Anna Gillek

Anna Gillek

Den 9 juni är det 25 år sedan Sveriges riksdag tog beslut om att införa skolpeng. En reform som innebär att vem som helst, oavsett ekonomi, får möjlighet att välja vilken skola ens barn ska gå i. Efter friskolereformen följde fler reformer – vi fick valfrihet inom äldreomsorg och vård. En mångfald av aktörer etablerades för att möta medborgarnas önskemål och förväntningar på välfärden.

I Jönköpings län finns det idag 13 friskolor och 16 privata vårdcentraler. Det finns även många duktiga företagare som driver äldreboenden och hemtjänst med hög kvalitet och möjliggör för det fria vårdvalet. Tusentals medborgare har aktivt valt bort de offentliga utförarna. Även medarbetarna i de privata välfärdsföretagen har gjort ett aktivt val. Från att tidigare varit hänvisade till en arbetsgivare finns nu möjlighet att byta arbetsgivare, precis som för alla andra yrkesgrupper. Man är inte längre inlåst om man valt att utbilda sig till lärare, vårdbiträde eller sjuksköterska.

Reformerna kom inte ur tomma intet utan var tvärt om en följd av ett ökande missnöje bland befolkningen när det gällde välfärdstjänsterna, inte minst en obefintlig valfrihet. Dessutom hade produktiviteten sjunkit i den offentliga sektorn.  Resultatet blev en liberalisering av det svenska välfärdssystemet.

Den 9 maj släpptes en märklig utredning signerad Illmar Reepalu. Den är ett resultat av politisk kohandel där man låtit marginalpartiet Vänsterpartiet styra svensk politik inom ett av de allra viktigaste politikområdena, välfärden. Redan på förhand hade regeringen klargjort både vad som var problemet och hur det skulle lösas. Utredningens uppdrag var att mejsla ut detaljerna i en illa genomtänkt lösning på ett problem som inte existerar. Att resultatet blev ett haveri är inte så konstigt.

Att mäta kvalitet i tjänster är ibland svårt men inte omöjligt. Det finns ett etablerat forskningsfält där man sysslar med att utveckla och förfina metoder för att mäta just kvalitet i tjänster. Privata och offentliga utförare i välfärden arbetar intensivt med att förbättra metoderna för att mäta kvaliteten. En rimlig ansats hade varit att utredningen med öppna och nyfikna ögon närmat sig dem som idag arbetar med dessa frågor.

Utredningen kapitulerar istället totalt inför frågan om att styra och reglera via kvalitet. Reepalu lägger sig platt och konstaterar bara att det inte går. I en nyckelmening i hans debattartikel (DN 9 maj) kommer det verkliga motivet fram: ”Att använda kvalitetskrav för att minska välfärdsföretagens höga vinster är däremot inte realistiskt.” 

I sammanhanget kan man nämna att de sammanlagda vinsterna i de privata företagen uppgår till cirka 0,6 % av kostnaderna för välfärden. Ingen kan på allvar mena att dessa 0,6 % avgör välfärdens framtid.

 Utredningen är ett sällan skådat haveri men den är också ett svek mot alla dem i Jönköpings län som varje dag arbetar i välfärden och strävar efter att hitta metoder för att mäta och därigenom förbättra verksamheten. Den är också ett svek mot medborgarna här som istället för att få en utredning som fokuserar på hur välfärden man betalar med världens högsta skatter ska bli bättre, ägnar sig åt populistisk jakt på just de aktörer som står för den starkaste drivkraften att modernisera svensk välfärd.

Anna Gillek, regionchef Svenskt Näringsliv Jönköping