Anna Kinberg Batra i Almedalstal

Här följer Anna Kindberg Batras tal:

Varmt välkomna hit! EM-finalen är ju inte förrän i morgon, så i kväll har några av oss samlats här i

parken. Några framför TV:n. Andra kanske grillar just nu, vi brukar ju försöka göra det på sommaren.

Och nu är första helgen på semestern för många.

Det är något alldeles speciellt med när smaken av köttet och marinaden blandas med lukten av tändvätska,

den där som någon kanske sprutade lite extra på kolet lite för sent för att få fart på glöden. Vi vet att det är farligt, men vi gör det ändå. Och precis när det snart är dags att servera det lite för brända köttet, när färskpotatisen är färdigkokt sen länge och börjat kallna och barnen sitter stilla för första gången på hela dagen, då kommer regnet.

Visst är det härligt?

Vi har längtat så länge efter sommaren så det är inte tal om att gå in. Någon hämtar kanske en jacka. Men det skulle krävas betydligt större naturkrafter än en regnskur för att stoppa oss från att njuta av en riktig svensk sommarkväll.

Grillkvällar är härliga. Det borde festivalkvällar också vara. Själv hade jag jättekul med vänner på Bråvallafestivalen förra året. Sent på kvällen kunde vi hitta ett antal medelålders bekanta på Robbie Williams-konserten. På mig hade jag tjocktröja, jeans och träskor. Höga klackar går ju bort på den svenska sommarens vanligaste underlag – lera. Fler valde gummistövlar. Klädmässigt annars fanns det ju då, precis som i år, lika många stilar som det finns festivalbesökare.

Helt bara upptill såg jag bara killar. Men det är tjejer som blir ifrågasatta för vad man har på sig eller hur man ser ut. Det festivaler borde handla om, det är att ta dagen och kvällen som den kommer och hamna på den där konserten man inte visste att man skulle gilla. Prata och umgås med människor som man inte visste att man skulle gilla. Och att kunna göra det utan att vara rädd.

Men mitt under Zara Larssons konsert på årets Bråvallafestival hände det som inte får hända. Igen. Att det som skulle bli en kul festkväll övergick i våldtäktsanmälan, sjukhusvistelse och framför allt ett trauma, som med största sannolikhet, ger en tjej i 20-årsåldern mörka minnen för resten av livet. Och tyvärr hände det inte bara henne, i år eller på just Bråvallafestivalen. Rapporter om kränkningar och övergrepp har kommit från Kalmar, Kungsträdgården, Karlstad och nu senast Borlänge.

Antalet anmälda fall av sexuella ofredanden har enligt polisen ökat med 25 procent sedan 2011. Anmälda fall från festivaler och evenemang har ökat med 60 procent på bara ett år mellan 2014 och 2015.

Polisens egen rapport om sexuellt ofredande från i våras avslutas med: ”Det finns dessutom en risk för en negativ utveckling mot grövre brott om samhället inte agerar.” – ”OM samhället inte agerar…”

Men då är det faktiskt precis det vi behöver göra. Kampanjer och armband får aldrig gå före lagföring och ingripande mot brott.

Den som utsätter en medmänniska för kränkningar eller övergrepp måste upptäckas, och straffas. Ökar otryggheten begränsas vi och vårt samhälle försvagas. Därför är en del av vår plan för ett starkare Sverige att tryggheten inte får lämna någon utanför.

– – – –

Därför behöver Sverige minst 2000 fler poliser, men de måste också kunna finnas på rätt plats, prioritera och få möjlighet att göra sitt jobb. Den lagstiftning som finns mot både våldtäkt och sexuellt ofredande måste användas. Och Sverige behöver en sexualbrottslagstiftning som bättre än i dag utgår från att nej betyder nej.

– – – –

Men det räcker inte. Det finns ett för stort juridiskt avstånd mellan det som rubriceras som ofredande och det som fäller en gärningsman för våldtäkt. Varje oönskad hand på kroppen är en för mycket, men det finns olika allvarliga kränkningar som måste kunna betraktas som och straffas därefter, utan att det handlar om våldtäkt.

Därför vill jag ge ett nytt besked i kväll: vi moderater vill att Sverige inför en ny brottsrubricering: grovt sexuellt ofredande, där minst nio månaders fängelse är straffet för den som döms. Det kan handla om situationer där flera gärningsmän angriper en person eller där en gärningsman på annat sätt agerat särskilt hänsynslöst. Den som döms för det grövre brottet men inte är svensk medborgare riskerar då också utvisning.

Möjligheten att utvisa den som döms för allvarligare brott finns redan i dag, men används sällan vid straffvärden under ett år. Den gränsen vill vi moderater sänka till sex månader.

– – – –

För i Sverige ska ingen behöva vara rädd för övergrepp, alldeles oavsett hur man ser ut eller vad man

har på sig. Det är brottslingar, inte kvinnor, eller män, som ska vara rädda för att gå ut på kvällen i Sverige.

– – – –

Den 23 juni 2016 blir en dag som Europa kommer att komma ihåg. En majoritet av de brittiska väljarna röstade för ett utträde ur Europeiska Unionen. Det är stort, det är historiskt och det är svårt att redan i dag överblicka vilka konsekvenser utträdet får. Politiskt, ekonomiskt, för britterna själva, för EU och för oss.

Men en sak är säker redan nu – läget kräver ledarskap. EU har misslyckats med att lösa viktiga gemensamma utmaningar. När först finanskrisen och nu flyktingkrisen slog till svarade Europa inte tillräckligt bra. Det märker folk.

Missnöjet mot den utvecklingen finns inte bara i Storbritannien och flera andra länder utan även här hemma. Det måste vi ta på allvar. Att vända sig ifrån samarbetet löser inga gemensamma problem och får dem heller inte att försvinna. Sverige kan och behöver nu göra skillnad för att driva på EU i rätt riktning. Annars försvagas även vi.

– – – –

Den som påstår att flyktingkrisen är över är naiv. Den löser sig inte genom ett snart årsgammalt beslut om omfördelning, som bara en handfull medlemsländer tar på allvar. Den behöver mötas med ledarskap, praktisk handling och att vi lever upp till det vi lovat varandra. Det har vi hittills inte gjort. Innan vi har en hållbar europeisk lösning på plats behöver Sverige en flyktingpaus, där den som inte sökt asyl i det första säkra EU-land man kom till åker dit och gör det. Och får man inte stanna i Sverige, så får man alltså inte stanna i Sverige.

– – – –

Ansvar för ekonomin och jobben är grunden – även i EU. Vi kan inte klara jobben utan att länder sköter sina ekonomier. När en stor, rik och handelsvänlig medlem lämnar EU får det inte leda till mer av byråkrati och överstatlighet. Nu måste Sverige driva på för att EU ska göra rätt saker. EU är varken mer eller mindre än världens bäst fungerande samarbete mellan demokratiska länder. Men innehållet blir vad vi gör det till. Och det måste bli bättre.

När röster höjs för nya överstatliga projekt eller för att låtsas som inget har hänt måste Sverige vara en kraft för att samarbetet ska fungera och ge effekt, i stället för att bygga nya våningar på ett hus där grunden just nu skakar.

– – – –

Tyvärr finns oron på fler platser. Terrorismen är långt ifrån besegrad, det har vi sett i Baghdad, Dhaka, Istanbul och Orlando under bara de senaste veckorna. Varje gång terrorismen slår till utmanas våra samhällen, av gärningsmän som hatar människors frihet.

Det är en orolig omvärld vi har att förhålla oss till när vi tillträder som ordförande för FN:s säkerhetsråd i januari nästa år. Men redan i dag, och bara drygt 60 mil härifrån, i Warszawa på andra sidan Östersjön, pågår just nu Natos toppmöte. Där diskuteras, och beslutas, vad Nato ska göra för att höja tröskeln för ett ryskt militärt agerande mot Baltikum. De samlas för att göra det dyrare och svårare att starta ett krig som skulle kunna startas bara en timme med flyg härifrån.

Kränkningar av vårt luftrum, IT-attacker och desinformationskampanjer

är på riktigt. I hamnen i Slite

på andra sidan ön här kan man nästan ta på de

ryska planerna på en ny gasledning, som skulle

öka Rysslands möjligheter till makt och inflytande i

Europa och minska Ukrainas möjligheter till utbyte

och självförsörjning. EU måste förstå, och stoppa,

de planerna.

Nya hot ställer nya säkerhetspolitiska krav på oss.

Därför behöver Sverige inkalla en ny försvarsberedning

redan nu. Vi skulle behöva förbereda

nästa försvarsbeslut med bästa möjliga analys och

bredast möjliga förankring. Det säger regeringen nej

till. Men att ducka för, i stället för att ta tag i, våra

försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, försvagar

Sverige.

