Ljungheden och Älgberget på Skillingaryds skjutfält

Ljungheden och Älgberget på Skillingaryds skjutfält, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder om den nästan vårlika vintern.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, med bara knappt två dagar kvar av det gamla året 2018.

Den första av de två älgarna passerade norrut över vägen och upp i Spännebergen innan jag hann få upp kameran men den andra, en liten älgtjur med små pinnar till horn fick jag med på bild.

Älgar är för övrigt ett släkte partåiga hovdjur samt de största nu levande hjortdjuren och populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter, men efter flera fylogenetiska studier delas arten, taxonet, numera upp i två arter, europeisk älg, ”Alces alces”, och amerikansk älg, ”Alces americanus”.

Förr delade man upp älgarna i ett flertal olika underarter allt enligt följande.

Europeisk älg, ”Alces alces”, eller Europeisk älg, nominatformen, ”Alces alces alces”, i Skandinavien, Polen, Baltikum och Ryssland väster om Ural.

Jakutskälg, ”Alces alces pfizenmayeri”, i västra delen av Sibirien.

Kaukasusälg, ”Alces alces caucasicus”, i Kaukasus, dock utrotad på 1800-talet.

Amerikansk älg, ”Alces americanus”, eller Östkanadensisk älg, ”Alces americanus americanus”, i östra Kanada, Maine, New Hampshire, Vermont, Massachusetts, Rhode Island, Connecticut och norra delstaten New York.

Kamtjatkaälg, ”Alces americanus buturlini”, i östra delen av Sibirien.

Amurälg, ”Alces americanus cameloides”, runt floden Amur och i Mongoliet.

Yellowstoneälg, ”Alces americanus shirasi”, i nordvästra USA.

Västkanadensisk älg, ”Alces americanus andersoni”, i västra Kanada och i Minnesota.

Alaskaälg, ”Alces americanus gigas”, i Alaska och i Yukon, ett av Kanadas tre territorier.

Älgtjurens cirka 30 sekunder gamla spår i vägbanan mellan norra delen av ljungheden och Spännebergen.

Vägval igen, nu mellan Spännebergsvägen och Hedvägen på norra delen av ljungheden.

Krevadgrop efter en granatkastarprojektil som ses mitt i gropen.

Granatkastare, förr mörsare, är en artilleripjäs som skjuter med övergradsbanor, det vill säga, pjäsens lutning mot horisontalplanet vid mynningen är större än 45 grader.

Pjäsen har i allmänhet slätborrat eldrör och laddas från mynningen och rekylen vid skottlossningen tas upp av en platta som stöder mot marken.

Kalibern är ofta 8 eller 12 centimeter och granatkastare med större kaliber än 12 centimeter kan ha räfflade eldrör och vara laddade bakifrån.

Den svenska 12 centimeters granatkastaren m/41, modell 1941, skjuter 6 kilometer med 10–15 skott per minut.

Idag kan man även skjuta lysgranat med granatkastare vilket inte var uppfunnit ”på min tid”.

Brännmossa, ”Ceratodun purpureus”, med vackert rödaktiga sporkapslar, som här växer på ljunghedens nordöstra del.

Jag utnämner den till årets sista frostvaxing eller frostvaxskivling, ”Hygrophorus hypothejus”.

Frostvaxskivlingen växer över hela Norden och den är allmän i hela Sverige men hittas främst i Svealand och Götaland.

Svampen lever i symbios med tall och växer framförallt på sandiga jordar och bergig mark nära lingonris, mossa och renlav, precis som här i randområdena runt ljungheden.

Detta exemplar är dock mycket sent ute även för att vara en frostvaxing och måste ha vaknat efter de senaste dagarnas mildväder.

Fler svampar verkar ha vaknat efter de senaste dagarnas mildväder, detta är nog en mycket sen och trasig trattnavling, ”Pseudoclitocybe cyathiformis”.

Vasabäcken med vatten från Boglösasjön bildar denna våtmark med spelande enkelbeckasin när våren återkommer, men glöm inte bort myggmedel.

Jakttorn och diverse annat skräp i närheten av våtmarken och Vasabäcken, jag undrar varför någon inte tar med sig gammalt skräp från skogen till en för ändamålet avsedd plats, både virke och metaller ska och kan återvinnas.

Väster om Älgbergsvägen och Älgberget finns denna långa raksträcka som bland annat passerar Via Morena och Viltvattnet på sin väg mot Götafors och Vaggeryd.

Vägen upp till Älgberget och ”Blodiga stenen”.

På vägen upp till Älgberget och ”Blodiga stenen” växer arterna tunn filtlav, ”Peltigera membranacea”, den orangebruna, och naggbägarlav, ”Cladonia fimbriata”, den grå.

Sprängplats Älgberget, har jag inte sett förut, detta måste vara relativt nytt.

Älgberget och gammalt sprängt kassaskåp, kanske har Dynamit-Harry varit på besök, ta bort och återvinn.

Älgberget och gammalt järnskrot, ta bort och återvinn.

Älgberget och järnskrot av en gammal motor, ta bort och återvinn.

Älgberget och järnskrot samt vattendunkar i storformat på toppen som skjutmål.

Älgbergets topp med ”Blodiga stenen” till vänster och för er som undrar så finns det ytterligare en ”Blodiga stenen” som ligger på den nordöstra delen av ljungheden upp emot Movadsbäckadroget och Spännebergen.

Älgbergets topp och ”Blodiga stenen”, dock inte mycket ”blod” kvar sedan min tid som eldledare på 1970- och 1980-talen.

”Blodiga stenen” på Älgbergets topp har inte mycket ”blod” kvar från 1970- och 1980-talen då jag gjorde värnplikt och repmöten samt SÖB:ar.

Det vackra Älgberget sett från nordväst.

Mossarten hårgrimmia, ”Grimmia pulvinata”, även kallad hårkuddmossa, växer på ”Blodiga stenen” på Älgbergets topp.

Vårkänsla i tidig skymning, plusgrader, dimman stiger och det luktar vår, trots mycket sen december.