Natur

Fågelforsleden och Ljungheden samt vårens tecken

Natur Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsleden och Ljungheden.

Fågelforsleden och Ljungheden samt vårens tecken, en natur- och kulturkrönika i 37 bilder om vacker natur, vårtecken och fordom spännande målkulliser på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten och slutet av april anno 2019.

Nya tidens målkulisser men också nedskräpning med skrotbilar vid Fort Meijer.

Tacka vet jag målkulisserna från forna tider och dess kunniga snickare, nu kallar jag det bara nedskräpning, hoppas att skrotbilarna körs till skroten när de fullföljt sin uppgift.

Målkuliss från mitten av 1950-talet, Ölkaféet, på bilden Uno Svensson och Stig Sjölin, Skillingaryd, foto Börje Svensson, Skillingaryd.

Bilden från Åke Karlsson, Skillingaryd.

Målkuliss där ett torp legat och en kvinna som bodde i det riktiga Skräddartorpet frös ihjäl en sträng vinter för länge sedan på hemväg från Skillingaryd.

På bilden Börje Svensson och Uno Svensson, Skillingaryd.

Skräddartorpet utmed Prästgårdsvägen, 400 meter nordnordväst Skogsvägen och rakt norr om ”Blodiga stenen”, foto från mitten av 1950-talet, kanske är det Stig Sjölin, Skillingaryd, som tar bilden.

Bilden från Åke Karlsson, Skillingaryd.

Målkulissen Väderkvarnen på norra delen av Skillingaryds skjutfält, i närheten av Bohult och Berget.

Bildtexten säger följande, ”Kvarnen, målkuliss, Bohult 1955. Sven–Olof Andersson, Vaggeryd, tog bilden själv.

Bilden från Åke Karlsson, Skillingaryd.

Målboden vid Stora spänneberget på Skillingaryds skjutfält, mannen på bilden är Allan Doolk, Skillingaryd och fotografiet är från mitten av 1950-talet.

Texten under fotografiet säger följande, ”Skott hål i bod för måltillverkning vid Stora Spänneberget. Allan Doolk beskådar i mitten av 1950-tal”.

Den målade texten bredvid skotthålet i väggen säger följande, ”Detta skott sköts vid ArtSS 1935. Obehöriga till skratt. Målpersonalen till varnagel”.

Bilden från Åke Karlsson, Skillingaryd.

Min farbror Sten Damberg skrev följande om skjutskolan, ArtSS i Värnamo Nyheter den 8 november 1980.

Kampen för skjutskolan var ortens angelägenhet

Skillingaryd har, som alla vet, sedan sekler tillbaka varit förknippat med militära begivenheter. Som den minnesgode säkert har läst om, förknippas Skillingaryd med Karl Knutsson-Bonde, som drog samman sina så kallade kärrekanoner på den klassiska slätten. Om den militära verksamheten har skrivits mycket och uttömmande, varför vi i detta sammanhang uteslutande skall uppehålla oss vid Artilleriskjutskolan. Dess uppgång och fall i Skillingaryd, så att säga.

Sedan decennier tillbaka var ArtSS, som skolan kort och militäriskt betecknades, förlagd till Skillingaryd. Själva skolan med expeditioner och mäss låg öster om Lagan. Övningstruppen på den klassiska slätten.

Institution

Artilleriskjutskolan blev en institution, varken mer eller mindre. Det lilla municipalsamhället blommade upp varje år, när skolan med dess värnpliktiga övningspersonal från hela landets samtliga artilleriregementen drogs samman.

Rent ekonomiskt betydde naturligtvis skolan mycket för samhället och bygden. Affären fick ett välkomnande tillskott i kundväg och många människor fick anställningar i skolans administration. Därtill skall väl läggas att förhållandet mellan ortsbor och gästande militärer var gott., för att inte säga smått familjärt. Särskilt under krigsåren.

Uppvaktningar

Det väckte därför förstämning, när ryktena i slutet av 30-talet började surra, förtäljande att skolan skulle flyttas. Allmänheten reagerade och kommunalgubbarna lade sina kloka huvuden ihop. Skolan måste räddas åt Skillingaryd. Det var man rörande ense om, oavsett partifärg. Sammanträden hölls, protester avlämnades och uppvaktningar hos höga vederbörande i Stockholm följde.

Men ingenting hjälpte. Skillingaryds skjutfält fyllde inte tidens krav, menade experterna, läs militärerna. Det var för trångt. Man kunde inte snurra kanonrören runt lavetterna.

