Till minne av Per-Axel Andersson
Avlidna
Få människor lyckas bli profet i sin egen stad. Per-Axel Andersson som avled vid 86 års ålder för några dagar sedan utgjorde ett undantag.
Man skulle ju kunna tro att det enbart beror på hans briljanta idrottsprestationer för Waggeryds IK under 25 år. Men riktigt så var det inte.
Det är människan Per-Axel som vi kommer att minnas i lika hög grad som den briljante idrottsmannen, människan Per-Axel, alltid med tid över för ett intressant samtal med alla som kom i hans väg.
Vi pojkar som växte upp vägg i vägg med det kommunala gatukontorets personalutrymmen och garage på Fabriksgatan åren kring 1960 hade med jämna mellanrum förmånen att på idolernas frukost- eller lunchraster spela fotboll och skjuta straffar med ”Gliet” och ”Pelle”.
Det var den naturligaste sak i världen och det var där det började. Senare på 1960-talet var det alltid Pelle vi fick lita till när poängen skulle fördelas på bandyisarna, ett förtroende han sällan svek.
Under stor vånda lämnade han moderklubben 1964 för allsvenska Nässjö IF. Under tre säsonger i allsvenskan nådde han genom hård träning kulmen som bandyspelare. Men sannolikt ansågs han vid 35 år fyllda för ålderstigen för att bli landslagsman.
Efter återkomsten till WIK som spelande tränare gjorde han ett sjätte och sista allsvenska kval 1970 med bland annat tre mål mot hemmamötet i Hammarby.
Sista matchen gick symboliskt nog mot Nässjö en kall vinterkväll 1973.
Noteringarna i WIK:s bandytröja för Pelle slutade på 290 matcher och 341 mål gör honom till den särklassigt bästa bandyspelaren i föreningens 98-åriga historia.
I sin parallella karriär som fotbollsspelare gjorde Per-Axel 375 mål på 558 fotbollsmatcher varav siffrorna i A-laget (med huvudsakligen matcher i andra- och tredjedivisionerna mellan 1950 och 1967) blev 428 matcher och 268 mål.
Som fotbollsspelare var han en viktig länk i WIK:s klassiska kvadrat med Lennart Nilsson, Per-Axel, ”Gliet ” Eliasson och Göran Lindblad där nästan allt byggde på Pelles närmast telepatiska samverkan med Sven ”Gliet” Eliasson.
Visserligen fick han i motsats till de tre övriga i den kvartetten aldrig dra på sig den blågula A-landslagströjan men det saknas inte de, framför allt inte i J-Södras veteranled, som hävdar att han var den bäste fotbollsspelaren av de fyra efter WIK:s alla klassikermöten med gröntröjorna på 1950-talet.
Under mina 42 år som journalist blev Pelle den största kunskapskällan bakom 1950- och 60-talens enorma WIK-framgångar. Sannolikt är han den person jag intervjuade flest gånger, vid sidan av de redaktionella rutinärendena.
Visst kunde han vara kritisk mot senare tiders fotbolls- och bandyspelare. Men vem kunde ifrågasätta hans åsikter? De bottnade ju i djup inblick i spelet och för vad som hände innanför sid- och kortlinjer. Ingen kunde ta ju ta illa upp eftersom uppsåtet uppenbarligen var gott och hade tyngden hos den spelare som höll landslagsklass i både bandy- och fotboll.
Men Pelle var inte bara villig att dela med sig av sina egna minnen och erfarenheter från ett långt liv. Han kunde även ge stöd på ett mänskligt plan vilket jag fått erfara och för vilket jag är djupt tacksam.
Med tiden fick naturvården med utgångspunkt från gården Hestra en central plats i hans liv. Vården av detta vackra kulturlandskap gav honom det kommunala naturvårdspriset 2004 som han mycket rörd mottog med tårarna rinnande över kinderna på Skillingehus.
Hundratals av hans 716 mål för WIK har jag sett med egna ögon. Men det mest klassiska missade jag eftersom det gjordes på 1950-talet i en DM-match mot IFK Värnamo.
Det är ett vittnesbörd om intelligens och blick för spelet:
Värnamokeepern Rolf Damberg (1968 allsvensk vinnare för Öster) trodde att en boll hade varit över kortlinjen och la upp den för inspark. Ingen annan än Pelle uppfattade dock att domaren inte hade gett något tecken, bollen var således fortfarande i spel. Pelle sprang alltså fram och dräpte in bollen i det tomma målet. Publiken gick i läktartaket på Finnvedsvallen men domaren stod fast vid sin åsikt. Mål!
Kåre Boberg
Per-Axel Andersson som åskådare vid en bandymatch den 8 januari 2017 i Waggeryd