”Barn som anhöriga är lätt att vi glömmer”

– Barn som anhöriga är lätt att vi glömmer, vi har patienter som är vuxna och det är där huvudfokuset läggs. Så klart, det är ju så det blir. Men barnen har också rätt att veta, och att få information och att prata med någon, säger Mariana Ekman.

Rent praktiskt, hur arbetar du med barnen?

– Det första man gör som barnrättsombud är att man först lär känna patienten och får en kontakt och bild av hur patientens liv innan sjukdomen eller skadan ser ut. Det kan handla om hur många barn man har, och ålder på dem, och var de bor under tiden föräldern vårdas på sjukhus. Vi brukar rekommendera att vi får prata med barnet för att de ska kunna ställa frågor och få information, så att de direkt känner sig sedda och höra. Det handlar om att se barn som barn, och ta det därifrån. Det finns inget facit.

Hur fungerar samtalet?

– Det är väldigt beroende på ålder på barnen. Är de lite äldre kan man i vissa fall gå mer rakt på sak om vad som har hänt. Men det är hela tiden en balansgång, men jag brukar säga att man alltid kan svara på alla frågor, men man behöver inte föregå barnet. Det viktiga är att alltid svarar ärligt, och det kan vissa uppfatta som jobbigt. Men barns fantasier är ofta betydligt mer skrämmande än verkligheten, och är det något barn har så är det fantasier. I deras fantasier kanske mamma eller pappa blir lämnad ensam och har ont under en hel natt, då kan jag lugna dem med att vi går in och säger god natt och tittar till dem flera gånger varje natt.

Jag kan ju bara gå till mina egna tonåringar, de hade troligtvis sagt ”nä, det är väl lugnt” – men hur gör man för att nå fram till dem som kanske har ett behov av att prata men som inte är så pratglada?

– Först kanske man säger att ”vad skönt att det är lugnt”, sen kan man ställa lite följdfrågor kring hur lugnt det är med till exempel sömnen eller om de har någon att prata med och då brukar man få ganska bra svar. Ibland träffar jag barnen en gång, men ibland blir det flera gånger, och det kan vara så att de även får sitta ner med läkare för att få svar på sina frågor. För det kan ju finnas frågor som jag inte kan svara på. En läkare kan sitta ner med barnet och kanske visa bilder och förklara på ett annat sätt om det medicinska.

Märker du att ditt jobb gör skillnad?

– Nej, inte direkt, men på sikt. Och det jag kan känna är att jag verkligen har gjort mitt jobb och att barnen har blivit sedda och hörda. Det är svårt att mäta den här typen av samtal, men varje barn som vi har pratat med är en framgång.

Alla kan göra något

20 procent av Mariana Ekmans tid vigs åt arbetet som barnrättsombud. Hon fungerar som ansiktet utåt och som ett bollplank för att kunna ge tips och idéer till nya barnrättsombud, men också genom att informera om arbetet på sin arbetsplats. Mycket av arbetet handlar alltså om bland annat hur man når ut till kollegor med information kring barnrätt.

För det är inte bara barnrättsombuden som kan göra skillnad och se och höra barnen – det kan alla som träffar dem göra. Och det behöver inte vara ett svårt eller stort arbete som ligger bakom varje möte. Ett ”hej, hur mår du?” kan göra skillnad för ett barn i hur de mår.

I nuläget har många verksamheter barnrättsombud, men inte alla. Mariana Ekman ser dock positivt på trenden.

– Det går framåt, det går kanske lite långsamt, men framåt. Nu har vi ungefär 280 barnrättsombud i regionen, men vi blir gärna fler, och man kan alltid bli bättre.

För att bli barnrättsombud måste man inte arbeta direkt i vården, du kan till exempel vara vårdadministratör eller något liknande. Och det är bra om det finns flera barnrättsombud på arbetsplatsen.

Heldagsutbildning, en gång om året. Sedan har vi två nätverksträffar per år, en fysisk och en digital. Då träffas vi alla barnrättsombud och pratar om vad som är viktigt. Det är inte mycket du behöver kunna innan du hoppar på uppdraget, men du måste ha viljan och brinna för detta.

Källa: Region Jönköping