Nyheter

Martinas blogg: Ett extra plus i min himmel

Nyheter Martina Löwenham bloggar.

Älskade farfar, precis så som jag minns honom. Sittandes på sin balkong. Jag tog bilden med min första kamera. Då var jag 10 eller 11 år.

För 11 år sedan, (den 15 september 2007) dog en av de viktigaste människorna i mitt liv. Min farfar. Vi skulle åka dit nästa dag, men sent på kvällen ringde boendet och sa att han inte skulle överleva natten. Jag bodde då cirka 30 mil därifrån. Men bestämde mig för att åka. När vi hade ungefär 40 minuter kvar visste jag att det var försent. Jag kände det inuti. Och strax efter ringde de och meddelade hans bortgång.

Vi körde så klart vidare och när vi kom fram hade personalen gjort honom så fin. Han var fortfarande inte helt kall och på något sätt kändes det som att man ändå var närvarande vid sista andetaget. Trots att han var en så viktig del utav mig och utav mitt liv var jag ändå lättad. Jag visste att nu skulle han ha det så mycket bättre än han hade haft de senaste åren.

Några dagar innan dess hade jag mitt i natten bett för honom. Inte för att han skulle få leva, utan faktiskt för att Gud skulle ta hem honom. Jag avskydde att se att han inte mådde bra. Se att allt det som var honom sakta försvann ifrån honom. Så jag tände en massa ljus på golvet, och satte mig intill och bad. På sätt och vis kändes det som ett bönesvar. Att han fick lämna jordelivet och den kropp han inte längre kunde styra som han ville. Det var faktiskt det bästa som kunde hända honom.

Det var långt innan dess som farfar mådde helt bra och fick vara sig själv. Och det kändes som att det som höll honom kvar var vetskapen om att farmor visste att han levde. När hennes demens tog övertaget och hon inte längre kunde skilja verkligheten från minnena, då kunde han lämna henne på jorden. Är det inte kärlek så säg.

Jag saknar honom något kopiöst. Om jag hade fått träffa vem som helst i hela världen död eller levande bara för någon minut. Så skulle jag alltid välja farfar. Han och jag hade ett band som inte riktigt gick att förstå. Egentligen förstod jag inte det helt förens efter hans död. Alltså, jag visste ju att vi två hade något speciellt och att vår relation var bra. Men jag trodde ju inte att den var så annorlunda någon annans i familjen. Jag trodde ju såklart att alla andra var lika priviligierade som jag. Men när farfar dött och jag sa något i stil med ”som farfar alltid sa” var det så många som aldrig hade fått höra dessa historierna. Och min faster sa en gång att jag skulle berätta om farfar, för ingen kände honom som jag. Och det var nog sant.

Vi hade verkligen något speciellt. Vi kunde prata om saker. Farfar var väldigt historieintresserad och väldigt beläst. Han kunde berätta en massa spännande saker. Då han var arkitekt kunde han ju dessutom en massa historia och fakta om hus. Så när vi gick promenad berättade han om vad de olika byggnaderna kallades och med vilka tekniker de var byggda. Det var kanske inte alltid jag uppskattade det och jag kommer inte ihåg så mycket utav det numera. Men jag minns att jag tyckte om att få gå där långt bakom alla andra i familjen med farfar. Att ämnet inte var så viktigt, utan gemenskapen var det som räknades. Alla var så snabba men farfar han kände ingen brådska.  Kanske var det att han ville få den där stunden av samtal.

I övrigt lärde han mig att älska korsord. Han lärde mig att fuska när man lade patiens och hur man är en soffkock. Soffkock tänker ni, nu har hon blivit knäpp. Men det är lite samma princip som baksätesförare. Ute i köket dividerades det, (varje påsk) om hur man skulle koka äggen och inne i vardagsrummet satt farfar och ropade och lade sig i. Fast han inte hade en aning. Matlagning var inte hans starka sida. Och det behövde det ju inte vara när han hade farmor som var en underbar kock.

Farfar lärde mig också att det är småsaker som kan göra den man älskar riktigt glad. När farmor var på ärenden skickade han ut oss att plocka blommor. Allra helst liljekonvaljer, för de doftade så ljuvligt. Farfar lärde mig att man kan känna trygghet och gemenskap även om man sitter tyst på varsin sida i soffan. Han lärde mig att sådana flytkuddar man har på barns armar som inte kan simma, heter änglavingar. Det var först långt senare som jag insåg att det inte var det allmänna namnet på flythjälpmedlet.

Farfar lärde mig att inte ge upp. Att envishet kan löna sig. Farfar släktforskade och tog sig väldigt väldigt långt bakåt i tiden. Jag har också släktforskat och jag är så galet imponerad över att han lyckades med det utan dagens moderna tekniker. Det är helt fantastiskt faktiskt. Om jag inte missminner mig totalt så kom han ända ner på 1500-talet. Men det låter ju vansinnigt långt bak i tiden. Tyvärr försvann hans släktforskning och ingen vet var den tog vägen. Sorgligt. Så mycket arbete som låg bakom den.

Men kanske viktigast av allt så visade han att äkta kärlek existerar. Farmor var verkligen hans stora kärlek, det gick inte att undgå. Även om de levt tillsammans i en hiskelig massa år så sa de fortfarande älskling till varandra. Och vid högtider höjde han alltid sitt glas för farmor. Det var så fint, och jag ler stort när jag tänker på det. Älskade lilla farfar.

Men varför denna rubrik kanske någon undrar. Jo farfar hade ett uttryck som han sa varje gång någon gjorde något bra. Det var ”nu får du ett extra plus i min himmel”. Ett extra plus, det fanns hur många som helst. Han var väldigt generös med de där plusen. Och jag gillar verkligen uttrycket.

Tänk att det redan gått elva år sedan han lämnade oss. Så mycket vatten som runnit under broarna sen dess. Så mycket som jag upplevt som jag önskade att jag kunde fått dela med honom. Jag önskar så att min make hade fått träffa farfar när han var i sitt bästa jag. Jag tror nämligen att de skulle funnit varandra. Och jag önskar att barnen hade fått möta min viktigaste vuxen. Inte så att andra var oviktiga. Men ja, det var något speciellt med farfar. Det är svårt att förklara.

Jag vet att farfar och farmor har det bra där de är nu. Och jag vet att en dag, kommer vi att ses igen. Och jag vill gärna tro att han vakar över mig. Jag blundar och kan nästan känna hans hand i min. Jag minns fortfarande hur den kändes. Jag ser honom framför mig i sin blårutiga vardagsskjorta, glasögon och stora leende. Och tills vi ses igen får jag lita på att änglarna håller honom sällskap i himlen.

//Martina

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *