den lilla gräsplätten i ena hörnet av parkeringen och duka fram både smått och gott. Vi skrattade, sjöng falskt och smuttade på våra till brädden fyllda glas. I takt med att solen sjönk över taken i Mölndal gjorde sig vår rosiga och fnittriga trio klara för en rejäl pubrunda i Göteborg. Tro det eller ej, men mest taggad var nog farmor! 

Sagt och gjort. Vi både öppnade och stängde en hel del pubar längs Avenyn den ljumma sommarkvällen och pubägarna har nog varken före eller efter den kvällen skådat en sådan brokig skara kvinnfolk… Men vad kul vi hade! När min och min systers ork började tryta så var det dags att försöka locka hem farmor. Farmor som var i sitt esse! Farmor som inte hade några som helst planer på att redan åka hem! Klockan var ju bara barnet! Ja eller snarare runt tre-fyra snåret på morgonen. Hur som helst så lyckades hon få syn på en motorcykeltaxi. (De var populära i slutet på nittiotalet innan de kom på att det var livsfarligt att skjutsa runt berusade människor och förbjöds). Hon tjatade, bönade och bad men tyvärr för hennes del så kände föraren ansvar och hon nekades skjuts. Men tro mig att hon tjatade! För hon skulle minsann inte lämna Göteborg utan att ha åkt motorcykeltaxi!  

Så småningom så lyckades vi locka med henne in i en vanlig taxi med löften om nykokta snabbmakaroner eller kanske någon annan kulinarisk läckerhet tills vi kom hem. Sagt och gjort, tanten kom hem. Dessvärre inte med motorcykeltaxi! 

När vi, väl glada i hågen, äntrade vår lilla enrummare på generösa 35 kvadratmeter tillstötte nästa problem. Mitt på golvet låg Tjabo, Tjabo den ”lilla” Newfoundlandshunden som farmor var livrädd för. Att han var världens snällaste och mysigaste hund hjälpte ju föga då hon förmodligen fått en hjärtinfarkt av en liten Chihuahua! Vi hade förberett och bäddat till farmor i vår generösa vit/rosa hörnsoffa men… Nej! Där satte hon ned foten på allvar! Att bli nekad motorcykeltaxi och att förnedrande få åka vanlig taxi hem. Ja, det kunde hon köpa. Men att behöva dela samma breddgrad som en dreglande stor Newfoundlandshund… Ja där gick gränsen! Jag tar överslafen! Proklamerade hon sturskt. Att det inte fanns någon stege på våningssängen bekom henne inte utan hon ”informerade” bara mig och min syster om att det ”bara var att putta upp henne”. Sagt och gjort. Fnittrande baxade vi upp vår nästan 70-åriga, salongsberusade, hundrädda och högst bestämda men ganska nöjda farmor upp i överslafen på vår våningssäng. Vilken kväll! Vilken helg! Ja proceduren med att baxa upp och ned henne till överslafen var ju såklart tvunget att göras om vid morgontimmarna eftersom hon som alla andra över 50 år måste upp minst en gång och kissa…

Men vi löste det. Hon löste det. Tack vare två fantastiska barnbarn (jag och min syster) och tack vare en tjurskallig men i grunden härlig käring vid namn Ann-Marie Linder som råkar vara min och min systers farmor. (Ann-Marie somnade in för sista gången vid imponerande 94 års ålder. Hoppas verkligen att de har motorcykeltaxi där du är nu!)

Anna Linder