Nyheter

Martinas blogg: Vårkänslor, picknick och döden

Nyheter Martina inleder helgen med en blogg.

Bebis och fika. En barnvagn är bra till mycket.

Så härliga varma dagar det har varit denna veckan. Helt ljuvligt. Snön är borta och det är som att man automatiskt blir lite gladare av att kunna gå ut, utan jacka. Jag är hårt drillad i att man ska ”svettas in sommaren och frysa in vintern” men det är för gott för att låta bli nu när våren kom som en käftsmäll helt plötsligt.

Tänk förresten att alla krokusarna hade arbetat sig uppåt där under snön, för när snön försvann stod där plötsligt flera stycken och skröt med sin prakt. Den allra mesta snön är borta och årets första vårpicknick är avklarad i veckan. När min äldsta kom hem med skolbussen hade jag packat lite fika i barnvagnen och vi gav oss iväg alla 3 på hundpromenad med picknick i skogen. Så mysigt. Solen lyste och fåglarna kvittrar dagligen. Och visst smakar väl fika godast utomhus.

Vi köpte hängstolar på loppis förra sommaren, som legat i en påse sen dess. Nu kom jag på att man kunde hänga en i ungarnas gungställning. Och det blev en stor favorit. Har hängt en inne i hallen med. Den är helt i vägen, men så mysig att sitta och gunga lite lugnt i att den kommer få vara där lite från och till.

Idag fick jag en notis på facebook om att en före detta kollega till mig fyller år. Inget märkligt med det egentligen. Sådana notiser får man var och varannan dag. Men de flesta som dyker upp lever fortfarande. Denna kollegan gör det inte. Och jag minns när min vän ringde och berättade det. Så chockerande det var att hon plötsligt var borta.

Det är märkligt det där med döden, ibland är den helt rätt. Och ibland, ganska ofta, så himla fel. Unga människor ska liksom inte dö. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Så borde ordningen vara. Men allt för ofta händer det att döden hämtar hem människor i sjukdomar, olyckor och på deras eget initiativ bra mycket tidigare än vad som får anses vara nödvändigt.

Jag skriver att döden kan vara rätt. Och det kan ju tyckas märkligt. Men jag tror verkligen det, att det ibland är rätt. Jag minns tillexempel hur dålig farfar var i slutet och jag vet att jag bad för att han skulle få slippa lida mer. Även om det var otroligt ledsamt och jag saknar honom enormt fortfarande. Det kommer jag alltid göra även om det har gått över 10 år nu sen han lämnade oss. Så visste jag att han äntligen skulle få det bättre. Och det är jag trots allt helt övertygad om att han fått.

I veckan blev mini 4 månader förövrigt. Helt galet så fort tiden går. Hon kom ju alldeles nyss. Samtidigt känns det som en evighet sen, med tanke på hur mycket som händer så här i början. Hon är en liten dam som mest bara vill stå upp i knäet. Hon skrattar mycket och hon pratar konstant. Babysittern har hon lärt sig gunga med sån schvung att det nästan känns farligt. Liv och rörelse är det ju alltid här hemma, så det är klart att hon följer strömmen.

Nu när jag skrivit klart är klockan mycket. Som vanligt. Ögonen går i kors och imorgon är det upp tidigt för namngivning till en av mina bästa vänners barn. Jag vet fortfarande inte helt vad vi ska ha på oss, men det löser sig ju alltid. Så länge vi alla är påklädda så blir det nog bra. Vad mer kan man begära av småbarnsföräldrar?

//Martina

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *