Fågelforsleden efter stormen Alfrida, del 3

Fågelforsleden efter stormen Alfrida, del 3, en natur- och kulturkrönika i 21 bilder om fallna träd och lite även från andra sidan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på den femte av det nya årets dagar anno 2019.

Alfrida nöjde sig inte med att knäcka kraftigt rötade stammar utan ryckte även upp träd med rötterna, som här utmed gamla Farstorpsvägen upp för Hässlehultshöjden där en jätterotvälta av en gran fallit i vindriktningen.

Jätterotvälta av gran utmed gamla Farstorpsvägen upp för Hässlehultshöjden.

Rotvälta uppstår när ett träd bryts omkull av vind eller snö, så att rotsystemet med vidhängande jord följer med.

Jätterotvälta av tall och björk.

En rotvälta kan vara flera meter i diameter och om stammen kapas av först när jorden frusit kan rotvältan förbli stående men när jorden tinar upp kan den falla tillbaka och då skada eller döda såväl människor som djur.

Fallen tall samt några mindre granar på gamla Fastorpsvägen upp för Hässlehultshöjden.

Det är några dagar in i januari månad och temperaturen är ”runt nollan”, solen skiner och ögonblicket är väl mer en upplevelse av vår men minnet av den gamla gården Hallafors i bakgrunden, inte långt från Korskärret, som för ett tag revs av militären sedan tynger min vackra upplevelse av vacker natur.

En informativ skylt invid vägen berättar om gården Hallafors öde, en gård som låg nästgårds med gården Korskärret mellan Farstorp och Taglarp i Vaggeryds kommun.

Gårdarna Hultsgärde, Hallafors och Studstorp har haft stort symbolvärde i motståndet mot det som av många upplevs som ödeläggelsen i och omkring Skillingaryds skjutfält.

Men snart är bara en av tre mangårdsbyggnader kvar, år 2012 meddelade fortifikationen att Hultsgärde skulle rivas och den 1 december samma år eldades mangårdsbyggnaden upp.

Nu har turen kommit till Hallafors men runt Hallafors har striden varit hårdare än kring Hultsgärde.

I april år 2013 skrev kommunstyrelsens dåvarande ordförande Berry Lilja och kommundirektör Bengt-Olof Magnusson till fortifikationen på kommunstyrelsens uppdrag följande brev:

”Det finns ett stort engagemang hos våra kommuninvånare för att värna hembygden och ödegårdar blir därför ett sår i bygden. Vi vill därför påtala för Försvarsmakten vår uppfattning att fastigheterna Studstorp och Hallafors som är föremål för en dialog måste kunna leva vidare som enskilda fastigheter och att de lämnas ut till försäljning så att fastigheterna bevaras och sköts på ett för bygden långsiktigt och acceptabelt sätt.”

Men det hjälpte föga och ett år senare, på senvintern år 2014 skrev ”Boende vid östra delen av Skillingaryds skjutfält” till kommunstyrelsen och ville veta vad som händer med Studstorp och Hallafors.

”Kvar finns nu två gårdar som fortfarande går att rädda och som ligger i nära anslutning till våra hus och gårdar och som ligger i utkanten av skjutfältet, Studstorp och Hallafors! Låt inte dessa hus gå samma öde till mötes.”

En fåfäng förhoppning, tyvärr och nu återstår bara Studstorp att försöka rädda och bevara.

Om ni har vägarna förbi, glöm inte att stanna till och läsa på en lilla skylten invid vägkanten!

Killebackarna vid Hallafors och Korskärret är roliga barndomsminnen, här ville man att far skulle köra bara lite fortare med bilen för då killade det i magen ety denna raksträcka var som en liten berg- och dalbana.

Bilden visar T-krysset Via Morena-Holmavägen vid Viltvattnet, som ligger i bakgrunden.

Bakom min rygg när jag tar detta foto ligger Boglösasjön och framför mig låg gården Boglös, en gård som inte heller längre finns kvar.

En vacker eldticka, ”Phellinus igniarius”, en vedlevande svamp som förekommer på levande lövträd, både i skogar, parker, lundar, allér, trädgårdar, även i fuktiga strandskogar med viden i släkter ”Salix samt klibbal.

Detta exemplar växer på en vårtbjörk i en fuktig miljö ner emot Boglösasjön.

Viktigt är att eldtickan normalt växer på levande träd, vilket skiljer den från den ibland snarlika arten Svart eldticka, ”Phellinus nigricans”, som är vanlig på döda björkar.

På levande aspar finns den makroskopiskt nästan identiska arten stor aspticka, ”Phellinus populicola”, men eftersom eldtickan inte växer på asp, är detta sällan något problem.

Den förekommer heller inte på ek, vilket gör att sammanblandning med arten ekticka, ”Phellinus robustus”, kan undvikas.

Särskilt på bok kan fnösktickan, ”Fomes fomentarius”, vara mycket lik, men denna uppträder normalt på död ved, och går till skillnad från eldtickan jämförelsevis lätt att lossa från substratet.

Eldtickan sitter ”som berg”!

Eldtickan är en mycket variabel ticka som bildar tydliga, konsolformade eller hovlika hattar, som kan bli upp till 20-30 centmeter breda och drygt 1 decimeter tjocka.

Kanten är åtminstone på unga exemplar rundad, men i takt med att de från början knöllika fruktkropparna utvecklas, blir en del former mer eller mindre skarpkantade, så exempelvis den främst på ”Salix” växande varianten ”trivialis”.

Ovansidan är fårad och oftast tydligt sprickig, gråsvart till svart, ibland kontrasterande med en rödbrunaktig till kanelfärgad kantzon.

Tegelticka, ”Daedaleopsis confragosa”, klassas som tämligen allmän och hattarna växer ofta taktegellagda ovanför varandra, dock utan att vara sammanvuxna.

Hattarna blir upp till 15 centimeter stora och mellan 1,5-4 centimeter tjocka, och har vanligen en avsmalnande, fotlik basaldel.

Ovansida sträv eller helt slät, zonerad till radiärt fårad, vanligen färgad i bruna till gråbruna nyanser, men kan ibland även ha rödbruna och svarta partier.

Kanten hos tegeltickan är skarp, regelbunden eller något vågig, porer mycket varierande i formen, från regelbundet kantiga eller nästan runda till utpräglat labyrintiska och med skivlika partier, grå till gråbruna.

Det sega, korkartade köttet kan bli ett par centimeter tjockt och har liknande färg som det ungefär häften så tjocka rörlagret.

Tegeltickan uppvisar en oceanisk utbredningsbild, och förekommer till 80 procent på videarter i släktet ”Salix” i fuktiga miljöer.

Arten är vanligast i sydvästra delen av landet, där den också är funnen på en rad andra arter lövträd såsom björk, al, oxel, rönn, alm och asp, mer ovanligt på ask, avenbok, bok, ek, hagtorn, hassel, hästkastanj, körsbär och valnöt.

Tegelticka är mycket variabel, och flera varianter finns beskrivna men trots detta är bestämningen i allmänhet inget problem, i synnerhet inte eftersom den närstående arten skivticka, ”Daedaleopsis septentrionalis”, har annan geografisk utbredning, är mindre och mjukare, samt har ett hymenium med mer utpräglade lameller.

Björkmusslingen, ”Lenzites betulina”, kan möjligen utgöra en förväxlingsrisk till vissa former av tegeltickan, men har ljusare, vitaktigt kött och luden hatt.

Veckticka, ”Antrodia pulvinascens”, rödlistad som NT och som växer vid Boglösasjöns östra sida sprider sig glädjande på asplågan.

Arten är en flerårig, resupinat art, som i undantagsfall kan bilda knöllika hattar eller hattkanter och kan bli flera decimeter stor och upp till 1 centimeter tjock.

Rören på undersidan är oftast tydligt skiktade och upptar vid snitt större delen av fruktkroppen, det tunna köttet disintegreras liksom rörskiktets inre delar med tiden till en kritartad massa, som ger tickan en mycket speciell och typisk konsistens.

Veckticka, ”Antrodia pulvinascens”, rödlistad som NT, växer normalt på grova lågor av asp, men har även sällsynt påträffats på viden i släktet ”Salix”.

Arten förekommer uppenbarligen både i slutna och tämligen öppna miljöer med dominans av asp, och kan i biotoper med god tillgång på lämpliga substrat bilda ansenliga populationer.

För ett par decennier sedan var denna ticka nästan helt okänd i Sverige, men sedan dess har fler och fler lärt sig känna igen de typiskt färgade, fleråriga och vanligen stora fruktkropparna på asp.

På samma sätt växer också den något mer frekventa barktickan, ”Oxyporus corticola”, som trots tydliga makroskopiska och mikroskopiska skillnader verkar vara den största förväxlingsrisken.

Barktickan är dock normalt ettårig och betydligt tunnare, har annan färg och grundare porer.

Veckticka, ”Antrodia pulvinascens”, rödlistad som NT, växer normalt på grova lågor av asp, men har även sällsynt påträffats på viden i släktet ”Salix”.

Arten förekommer uppenbarligen både i slutna och tämligen öppna miljöer med dominans av asp, och kan i biotoper med god tillgång på lämpliga substrat bilda ansenliga populationer.

För ett par decennier sedan var denna ticka nästan helt okänd i Sverige, men sedan dess har fler och fler lärt sig känna igen de typiskt färgade, fleråriga och vanligen stora fruktkropparna på asp.

På samma sätt växer också den något mer frekventa barktickan, ”Oxyporus corticola”, som trots tydliga makroskopiska och mikroskopiska skillnader verkar vara den största förväxlingsrisken.

Barktickan är dock normalt ettårig och betydligt tunnare, har annan färg och grundare porer.

Vildsvin och dess spår i mängder vid Boglösasjöns östra strand ner emot Bohultasjön i den vackra urskogen.

Via en öppnad stig norr om Boglösasjön kan man nu återigen vandra genom den vackra urskogen vilket förr var omöjligt efter Stormarna Gudrun och Per.

Tidigare innan stormarna var detta ett underbart urskogsområde, nu är det betydligt svårare att besöka men fortfarande ett underbart urskogsområde.

Tillverkat fågelrede i Viltvattnet eller en konstnärlig installation men till vem och av vem?

Tillverkat fågelrede i Viltvattnet eller en konstnärlig installation men till vem och av vem?

Tillverkat fågelrede i Viltvattnet eller en konstnärlig installation men till vem och av vem?