– – – –

Natos generalsekreterare, nordiske socialdemokraten

Jens Stoltenberg, och många av världens

viktigaste beslutsfattare samlas nu i Warszawa.

Sveriges statsminister är också där. Det tycker jag

är bra att han är. Men en ansvarsfull regeringschef

skulle inte bara åka dit på middag. Hon skulle också

ha med sig vilja och förmåga att ta nästa steg till

svenskt medlemskap.

– – – –

Sverige är värt att försvara. Vårt land, våra värderingar,

vår demokrati och vår öppenhet. Jag är stolt

över att stå här, mitt i den här speciella parken,

denna mycket speciella vecka. Som besökare från

andra länder avundas. Och som i många andra länder

hade varit otänkbar eller omöjlig att genomföra.

Jag kan stå här, i klänning, och uttrycka fritt det

jag står för, och mina motståndare får säga sitt, så

länge de gör det utan att använda våld.

– – – –

Men politik handlar inte bara om att säga saker.

Man måste också kunna ta ansvar när man har fått

det. Och jag har en plan för hur. Det är ett krav man

har rätt att ställa på politiska ledare, men det är ett

krav som populister aldrig lever upp till och ofta inte

ens har tänkt på hur man skulle leva upp till. Jag

tror Gustav Fridolin förstår vad jag menar.

– – – –

Nej, ska man förtjäna förtroende och leda ett land

framåt behöver man en plan. När fler känner att

utvecklingen i Sverige går åt fel håll, när barn växer

upp i Sverige utan att se föräldrarna gå till jobbet

på morgnarna, när Sverige inte håller ihop som vi

borde, så kan man inte vara nöjd.

Ni har hört det flera gånger under veckan: det går

bra för Sverige. Och det stämmer. I dag – efter nio

Alliansbudgetar – är svensk ekonomi stark, och det

är bra. Men jag tror det är få som tar upp en diskussion

om andra kvartalets BNP-siffror till kaffet i

kväll.

För bortom statistiken finns snart motsvarande

en miljon människor i utanförskap. Sverige växer,

men inte för alla. När vissa stupar i säng efter en

lång dag på jobbet finns det dem som inte gick

ur sängen alls på morgonen, eller de som ligger

sömnlösa för att de inte får in ens en första fot på

arbetsmarknaden.

När vissa håller på att spricka av stolthet över barnens

betyg finns det dem som undrar om lillkillen

ska klara nian alls, och undrar om han får den hjälp

han behöver när det kommit så många nya elever

på en gång men lärartätheten just nu sjunker.

När många ser fram emot semestern och den där

resan man sparat till finns det dem som stannar

hemma i sommar igen, och som känner att det är

för mycket månad kvar i slutet på lönen.

Då möts de av en regering som är nöjd, som pratar

om exakt med vilka metoder utanförskapet mäts

för att förminska det och som leds av en man som

kallar svenska folket surrealistiskt i utländsk press,

när en majoritet känner att Sverige är på väg åt fel

håll.

Älskar man Sverige, och det gör jag, måste man

vara beredd att bryta den utvecklingen. Det är jag.

5

Det talade ordet gäller

– – – –

En plan för ett starkare Sverige bottnar i, och tappar

aldrig greppet om, starka offentliga finanser,

men nästa år lånar regeringen 85 miljoner kronor

per dag. Som om vi vore i kris.

2020 ser kostnaderna för sjukförsäkringen ut att

bli de dubbla mot 2014. Utan att vi blivit dubbelt så

sjuka. Ska vi klara av att ta ansvar för varandra, och

klara välfärden och pensionerna i decennier framåt,

kan man inte ställa ut löften i dag på bekostnad av

långsiktigt hållbara offentliga finanser.

Tar man det på allvar måste man fråga sig: varför

är höjda bidrag i dag viktigare än trygg välfärd i

morgon?

För det är där konflikten står. Ska vi montera ner vår

starka ekonomi för att bygga upp bidragen eller ska

vi bygga Sverige starkare när vi möter nya utmaningar?

– – – –

Få väljer utanförskap. Men utanförskapet kan väljas

åt en om man växer upp i en miljö där bidragsberoende

– och kanske otrygghet – är mer närvarande

än jobb och egen försörjning. För alla dem är skolan

vägen ut ur utanförskap och in i det svenska samhället.

När svenska skolelever har ett år mindre i undervisningstid

i grundskolan jämfört med i länderna

vi konkurrerar med, när det finns skolor i Sverige

där inte ens hälften av eleverna klarar tillräckliga

kunskaper i nian, måste Sverige införa nolltolerans

mot dåliga skolor. Alla har rätt till en bra skola, men

ingen borde ha rätt att utsätta elever för dåliga

kunskaper.

Därför behöver duktiga lärare få bra betalt och tid

att vara just lärare, svenska elever en timme mer i

undervisningstid och staten vara beredd att ingripa,

och vid behov ta över eller stänga, skolor som inte

klarar kunskapsuppdraget.

– – – –

När Sverige har snart en miljon i utanförskap och en

regering som diskuterar hur 19-åringar ska förtidspensioneras,

och utgifterna för bidrag till dem som

inte jobbar ökar med nära 77 miljarder kronor under

de närmaste åren, måste fler kunna gå från bidrag

till arbete.

77 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för att

nästan tredubbla antalet lärare i våra grundskolor

varje år.

Det motsvarar 10 000 kronor mer i månadslön för

alla Sveriges sjuksköterskor, förskolelärare, poliser,

läkare och lärare samtidigt som vi avskaffar delade

turer i vården – och vi skulle ändå få pengar över.

Utanförskapet måste brytas, och mycket mer än

några tillfälliga åtgärder behövs för att fler ska

kunna ta det där första viktiga jobbet.

Därför behöver Sverige införa Förstajobbet-anställningen.

Den innebär att den som står en bit från

arbetsmarknaden kan kombinera arbete och utbildning.

Samtidigt som det ger bättre möjlighet för

arbetsgivare att våga öppna dörren för någon man

ännu inte känner.

Och därför behöver Sverige Förstajobbet-avdraget,

som ger mest till den med lägre lön. Då kan vi

också möjliggöra för fler att inte bara känna att de

möts av krav – utan också att det lönar sig bättre

att tacka ja till det där första jobbet.

Men det räcker inte. Vi måste knäcka det som lägger

grunden för utanförskapet som drar ner resultaten

i våra skolor. Både för denna generation och

kommande generationer. Bidragsberoende och

utanförskap. Därför behövs ett bidragstak.

Det finns familjer som får nära 30 000 kronor i bidrag

varje månad, utan att någon i hushållet arbetar.

Men där effekten av att börja arbeta är för liten

eller till och med negativ.

Det är inte rimligt. Det är inte hållbart. Det är inte

rättvist. Arbete ska alltid löna sig, bättre än att leva

på bidrag.

– – – –

Sist jag var här på Gotland för några veckor sedan

träffade jag, Jesper som ni hörde här nyss och vår

Visby-kollega Peter Wennblad några högstadieelever

på Solbergaskolan här i Visby. Flera av eleverna

hade kommit nya till Sverige efter att höstterminen

började, totalt 50 ensamkommande försökte nu ta

sig in i det svenska samhället. De hade lärt sig bra

svenska snabbt, börjat spela fotboll i Gute IF och

framför allt fått kompisar och börjat känna att det

nya livet hade börjat på Gotland. Som på bara ett

drygt år gått från 50 till över 800 inskrivna asylsökande.

Men nu, precis före skolavslutningen, skulle killarna

flyttas. Från Solbergaskolan, Gute IF och

Visby till ett antal olika andra kommuner runt om i

Sverige, där de nu måste börja om. De rötter som

precis börjat fästa i den svenska myllan skulle nu

ryckas upp. Var de skulle bo och vad som händer

i sommar, eller vad detta kostar extra i kronor, oro

och besvär för många inblandade, framgick inte.

Samtidigt som killarna vi träffade skulle flyttas iväg

härifrån, skulle nya asylsökande flyttas till Visby från

andra kommuner. Helt enligt regelverket så som det

tillämpas av ansvariga statliga myndigheter.

In Sweden we have a system, brukar det ju heta.

Det ska vi ha, och det ska vara robust och rättssäkert

men det behöver också vara rimligt. Och alla

kommuner i hela landet måste vara med och dela

ansvaret. Men när vår stora utmaning är integration

kan vi inte ha system och myndigheter som i praktiken

försvårar den.

Runt om i Sverige ser vi nu hur flyktingkrisen ställer

enorma krav på vårt samhälle, på problem och påfrestningar

men också på exempel som Solbergaskolan,

Gute IF och ett antal föreningar och familjer

i Visby. Där svenska folket visar hur vi kan ta initiativ

och ansvar i tuffa tider. Det ska vi vara stolta över.

Ett starkt samhälle är så mycket mer än myndigheter

och kommuner – det byggs av människor. Ibland

glöms det nästan bort, men det behöver tvärtom

uppmuntras.

Det finns dem som ser Sverige från skriv- eller sammanträdesbordet,

uppifrån genom myndigheter och

så får människan försöka passa in bäst man kan,

eller lämnas utanför. De som ser Sverige så har en

sak gemensamt – de är inte moderater. Vi moderater

är däremot övertygade om att en plan för ett

starkare Sverige utgår från att människor kan växa

och samhället ska underlätta och riva hinder för det

– inte skapa dem. Vi behöver mer moderat politik

för att klara både en flyktingkris och den stora integrationsutmaning

som vi bara har börjat möta.

Asylsökande som får uppehållstillstånd måste i

större utsträckning kunna bo kvar på den ort där

man bott under väntetiden, i stället för att flyttas

runt och bytas ut mot nyanlända från andra kommuner.

För ensamkommande barn, eller för familjer

med barn i skolan, kan det vara helt avgörande för

att klara vägen in i samhället.

– – – –

I Sverige ställer vi krav och gör rätt för oss. Det

måste gälla alla. Vi tänker aldrig kompromissa med

den principen i bidragssystemen, och det blir inte

mindre viktigt när många fler än vanligt söker asyl

i Sverige. Tvärtom behöver vi vara tydliga tidigt om

vad som gäller i Sverige och ge möjlighet för nyanlända

att nå kraven för etablering snabbt.

Då kan vi inte acceptera att bara var tredje nyanländ

tar del av den samhällsinformation som ges

utan att det får konsekvenser. Den är obligatorisk

i dag, men den behöver bli det på riktigt. Vi behöver

se till att information om svenska värderingar

och hur Sverige fungerar ges till alla, tidigt, och att

den som inte tar del av den inte kan räkna med till

exempel fullt bidrag.

Och då kan vi inte heller acceptera att man inte

försöker lära sig svenska. Språket är nyckeln till att

etablera sig här och kunna bygga ett nytt liv. Där

man går till jobbet, där man kan lära sig nya saker

i skolan – varje dag. Men det finns människor som

bott i Sverige i över tio år men fortfarande inte kan

svenska – trots att de erbjudits gratis språkutbildning.

I var fjärde etableringsplan som utfärdades

förra året ingick ingen svenska för invandrare alls.

Så kan vi inte ha det.

Man måste anstränga sig för att lära sig svenska

och det ska vara en central del vid prövning av

uppehållstillstånd. För att kunna få permanent uppehållstillstånd

ska det krävas att man deltar aktivt

efter bästa förmåga i etableringsinsatser, och där

måste svenskundervisning ingå.

– – – –

7

Det talade ordet gäller

Den som inte vill anstränga sig för Sverige, kan

inte räkna med att Sverige ger fullt tillbaka. Därför

behöver fler som lever på bidrag omfattas av aktivitetskrav.

Ett rimligt krav att ställa är till exempel

att språkundervisning ska kunna ske under föräldraledigheten

för den som också får försörjningsstöd.

Detta skulle hjälpa utrikes födda kvinnor att ta

steget närmare arbetsmarknaden.

För att komma in i det svenska språket och samhället

måste man anstränga sig.

Det ska inte gå att skolka sig in i Sverige.

– – – –

En plan för ett starkare Sverige ställer krav, den gör

att Sverige kan växa. Förutom ansvaret för offentliga

finanser, en starkare skola och att det alltid ska

löna sig bättre att arbeta än att inte göra det, behöver

Sverige också bättre villkor för jobbskapande

och växande företag i hela landet, och en trygghet

som inte sviker någon. Det är de fem bärande delarna

i vår plan för ett starkare Sverige. Vi moderater

ska vara den naturliga regeringsbildaren.

– – – –

Sverige behöver en plan, och Sverige behöver

Alliansen. Vårt arbete för att vinna nytt förtroende

har bara börjat. Vi har börjat utveckla, och ge,

gemensamma politiska besked. Vi är, och ska vara,

redo att ta ansvar i regeringsställning, men vi sitter

inte stilla och väntar på valet – tvärtom. Senast nu

i veckan presenterade vi tillsammans förslag som

skulle stärka integrationen i skolan och som Sverige

skulle behöva införa nu. Den som menar allvar

med konstruktiva lösningar över blockgränserna är

också välkommen att stödja våra förslag redan när

riksdagen öppnar i höst.