Till Villingsberg

Efter många och långa utredningar kom slutligen beskedet. Skolan skulle flyttas till Villingsberg, mellan Örebro och Karlskoga. En orörd miljö, en ovanlig fauna och flora skulle skövlas. Var fanns alla miljövänner på den tiden?

Det hela skulle kosta 55 miljoner kronor, sa man. En vådlig summa i den tidens penningvärde. Att flyttningen kom att kosta betydligt många fler miljoner, är en annan historia. I Villingsberg skulle man stanna för evigt, sa experterna.

Bygg en särskild skjutbana i Skillingaryd för en si så där en miljon kronor, så kan vi stanna kvar, sa kritiska högre militärer.

Flytt 1948

Men flyttning blev det förstås. 1948 skedde uppbrottet. Den fina anläggningen i Villingsberg, som skulle bestå i evighet, togs i bruk. Några år senare var Villingsberg utdömt och för stora kostnader flyttades skolan till Fjälldalen, där den fortfarande ligger. Hur länge?

När riksdagen skulle avgöra frågan blev det grönt ljus i första kammaren men stopp i andra kammaren. Dåvarande försvarsministern, Per Edvin Sköld gjorde kabinettsfråga av det hela och vid samröstning med kamrarna, genomfördes flyttningsförslaget.

Smärtsamt

Avskedet från Skillingaryd blev smärtsamt för invånarna. Men behärskat. Och det var nog det klokaste. Det visade sig nämligen – enligt vad man berättat – att Skillingaryd aldrig någonsin haft så mycket militärer från hela landet stationerade där, som sedan ArtSS lämnat bygden.

Nu efteråt skall väl konstateras, att det i många avseenden sörjdes över ”spilld mjölk”. Den livaktiga köpingen Skillingaryd, med sina underbara företagsamma invånare, har klarat och kommer att klara sig utmärkt.

Om det så aldrig kommer en militär dit mer.

//Sten Damberg

Målkuliss, Ölkafé 2, skylten säger ”Café, Öl-Porter”, den kapade texten till bilden säger följande, ”… på skjutfältet. Kulissen är borta sedan många år. Bortskjuten måhända. Bilden från … ett foto från en samlingspunkt för jaktlaget, som var en målangivelse… var heliga, och den skjutledare som skadade en sådan, var oskriv… ed tillträde till off.mässen, på fest om aftonen”.

Personen på bilden är okänd för mig.

Bilden från Åke Karlsson, Skillingaryd.

Sälgen blommar, och räknas som livets viktigaste frukost här hos oss vilket betyder liv eller död för våra tidigaste insekter, här sjöng dessutom en rödhake för full hals.

Sälg, livets viktigaste frukost, vid branddammen i T-korset Prästgårdsvägen-Spännebergvägen, här häckar dessutom ett par skogssnäppor.

En vargvägstekel, ”Anoplius viaticus”, jagar i sanden vid Stora Spänneberget i sommarvärmen som var.

Ett sälgsandbi, ”Andrena vaga”, som gräver bohål, också den i sanden vid Stora Spänneberget i sommarvärmen som var.

Parasitflugan, ”Tachina ursina”, som inte har något svenskt namn, sitter och spanar efter byte i den varma sanden vid T-korsningen Prästgårdsvägen-Spännebergvägen.

Detta är en stor parasitfluga som var en ny för Sverige i mitten av 1990-talet i Skåne, nu har den kommit ända hit och kanske ännu längre norrut.

Värddjuret för arten är okänt men arterna inom släktet ”Tachina” parasiterar i regel på större nattfjärilar, exempelvis på olika slags spinnare samt nattflyn.

”Tachina ursina” är en spridd art som har en utbredning till Europa, norrut till Danmark, södra England samt södra Sverige och Finland och nordöstra delen av europeiska Ryssland samt västra Sibirien.

Arten, ”Tachina ursina”, är en utpräglad vårart med aktivitetsperioden förlagd till perioden mars-maj.

Eldlus, ”Pyrrhocoris apterus”, är en art i insektsfamiljen eldskinnbaggar som blir cirka 9 mm lång och är scharlakansröd med svart huvud, svarta ben och svarta teckningar på halssköld och bakkropp.

Vingarna är ofta förkrympta och den hittas mest vid basen av lindar samt på malvor, vars frukter den suger ur, och kan påträffas i stora ansamlingar.

I Sverige förekommer den mest i de östra delarna, från Skåne till Västmanland.

Eldlus, ”Pyrrhocoris apterus”, tillhör insektsordningen halvvingar, underordning skinnbaggar, och är inte alltför avlägsna släktingar till bärfisarna.

Den luktar såpass illa att om en eldlus blir instängd i en tändsticksask kan den dö av sin egen stank.

Att det plötsligt kommer ett år med en explosionsartad ökning av en insektsart är inte ovanligt och kommer troligen att bli än vanligare i framtiden på grund av klimatproblematiken och den globala uppvärmningen.

Detta är en klimatologisk effekt som vi får vänja oss vid och denna art är en relativt harmlös insekt.

Nästa gång är det något som gör betydligt större skada, som exempelvis granbarkborre eller coloradoskalbagge, detta är med andra ord en av många små varningstecken från naturen att vi måste passa oss för nu händer det saker i vår miljö.

Eldlus, ”Pyrrhocoris apterus”, har en palearktisk utbredning, men saknas på norra Brittiska öarna och i norra Skandinavien.

Österut sträcker sig utbredningsområdet genom Centralasien till västra Sibirien, norra Kina och Pakistan och hos oss i Sverige förekommer den från Skåne i söder upp till Norduppland.

Eldlus, ”Pyrrhocoris apterus”, påträffas, som sagt, ofta under lindar och på malvor, ofta många tillsammans och födan består främst av frön från olika växter men också av andra döda smådjur som den suger ut med sina för detta speciellt anpassade mundelar.

Även kannibalism har observerats inom arten, då andra eldlöss kan suga ut nykläckta nymfer eller nymfer som nyss ömsat hud.

Fort Meijer i södra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält är nu rivet men det är tyvärr inte uppstädat.

Gör det!

Ännu en läskeblaskburk i aluminium är uppsatt i trädet vid kontemplationsplatsen utmed Fågelforsleden.

Gör inte så, ta med hem och panta!

Hjärtligt välkomna till invigningen av Fågelforsleden lördagen den 25 maj 2019 vid Götaström!

En närbild på läskeblaskburken i aluminium uppsatt i trädet utmed Fågelforsleden, gå och sitt mycket gärna här, det är det som är meningen med allt arbete som lagts ner, men ta med skräpet hem och panta.

Hjärtligt välkomna till invigningen av Fågelforsleden lördagen den 25 maj 2019 vid Götaström!

Det är roligt att se att ungdomar besöker Fågelforsleden men lämna mopeden hemma eller i Östra lägret eller vid Fågelforsdammens kraftstation, är ni snälla!

Hjärtligt välkomna till invigningen av Fågelforsleden lördagen den 25 maj 2019 vid Götaström!

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.

Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan”.

Ur ”Intåget” av Harry Martinson, ”Midsommardalen”, år 1938.

Harry Martinson var en svensk författare som fick Nobelpriset år 1974, tillsammans med Eyvind Johnson.

Han föddes år 1904 och hade en fattig och eländig barndom i Blekinge och den tiden berättade han om i de självbiografiska romanerna ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”, som han skrev i mitten av 1930-talet.

Vid 16 års ålder gick han till sjöss och livet som sjöman på världshaven skildrade han i diktsamlingen ”Nomad” från år 1929 och novellsamlingarna ”Resor utan mål” från år 1932 och ”Kap Farväl!” från år 1933.

En annan viktig diktsamling är ”Passad” från år 1945 och hans roman ”Vägen till Klockrike” från år 1948, som handlar om luffaren Bolle, blev en storsäljare.

Martinsons viktigaste verk är ”Aniara” från år 1956 som är ett stort diktverk som utspelar sig i framtiden då jorden håller på att gå under i ett kärnvapenkrig och människor flyttas till planeten Mars.

Men rymdskeppet Aniara kommer ur kurs och fortsätter rätt ut i rymden och fortsätter så i många år, tills alla ombord är döda.

Verket ”Aniara” är en både hemsk och vacker beskrivning av människans situation när tekniken hotar att ta över.

Harry Martinson var på 1930-talet gift med författarinnan Moa Martinson, som skrev många böcker om arbetande kvinnor.

Hans dikt ”Besök på observatorium” från år 1945 finns med på de två guldskivor som skickades ut i rymden med projektet Voyager år 1977, inläst av den dåvarande svenske FN-ambassadören Anders Thunborg.

Harry Martinson dog 1978.

Drillsnäppan, ”Actitis hypoleucos”, är tillbaka för häckning vid kraftstationen utmed Fågelforsleden.

Knipa, ”Bucephala clangula”, en hane vid Götaström, det är gott om knipor i området i år.

