Del 45 om Värnamo 100 år: Stadsrättigheter del 2

Inkorporeringen 1919 var kanske den injektion som köpingen behövde för att komma vidare.

Kommunens ledning var naturligtvis införstådd med att man befann sig i en tid som skulle innebära stora förändringar. Detta oavsett eventuella stadsrättigheter. Man hade också krav på sig. Det krävdes t ex en total översyn av en ofullständig stadsplan. Det krävdes snabba beslut om utbyggnad av gator och vattenledningsnät. Frågan om nya skolor krävde en snar lösning. Den kommunala organisationen måste byggas ut. Den kanske allra viktigaste uppgiften var ändå att medverka till att det beslutade lasarettsbygget kunde genomföras i tid. Som om inte detta räckte var det ont om pengar. Alla större investeringar måste finansieras med lån.

Stadsplaner. Planläggning av de nya områdena

Den äldsta stadsplanen var från 1862. Den reviderades i olika omgångar, den senaste skedde 1917. En översyn av stadsplanen där inkorporeringsområdet ingick var angelägen. Det var ett omfattande arbete. Det hade inte direkt med stadsbildandet att göra men var en uppmärksammad fråga redan före 1920.

Köpingen hade ingen egen stadsingenjör eller stadsarkitekt. Man köpte dessa tjänster. Stadsingenjören i Nässjö, Nils Christiansen började anlitas redan 1911 för sådana uppdrag. Han hade omkring 1917 fått uppdraget att göra en plankarta över delar av det område som var tänkt att inkorporeras

1918 fick Christiansen uppdraget att mäta upp och kartlägga i första hand den tomt, som var föreslagen till nytt lasarett men dessutom upprätta plankarta över det stora område som låg mellan den ”s.k. Jönköpingsvägen” i väster, Lagaån i norr och öster samt gamla köpingsgränsen i söder. Detta förslag hade han överlämnat den 10 februare1919. Förslaget godkändes av stämman 24 februari 1919. Härmed fastställdes bl.a. läget på tillfartsvägen till det blivande lasarettet liksom ett förslag till tomtindelning vid kommande försäljningar.

Stadsplanefrågan hade nu utvecklats till ett stort ärende och kommunalnämnden ansåg att arbetet krävde en arkitekt med större resurser. Man gjorde därför i slutet av 1919 en överenskommelse med förste stadsingenjören i Göteborg, Albert Liljenberg, om att han skulle upprätta stadsplan över alla de delar där stadsplan saknades. Liljenberg var inte vilken planingenjör som helst. Han var en auktoritet inom detta område och hade stora planuppdrag i både Stockholm och Göteborg. I Göteborg låg han bakom planeringen av hela Götaplatsområdet. I hans uppdrag (kommunfullmäktige februari 1920) ingick att tillsammans med en kommitté upprätta förslag för bland andra följande områden: Hela området väster om järnvägen från nuvarande Gränsgatan till Västhorja. Öster om järnvägen omfattades området från Karlsdal till Sandgatan. Österut ingick marken fram till Vråenområdet.

Liljenberg presenterade ett första utkast 1921. Det var kontroversiellt på flera sätt, bl.a. visades här för första gången idén om en viadukt över järnvägarna. En sådan bro skulle inte bara ersätta järnvägskorsningen, man skulle också slippa den branta Klevaliden.

Det var ett omfattande planuppdrag som skulle få konsekvenser för stadens utveckling under mer än 25 år. Stora delar av dagens tätort är ett resultat av de överväganden och beslut som gjordes just år 1920.

Ett nytt lasarett

Det dittills största byggprojektet i köpingen höll på att planeras. Landstinget hade 1914 gjort en översyn av lasarettsvården i länet. I Värnamo fanns sedan 1866 en sjukstuga men röster hade höjts för att länsdelen borde ha ett fullständigt lasarett. 1916 hade köpingen beslutat att gratis upplåta mark för ett nytt lasarett. 1919 hade frågan avancerat så långt att landstinget beslutat att utlysa arbetet på entreprenad. Köpingen hade innan dess fått yttra sig över ritningarna. Landstinget hade under tiden kommit fram till att man önskade ett annat läge samt en betydligt större tomt. Detta hade köpingen accepterat. Köpingen hade också lovat att bygga ut gator och vattenledningar till det nya området.

