Stina Ekberg-Kallryd minns Bernt Hansson

Stina Ekberg-Kallryd jobbade i många år som lärare i Skillingaryd och bor numera pigg och glad på Öland. Under senaste året har Skillingarydsbon Linus Persson haft kontakt med Stina och fått ta del av vad Stina har skrivit i en skrivarcirkel om lärar- och badmintonlegenden Bernt Hansson som avled i somras. Stina har lovat att hennes intressanta berättelse får publiceras här på Skillingaryd.Nu

Ett besök jag gärna vill minnas.
– Hansson, sa han. Jag undrade för mig själv om det är så en man i 35-årsåldern presenterar sig för en mycket ung och nykommen kollega.
En ännu yngre nykomling frågade om öppettider för materialutlämning. Hon behövde fler blyertspennor. – Ska det vara nödvändigt, svarade Hansson, materialansvarig. Så arg hon blev men visade det inte.

En kollegas fru med sin snart 1-åriga dotter satt vid ett tillfälle och sjöng lågmält en barnvisa för den lilla flickan. – Så där ska du inte sjunga. Lär henne ”Land du välsignade i stället”, sa Hansson, eller Bernt som han hette.

Det tog lång tid för oss nykomlingar att lära känna Bernt Hanssons underbara humor.

Bernt klagade aldrig på elevers beteende i andras närvaro. Så småningom förstod vi andra att han var bättre än någon annan kollega när det gällde att hantera så kallade besvärliga elever.

Han levde ett sunt liv och prioriterade fysisk aktivitet. Han var initiativtagare till personalens volleybollträning varje vecka i många år. Så roligt vi hade! Han åkte Vasaloppet ett antal år och var den förste i vårt samhälle att få Vasaloppsmedaljen.

Bernt några kompisar bildade Badmintonklubben på 60-talet. Så många ungdomar som fick en meningsfull och rolig fritid och så många skickliga spelare han fick fram. I många, många år tillbringade Bernt eftermiddagarna måndag-fredag i sporthallen och tränade ungdomar. Åtskilliga veckohelger tog han med tonåringar i sin bil till tävlingar ibland många mil bort.

För cirka tio år sen vid tävling i Borås överraskades han och alla andra närvarande av en delegation från Riksidrottsförbundet. Man ville dela ut en utmärkelse till ”Årets ungdomsledare”: Bernt Hansson, den försynte, lågmälde, som sällan ville synas på foton. Som tränare höll han på tills han var närmre 90 år.

När jag flyttade till annan ort efter 22 års god arbetsgemenskap var det Bernt som servade mig med tidningsurklipp från lokaltidningarna. Ofta var det dödsannonser eller minnesrunor, men det kunde även vara om en gammal elev som fyllde 50 eller intervju med den nye biskopen, även han en före detta elev i vår skola. Klippen åtföljdes naturligtvis av ett brev skrivet med en personlig, prydlig stil, som lika gärna kunde varit skrivet av en långt yngre person.

Som pensionär vistades Bernt mycket i föräldragården Elgebacken, i grannlänet. Där fortsatte han att arbeta med sitt lantbruks- och hantverksmuseum. Några av de gemensamma före detta kollegerna skickade mig bilder från ett besök på Elgebacken och framförde även en inbjudan till mig att besöka gården.

En sommardag för några år sen stämde jag träff med Bernt och hans två systrar. Tack vare en minutiös vägbeskrivning hittade jag gården på en sagolikt vacker plats omgärdad av skog. Där serverades smörgåstårta och kaffe med hembakat i strålande solsken i trädgården. Så blev det rundvandring i museet i den stora ladugårdsbyggnaden. Bernt berättade om de över tusen föremålen, från stora maskiner av gammalt slag till små verktyg. Allt numrerat och registrerat i en diger bok. Länsmuseet i Växjö kan slänga sig i väggen.

Han visade den nästan meterhöga stenen av ren kvarts, som man hittat ute i en mossmark och med möda forslat hem till trädgården. Han berättade om de fåtalet nattvioler man upptäckt för ett antal år sen i mossmarken strax bakom ladugården, och om hur de ökat snabbt under de senaste åren. Den innevarande sommaren hade han räknat till en bra bit över tusen. Nu fanns de vissna stänglarna kvar. Ett stort bestånd av en mer än meterhög gul korgblommig växt var ett kärt tillhåll för fjärilar. Speciellt intressant var en mängd amiraler, en art som jag knappast sett förut.

De sextio åren, först med arbetsgemenskap, sen brev och ibland telefonkontakt och till sist – besöken hos de tre syskonen uppvuxna på Elgebacken vill jag inte glömma.

Den 94-årige för detta kollegan och gode vännen blev inlagd på sjukhus efter ett sorgligt besked. Efter knappt två veckor slutade han sina dagar. Fjorton före detta arbetskamrater sammanstrålade i samband med begravningen tillsammans med gamla elever, badmintonungdomar och en stor skara för övrigt. Så mycken tacksamhet vi kände över att få lära känna denna fina småländska personlighet.

Stina Ekberg Kallryd
Så var du en länk till en värld som var, en epok sedan länge förliden.

Och med hjärtat varmt och med hjärnan klar, levde du helt i tiden.

Och finge vi be om en gåva ännu, det vore att åldras så vackert som du.

Pär Lagerkvist