Nu får det vara nog – ta personalen på allvar!

Under de senaste veckorna har vi tagit del av flera personligt hållna brev som skickats till Regionstyrelsen från vårdpersonal som i olika roller är engagerade i vård av Covid-19 patienter. En del brev har skickats på eget initiativ och andra är samordnade. Breven är genuina tidsdokument från en vår –och försommar inom vården som inte liknar något som vår generation varit med om tidigare. Brevskrivarna beskriver en arbetssituation utan förutsägbarhet, hur man pressar sig till det yttersta och lite till, olika symptom på utmattning och om hur privatlivet drabbas. Och så finns vreden där, mot en regionledning som inte möter dem som jämlikar, hänvisar till chefer på lägre nivå och som dröjer med klara besked om semester och ersättningar.

Som regionpolitiker har vi vid vissa tillfällen under de senaste åren gjort besök på våra sjukhus under våren. Vi har då kunnat följa planeringen inför sommarsemestern och de återkommande heta diskussionerna om hur arbetet ska organiseras under denna kritiska period. Även om det funnits en hel del brister i planeringen, har det i slutändan ändå gått att klara av vårduppdraget, om än med stora uppoffringar från personalen. Därför har vi under många år förordat höjd grundbemanning.

Men frågan man ställer sig är om högsta ansvariga tjänstemän i regionen verkligen tagit in vad som är det unika i semesterplaneringen 2020? I vissa avseenden tycks man agera som om vi står inför en vanlig semesterperiod och att personalen, även om de protesterar, har fysiska och mentala reserver för att ändra på scheman, oväntat ringas in till tjänstgöring eller i värsta fall få skjuta på sina ledigheter. Men i år är inget vanligt år. Vi har personal som faktiskt redan har tömt sina yttersta krafter och riskerar att rent bokstavligt ”stupa på sin post”. Som i en krigsscen. Personalen har dessutom att hantera sin egen ångest och oro. Över att de inte har något vaccin som skyddar dem på jobbet. Över anhöriga som är eller kan bli drabbade. Att de inte vet hur det kommer att bli efter sommaren. Över hur länge man skall orka.

I detta läge duger det inte att regionens högst ansvariga tjänstemän använder sig av någon sorts unken ”håll-dem-kort” strategi i kontakten med de fackliga organisationerna eller med vårdpersonalen direkt. Allt är inte som vanligt. Inga ordinära chefsutbildningar har förutsett denna situation. Nu gäller bara en sak. Att vara äkta som person, lyssna på riktigt, att förstå på djupet att det är allvar och inte bara någon slags retorik. Folk kommer faktiskt att sluta och inte vilja jobba under dessa villkor längre. Det har redan börjat.

Vi förväntar oss, som förtroendevalda regionpolitiker för Vänsterpartiet, att vår tjänstemannaledning tar lärdom, ändrar sitt beteende och arbetar mer kreativt och öppet för att hitta lösningar så att vårdpersonalen får den semester de är berättigade till och en ersättning som ligger i paritet med deras helt livsavgörande insatser mot en sjukdom som vi ännu inte har någon bot på och inte vet hur länge den kommer att finnas kvar. Deras krav är inte uttryck för girighet utan är helt rättfärdiga. Region Jönköpings län är ingen fattig region på ruinens brant. Vi uppvisade bland de bästa ekonomiska resultaten i landet under föregående år. Vår politiska ledning försatt inte chansen att skryta i media om detta. Det är inte rimligt att regioner med sämre ekonomi och förutsättningar klarar av att kompensera vårdpersonalen med bättre villkor och stöd än vad vår region klarar av.

Sker ingen förändring vad gäller regionledningens förhållningssätt till berörd vårdpersonal och deras fackliga organisationer så kommer vi offentligt nödgas deklarera att förtroendet för regionledningens förmåga att reda ut krisen och leda vården är förbrukat. Det är inget vi gör lättvindigt. Det är upp till bevis nu både för tjänstemannaledningen men också för regionens sexpartistyre.

Vänsterpartiets regiongrupp