Och samtidigt fortsätter vi utveckla politiken, i våra

respektive partier och tillsammans. Vi söker inte regeringsmakten

bara för att ha den, utan för att leda

Sverige framåt i en tid som ställer nya frågor. Dem

ska vi ha de bästa svaren på. Vi ska visa svenska

folket både att vi är fyra partier som utvecklas, och

att vi tar gemensamt ansvar för Sverige.

Sverige behöver en ny regering, en ny alliansregering,

och den vill jag leda. Med gemensamma

värderingar som grund för att tillsammans bygga

Sverige starkare.

– – – –

En som däremot saknar plan – det är Stefan Löfven.

Men han är glad ändå. Ganska nöjd, faktiskt. Lite

som tjuren Ferdinand. Ni vet den här ganska snälla

figuren som sitter och luktar på blommorna medan

andra tar hand om honom, och som gör allt för att

undvika att ge sig in i striden. BNP-blomman luktar

ju just nu jättegott. Jobb-blomman har vuxit i flera

år nu och luktar också gott. Än så länge.

Han trivs bra där han sitter och luktar på sina blommor.

Men nu lever vi inte i en värld där det räcker att man

själv är nöjd. Hur nöjd den svenske statsministern

känner sig spelar närmare bestämt ingen roll alls

när vi har en flyktingkris som är långt ifrån över,

snart en miljon i utanförskap och stora utmaningar

för Sverige, med ett EU i sin största kris sedan

bildandet.

Han har åtminstone börjat prata om utanförskapet.

Det utanförskap som en av hans ministrar bara för

några veckor sedan ville bortförklara med att det

nog var influensa som låg bakom.

Men de som lever i utanförskap behöver inte fler

förklaringar eller samordnare utan fler chanser att

lära sig jobbet på jobbet, att arbete lönar sig och att

vi inför ett bidragstak.

De poliser, och annan blåljuspersonal, som får utstå

stenkastning och brott, behöver inte fler utredningar

utan minst 2 000 nya kollegor som kan stå sida vid

sida med dem, och att den som kastar sten får ett

riktigt kännbart straff.

De elever som behöver bra skolor som väg ut ur

utanförskap behöver inte nya former för samverkan

utan mer undervisning av duktiga lärare som får bra

betalt. Och Sverige måste införa nolltolerans mot

dåliga skolor.

Sverige behöver ledarskap och en regering med

förmåga att bygga Sverige starkare. Det kräver

idéer och reformer. Och det kräver att samarbete är

mer än ord. Det är svårt att ta talet om samarbets8

Det talade ordet gäller

regering på allvar från en man som tar varje möjlighet

han får att attackera just de partier han förväntar

sig ska samarbeta med honom.

Ett högre tonläge har Sverige inte upplevt sen Pernilla

Wahlgren sjöng Piccadilly cirkus i melodifestivalen

1985.

– – – –

Det Sverige behöver i dag är inte högre tonläge

utan högre reformtempo.

– – – –

Nu har Rapport börjat. Men många sitter kvar

utomhus. Det regnar kanske inte längre, barnen har

ätit färdigt för länge sen och skratten börjar bli lite

högre. Köttet är slut. Filtarna och myggmedlet har

kommit fram så man kan sitta ute ett tag till. Det blir

nog en skön lördagkväll.

– – – –

Men på måndag morgon om inte förr, då finns frågorna

kvar.

Kommer vi klara flyktingkrisen? Kommer barnen

lära sig tillräckligt i skolan? Kommer de i utanförskap

få jobb? Kommer mitt jobb finnas kvar? Kommer

dottern komma hem ordentligt från festivalen i

natt? Kan vi vara trygga i Sverige i en så här orolig

omvärld?

Att leda Sverige framåt handlar om att kunna svara

ja på de frågorna. Framtiden är ett oskrivet kapitel

som vi avgör vad det ska stå i.

– – – –

Sverige är fantastiskt. Och Sverige kan mer. Vi har

klarat svåra tider förut och kan göra det igen. Vi

kan bli ännu starkare och vara ett av världens bästa

länder att födas, växa upp och leva i, även när

omvärlden ställer nya krav. Därför har vi moderater

en plan för ett starkare Sverige. En sån som gör att

vi kan se fram emot både lördag kväll, och måndag

morgon.

Tack för att ni har lyssnat.