Minnesord: Gun Gennemark

Gun Gennemark vid sin 99-årsdag den 15 juni 2018

Ingen kunde ana det då men det var en ny tid som stod för dörren när Värnamo Nyheter år 1956 anställde hemmafrun Gun Gennemark att sköta lokalbevakningen i Vaggeryd.
Tidigare hade allt sådant arbete skötts av skrivkunniga män som rapporterade på sin fritid och som fick ersättning per rad de fick se införd i sina tidningar. Summorna var förstås bagatellartat små.

Men 1956 anställde Jönköpings-Posten förre frikyrkopredikanten Henry Norin att sköta bevakningen i Vaggeryd på heltid.

I det då pågående kraftmätningen om tidningsläsarna i nordvästra Småland med främst Hallpressen måste Värnamo Nyheter komma med ett motdrag för att inte tappa mark. Ägaren K.W Johansson trodde visserligen att det var omöjligt att bygga upp en stabil läsekrets i den JP-influerade vaggerydsbygden. VN-upplagan i Vaggeryd var då 17 exemplar, eller något liknande, en nullitet i sammanhanget. Förbättringspotentialen var alltså enorm, något måste göras.
Det slumpade sig så att detta motdrag blev Gun Gennemark. Dr visade sig vara ett lyckokast.

Gun var då hemmafru men med en obändig lust att skriva och hade därför kommit överens med goda vänner på VN i Skillingaryd om att lämna tips om vad som hände i frikyrkorna Vaggeryd till VN:s redaktörer i Skillingaryd.

Hösten 1956 fick Gun veta att flyktingar från Ungern-revolten hade kommit till Vaggeryd och skrev en text om dem. När den berättelsen kom under ögonen på tidningsmakaren K.W. Johansson erbjöd han anställning på stående fot.

Tajmingen var perfekt. Vaggeryd stod inför en ny tid med genomgripande förändringar av hela samhället. Dessförinnan hade kvinnornas roll i tidningsrapporteringen varit mindre än obetydlig – med Gun fick kvinnorna i vaggerydsbygden för första gången en röst på lokalsidorna, en synnerligen skrivkunnig sådan dessutom. Den bästa tänkbara.

Så Gun slog sig ned vid skrivmaskinen och satte igång. Helt plötsligt började VN:s vaggerydssida att blomma. Hennes son Hans-Christer brukar berätta hur han otaliga kvällar somnade till knattret från hennes skrivmaskin när de sista händelserna för dagen skulle rapporteras in sent fram på kvällskvisten.

En gammal sanning säger att ”där det finns en bra journalist där händer det saker”. Det gjorde det nu i Vaggeryd. Gun började rapportera om allt mellan himmel och jord, utom idrott där hennes insikter var begränsade till skämtsamma anmärkningar som ”om jag spelade fotboll skulle jag bara göra mål”.

Många fullträffar blev det under de följande åren. I sina ”memoarer”, en berättelse införd i hembygdsboken 1991 under rubriken ”Mitt liv med block och penna, berättar hon om tre stora scoop som senare blev nyhetsmaterial i de stora drakarna. Hon utvecklade goda kontakter med bland andra frilansaren Stewe Andersson och Aftonbladet-trojkan Lasse Jonsson, Ebba von Essen och Kai Rehn vilka aldrig missade chansen att ringa eller besöka VN:s vaggerydsredaktion för att få tips om feta nyhetsbitar.

Det var Ebba von Essen som med stor respekt fällde yttrandet att Gun ”kände till graviditeterna för gravören”.
Belöningen ryktbarheten kom när tidningarnas upplagestatistik berättade att VN hade flest läsare i Vaggeryds kommun och att upplagan i Vaggeryds tätort med omnejd hade vuxit från 17 till 700 exemplar.

Denna utveckling ledde till motdrag i form av nyanställningar. Som mest fanns det för 40 år sedan inte mindre än åtta heltidsarbetande journalister med bevakningsområde i Vaggeryd kommun; tre på JP, fyra på VN och en på Smålands Folkbland. Inte för inte kom Järnvägsgatan att kallas Vaggeryds Fleet Street med tre bemannade tidningsredaktioner nästan vägg i vägg.

I denna mördande konkurrens firade Gun Gennemarks kontaktnät och väl utvecklade näsa för nyheter och spännande människoöden stora triumfer. Ett kvalitetsbesked är att många av hennes artiklar från den här tiden tål att läsas än idag. Det är mer än man kan säga om oss andra som var verksamma då… Gun var helt enkelt nummer ett!
Alla segrar har dock ett pris. Det tär på kropp och själ att ständigt var ”uppkopplad” i nyhetsarbetet, att inte kunna slappna av, att ständigt vara på språng. Dessutom var lokalredaktionens telefoner alltid anknutna till våra bostäder och slutade aldrig att ringa, dag som natt. Det gjorde det i princip omöjligt att koppla av.

Den totala hängivenheten hade sitt pris. Trots det stod Gun distansen ut under lokaljournalistikens guldålder som varade mellan 1956 och 1991.

Jag vet dock att hon såg fram emot att bli pensionär 1984 och att få tid över för barnbarnen och sitt intresse för konst och design.

Men då dök möjligheten upp att bli chefredaktör för Vita Bandets tidning, ett uppdrag som kom att sträcka sig över tio år. Sedan fick det var nog.

Min allra första arbetsdag på Värnamo Nyheter var den 20 mars 1975 och det allra första uppdraget var att under Guns handledning skriva om ett referat om en begravning.

Det var mer än så jag fick lära mig av Gun! Tack för allt och för vår livslånga vänskap. Nu finns bara minnena kvar. Men vilka minnen!

Kåre Boberg