Martina bloggar: Alltid redo!

Felicia

Denna veckan har handlat om överlevnad på diverse olika sätt. Vi inledde veckan med strömavbrott. Det kom lagom till att jag hade satt in den något sena lunchen i ugnen och alla var hungriga. Jag skulle ju nämligen aldrig ha skrivit sådär om att vi var friska nu. Det var som att klicka på en knapp på lördagsnatten. Vår mellantjej kom in till oss alldeles kokhet. Och inte konstigt det hon hade närmare 40 graders feber. Natten till måndag fick även sonen en febertopp. Så strömavbrottet kom ju lägligt när hela familjen var hemma. För makens influensa höll i sig den med.

Men vi är väl förberedda. Vi har ju vedspisen i köket. Vi eldar dock aldrig i den direkt så den är mest avställningsyta. Men det fick bli raska tag att få den fri från saker vi inte ville smälta eller elda upp. Och torka av ugnen så det gick o flytta över maten. Det tog ju dock sin lilla stund innan allt var klart och vi fick fart på elden. Sen en stund innan värmen i ugnen uppstod o lagom till att ugnen i princip var varm kom strömmen tillbaka över en timme tidigare än utlovat. Men då hade vi ju redan påbörjat. Så då fick vi ju såklart slutföra matlagningen.

Maken som innehar nåt slags katastroftänk och samlar på sig saker inför diverse katastrofer, som kanske kan hända, fick ju i varje fall testa både fotogenvärmaren och reservaggregatet. De funkade fint båda två, och det är väl första gången jag kunnat ladda telefonen och barnen kunnat se på tv när övriga huset är strömlöst.. Prioriteringar gott folk, prioriteringar.

På tisdagskvällen var jag på HLR-utbildning. Vår vägförening ihop med angränsande vägförening ingår i projektet SäkerBy och då är HLR en del av det. Jag har tidigare bara gått såna kurser i sjukhusmiljö och lärt mig utifrån att man har en larmknapp och ett hjärtteam. Så det var intressant att få testa på andra premisser. Vi fick testa på en ”riktig” situation och öva hjärt-och lungräddning som om det skulle hända här ute på landsbygden och hur lång tid det faktiskt kan ta innan man får hjälpen. I just vår grupp fick vi vänta 36 minuter. Det kändes, dock var vi ju 3 som alternerade, annars hade jag nog varit bra mycket mörare.

Det känns viktigt att kunna och det känns tryggt att veta att de i mitt närområde har gått kursen med, de allra flesta i varje fall. Sen hoppas jag ju såklart att vi aldrig behöver använda kunskapen här i byarna.

Idag är det dop. Sången blev klar strax innan midnatt i onsdags. Hela tio timmar innan jag skulle träffa kantorn. Puh. Varför göra saker i god tid? Nåväl, det blev så fint när A-K, som faktiskt kan spela, tog över pianot. Plötsligt fick tonerna mer liv och låten kändes bra mycket bättre.

Bara att hoppas det går bra även i kyrkan idag.

Ha det fint!

//Martina