Slutligt beslut om att bygga ett nytt lasarett fattades 1920. Det nya lasarettet skulle få två våningar, ett huvudparti med en sjukavdelning i varje våning, samt två flyglar. Lasarettet byggdes för 54 patienter och invigdes i början på 1923. Det skulle snart visa sig vara för litet och 1929 beslöts att det skulle byggas på med en våning, vilket gav ytterligare 35 nya platser.

Utbyggnad av en helt ny stadsdel

Beslutet om att bygga ett lasarett skulle få en oerhörd betydelse för staden och bygden. En direkt konsekvens blev att köpingen fick starta ett mycket stort arbete med att bygga ut gator och vattenledningar till området. Det blev samtidigt startskottet för utbyggnaden av det stora bostadsområde, som snart fick namnet ”Lasarettsområdet”.

Området hade inte de bästa markförhållandena. Där fanns sanka områden som måste fyllas ut. Området var i stort sett obebyggt och främst använt som jordbruksmark. Den dominerande byggnaden var en ladugård från Västhorja Lillegårds tid. Arbetet med att schakta bort matjorden och därefter fylla ut området, först där den blivande huvudgatan skulle ligga, påbörjades på hösten 1919. Det var inte helt problemfritt. Arbetet utfördes delvis som reservarbete för arbetslösa. För detta upplånades 10 000 kr. Lasarettsgatan hade nog redan på våren 1919 fått sitt namn, även om officiellt beslut ännu saknades.

Efter många turer beslutade fullmäktige att både gata och vatten- och avloppsledningar till lasarettstomten skulle utföras under vintern 1920-21. Markförhållandena var sådana att ”under en mild vinter knappast går att köra med häst och tom vagn”.

I och med att gatan och vatten- och avloppsledningarna blev gjorda kunde tomter styckas av och säljas. De första avstyckningarna gjordes på våren 1920.

Bebyggelse i centrum

Innan Värnamo blev stad fanns knappast några gator värda namnet. De enda större gatorna var stora landsvägen från Jönköpingsvägen till Gästisplan samt den blivande Köpmansgatan.

Genomfartsvägen hade olika namn: Kungsgatan, Västra Storgatan och Östra Storgatan. Under 1919 hade det hänt en del utefter Kungsgatan. Flera tomter och hus hade bytt ägare och några helt nya, större och mer påkostade affärshus hade påbörjats. Det var nya hustyper, inspirerade av arkitekter utifrån. Sten och tegel hade ersatt de gamla träfasaderna. Modernare funktioner som biograf och hotell förändrade gatans karaktär. Till denna förändring bidrog också att flera delar av Kungsgatan och Storgatan fick stenbeläggning under 1920.

Det var inte bara gatorna på det blivande lasarettsområdet som påbörjades 1920. I augusti 1920 beslutades också att den gata som nu heter Skolgatan skulle börja läggas ut. Därmed blev Enehagsområdet av nytt intresse.

Gummifabriken

Köpingens tillväxt var kopplad till industriernas fortsatta expansion. Köpingen betraktades redan som en industriort.

Detta rykte förstärktes ytterligare när det i september 1919 blev känt att det hade fattats beslut om att starta en gummifabrik, AB Wernamo Gummifabrik. Fabriken började byggas senare på hösten och köpingen drog fram en provisorisk vattenledning. Detta första försök till gummifabrik misslyckades visserligen men starten för det som skulle bli Värnamos största och viktigaste industriarbetsplats var gjord.

Aktuella frågor och kommunala beslut av betydelse

Kommunalstämman och fullmäktige hade sina sammanträden i sockenstugan. Här sammanträdde förmodligen också kommunalnämnden. Nämndernas ledamöter utförde de flesta uppgifterna i sina hem. Först i juli 1920 hyrdes expeditionslokaler. Man hyrde då två rum i fastigheten nr 90A i kv. Pelikanen (Ouchterlonyhuset).

Genom inkorporeringen hade skolfrågorna fått en delvis annan huvudman. På våren 1920 lämnades förslag om att en ny skola borde byggas inne i köpingen och en tomt i kvarteret Tuppen vid Köpmansgatan pekades ut. Här skulle Västra skolan byggas några år senare.

Fotnot: Under jubileumsåret 2020 presenterar 10-årsjubilerande Värnamo.nu i samarbete med HSGW ett stort antal artiklar med berättelser från förr. Utgångspunkt är bilder ur det rika arkiv som HSGW har. Under 2020 kommer vi även i övrigt att ha jubileumsartiklar med tema Värnamo.nu 10 år och även  livet i stan kring 1970, alltså för för 50 år sedan.