Knipa, ”Bucephala clangula”, en hane i eklipsdräkt-vinterdräkt vid Götaström.

Tre knipor, ”Bucephala clangula”, ligger vid Götaström och vilar i det spegelblanka vattnet.

Nässlor vid Götaström, plocka dem för nu är de som bäst till soppa och de är rika på vitamin A, och C och mineralerna järn, kalium, mangan och kalcium.

”Om wåren samlas den på sina ställen til myckenhet, twättas, förwälles, finhackas och bultas samt kokas til Grönkål både med och utan andra grönsaker, och många sätta på en sådan Grönkål synnerligt wärde”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vårfryle, ”Luzula pilosa”, i blom vid Götaström gamla järnbruk.

En hög från vattensork eller mullvad, förmodligen mullvad, med mycket kol från det gamla järnbruket.

Vägen ner till jordkällaren vid Götaström.

Vägen ner till jordkällaren vid Götaström med vitblommig hägg, ”Prunus padus”, i mängder.

Götaströms bruk och den gamla jordkällaren, skogstry, även kallad bentry, ”Lonicera xylosteum”, i bakgrunden till vänster är redan i knopp och är snart i blom.

Götaströms jordkällare och skogstry, bentry, snart i blom, passa på att besöka!

Skogstry, ”Lonicera xylosteum”, växer i skogsmark, lundar och skogsbryn, den är vanlig upp till Jämtland men förekommer sparsamt även längre norrut.

”Til lefwande häckar är den wäl god, derföre at den tåler aga, och icke kryper med roten, men blommorne som äro små göra ingen prydnad, och löfwens gråwulna färg är icke heller behagelig för ögat. Men trädet är för sin hårdhet och seghet ganska nyttigt til hwarjehanda smått arbete, och Landtmannen nyttjar det gärna til pinnar i Räfsor, til Wäfskedar och dylikt mera, äfwen som dess raka rotskott gifwa goda pipskaft, spatser-käppar och dylikt”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vitblommig hägg, ”Prunus padus”, växer i mängder vid Götaström, i våra trakter finns även den rödblommiga häggen med sitt ursprung i Packebo, mellan Klevshult och Hagshult.

Idag heter den Blodhägg, ”Prunus padus ’Colorata’”, och hittades i naturen år 1911 i Packebo nära Klevshult i Småland.

Ännu en unik biologisk mångfald i Hagshults socken i Vaggeryds kommun.

Den avviker från arten vitblommig hägg genom att ha rosa blommor och purpurfärgade blad men även årsskott och knoppar är purpurfärgade.

Arten bildar oregelbundna, öppna kronor och blir något mindre än arten med vita blommor.

Höjd mellan 7-9 meter, bredd mellan 5-6 meter och trivs i zon: I-V, föredrar näringsrik, fuktig men väldränerad jord.

Harsyra, ”Oxalis acetosella”, i en stamdelning på en klibbal, ”Alnus glutinosa”, vid Abbotens bro över den gamla åfåran av Lagan utmed Fågelforsleden i Skillingaryd.

Harsyra är en flerårig ört med krypande jordstam och den bildar ofta stora mattor där den trivs och är lätt att känna igen på sina klöverlika blad och vackra blommor.

”Men mellan de ymnigt klädda blocken finns ändå plats för solfläckar som irrar och leker menuett kring den känsliga tingliga, vackra, darrande Oxalis acetosella, surklövern, harsyran. Dess finådrade kronblad, dess ljuskänsliga väpplingsblad som darrar på bleka halvt genomlysta stjälkar, är alltid samma vackra syn”.

Ur ”På åsens trappa” av Harry Martinson, ”Midsommardalen”, år 1938.

Kopparödla, kopparorm eller ormslå, ”Anguis fragilis”, är en art i familjen kopparödlor och den förekommer i stora delar av Europa, österut till Uralbergen, i Kaukasus, i delar av sydvästra Asien samt eventuellt i norra Afrika.

Hos oss i Sverige förekommer den i Götaland och Svealand och längs norrlandskusten norrut till Västerbotten.

Kopparödla saknar ben och kan bli upp till 50 centimeter lång och är i regel brun för honor eller grå för hanar samt lever i tät och fuktig markvegetation.

Kopparödla lever ett undanskymt liv och påträffas bland annat på ljunghedar, på betesmarker och i skogsgläntor.

Arten lever i huvudsak av sniglar och kan i fångenskap bli över 50 år gammal och den föder utvecklade ungar, efter 2–3 månaders ”dräktighet”.

Dela