50 år med och i politiken

För 50 år sedan, när jag var tolv år gammal, fick jag ett plötsligt intresse för politiken och började inse att världen inte förändrades av sig själv, utan inverkan från olika omständigheter. Som minsta gemensamma nämnare hittade jag politiken som starkt påverkade människors förutsättningar för att forma sina liv.

Jag lärde mig snart att det inte var alla förunnat att utrycka sig, att arbeta för förändring och möjligheter att utmana maktens språk. Som många andra påverkades jag av det som hade hänt tidigare i vår närhet med studentupproren i Paris, Pragvåren och kårhusockupationen i Stockholm, även om jag inte fullt ut förstod vad som stod på spel.

Sett i efterhand var det en kraftmätning mellan olika ideologier, där en stor del av ungdomsrevolten hade starka förtecken från vänsterhåll där olika grupper hyllade kommunistregimerna i antingen Sovjetunionen eller Kina. Aldrig möttes de två, utan stod på olika sidor i sin dröm om proletariatets diktatur. När vänstervågen ebbade ut kom det som kom att kallas den gröna vågen och det var då som jag tog klivet in i politiken.

Då i början och mitten på 70-talet var det Centerpartiet som utmanade Socialdemokraterna för att formulera framtidens politik. Jag lockades av tanken på lokalsamhället och engagerade mig därför i Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF). Vid den tiden utmanade ungdomsförbundet moderpartiet från vänster, inte alls som det är i dag.

Jag har följt politiken inifrån under framför allt 90-talet, men innan dess hände en hel del. Från att ha varit ett parti med mer än 25 procents stöd gick det bakåt för Centerpartiet under 80-talet och fortsatte under 90-talet och i viss mån fram till i dag. Under den tiden seglade Moderaterna upp som det stora partiet på borgerlig kant. Även KDS, numera Kristdemokraterna, hittade en plats i rikspolitiken efter valsamverkan med Centerpartiet 1985, då Alf Svensson tog plats i riksdagen och nyttjade det skickligt för att lotsa in partiet i riksdagen under eget namn.

Dessutom tillkom Miljöpartiet i början på 80-talet och vann sympatier och en plats i riksdagen, i och med det så kallade ”sälvalet” 1988 men fick lämna 1991 då Ny Demokrati drog in med drag under galoscherna. Det partiet dog inifrån och 1994 var det dags för Miljöpartiet att komma tillbaka och de är fortfarande kvar, men i dagsläget ligger de snubblande nära riksdagsspärren.

Ett parti som upplevt himmel och i dagsläget helvete är Folkpartiet, numera Liberalerna. De har pendlat i sitt stöd vid flera tillfällen och haft framgångar med Bengt Westerberg som partiledare och Lars Leijonborgs krav på språktest för nyanlända. Sedan har det bara gått utför och det ska nog ske ett smärre mirakel om de är kvar i riksdagen efter nästa års val, men det svänger snabbt så osvuret är bäst.

Det senaste tillskottet i politiken är Sverigedemokraterna som började ta plats i debatten under första halvan av 2000-talet för att slå igenom vid valet 2010 och är nu etablerade på alla samhällsnivåer.

För egen del var jag en del av politiken fram till och med 1999, då jag valde att kliva av partipolitiken, men det politiska intresset finns kvar. Jag betraktar det politiska spelet med stort intresse och tittar i spåkulan vad som kommer att förändra det politiska landskapet framöver.

För 50 år sedan var det fem partier som slogs om väljarnas gunst. Nu är det minst åtta partier som vill vara med, men kommer det ytterligare något parti som vill vara med på allvar? I min värld avgörs valet av förtroendet för enskilda personer, främst i kommunalvalen, eller den fråga som väljarna anser vara viktigast. Vem sätter den agendan? Partierna eller media?

Svaret får vi om knappt ett år och resultatet om drygt ett år.